När All Exclusive plötsligt blir All Inclusive

Vad är All Inclusive? Ett svar är att man har betalat för allt i förskott. Boende, mat, dryck och transporter, allt på samma faktura. Ett annat svar är att man bara kan äta och dricka på ett ställe. Det är de senare som gör mig mest skeptisk till All Inclusive. Varför skulle jag vilja åka till en plats full av restauranger, barer och caféer för att vända allt ryggen och nöja mig med vad hotellet erbjuder?

Ibland hamnar man där ändå. Senast vi gjorde det var när vi besökte den pyttelilla ön Antikythera. Här finns en butik, som också är taverna, resebyrå och postkontor. Utbudet är minst sagt begränsat, kvaliteten är medioker och sällskapet är i princip detsamma frukost, lunch och middag. Det enda som skiljer mot All Inclusive är att vi betalar efter varje besök. Det är billigt, så vi klagar inte. Men det är tråkigt och tjatigt.

Ön finns inte med i några turistguider. Hit går inga dagsutflykter, här ankrar inga kryssningsfartyg. På de tre dagar vi var där såg vi inga andra turister, mer än en segelbåt som låg ankrad i viken en natt. En fransman har ett hus på ön som han bor i sex månader om året.

oznor
Antikytheras butik, taverna, resebyrå och postkontor. Foto: John Göransson.

På Antikythera finns inga cocktails till de vuxna, inga glassar till barnen och inga fina viner. På drinklistan: Vatten, öl, läsk, karaffvin, ouzo och tsikoudia. På menyn: Get, fläsk, potatis, spaghetti, bröd (oftast gammalt), ost, ägg, yoghurt och honung. Och grönsaker förstås. Fantastiska tomater, gurka och lök. Det skapar en del variationsmöjligheter. Get med pommes frites eller spaghetti. Omelett med eller utan potatis. Sallad med eller utan ost…

Andra kvällen vi är på ön dyker ett gäng storvuxna män upp på tavernan. De har med sig en stor form med moussaka, nybakat bröd och en dunk med rödvin. Innan vi vet ordet av har vi tallrikar med moussaka och en karaff med rödvin framför oss. Värden surar över de uteblivna intäkterna och det är rätt dålig stämning allmänt. Vi försöker gissa vilka de är och varför de skapar dålig stämning. Vi försöker förstå vad de pratar om och förstår att det är politik. Vi drar slutsatsen att de är anhängare av det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning och att vår stillsamme värd knappast är det. Oj så fel vi hade!

img_20180710_153823_958
Albanska vägarbetare. Foto: John Göransson

Dagen efter går vi förbi ett vägarbete, när vi är på jakt efter en strand på andra sidan ön. Vi har cyklat en bit, men nu är vägen för brant och stenig för våra minicyklar.

”Ta det försiktigt! Vi arbetar på vägen så man måste titta var man sätter fötterna”, säger en av vägarbetarna till oss på engelska. Det visar sig vara mannen som bjöd på moussaka och vin kvällen innan. Vi tackar för varningen och vandrar vidare. Efter hundra meter inser vi att klättringen ner till havet är alldeles för spännande för oss, så vi vänder tillbaka mot våra cyklar. Vägarbetarna har tagit rast i skuggan av betongblandaren. Jag frågar om jag får ta en bild och de ställer entusiastiskt upp för posering. ”We are all Albanians”, säger Mody stolt. Mody är mannen med moussakan. Vi är numera vänner på Facebook.

På kvällen, som är vår sista på ön, är alla tillbaka på tavernan. Stämningen är på topp. Vi inser att förhastade slutsatser är farliga saker. Vår nya, bättre förankrade teori, är att det var några av öborna som ogillade albaner (det har vi sett prov på många gånger förut) och att värden snarare var upprörd över deras beteende mot hans gäster. för även om de åt medhavd mat så var de alltjämt gäster. Dessutom utförde de arbete som var viktigt för öborna.

img_20180709_124044
Fantastisk strand. Foto: John Göransson

Om vi inte hade bott på ofrivillig All Inclusive så är jag säker på att vi hade valt ett annat ställe för vår sista kväll. Nu tvingades vi tillbaka och fick lite djupare kunskaper om livet i Greklands yttersta utposter. Trots kris och skyhög arbetslöshet så är det fortfarande ofta albanska gästarbetare som under stenhårda förhållanden utför de tuffaste jobben. Många greker behandlar dem mycket illa och de greker som behandlar dem värdigt utsätts ofta för hån från sina landsmän. Det här såg vi ofta under de galna åren innan krisen bröt ut 2009, men vi trodde att det kanske var över. Nu vet vi bättre.

Den där sista kvällen öppnade ytterligare några dörrar. Öbornas nyfikenhet blev för stark. De som kunde lite engelska skickades fram för att förhöra oss, i utbyte blev vi bjudna på tsikoudia och fick veta lite mer om ön.

De flesta som bor på Antikythera lämnar ön på vintern. Så är det på många öar, men här är det bara 20 personer som övervintrar, medan befolkningen kan stiga till 300 i augusti. De flesta är pensionärer, på vintern är det förmodligen bara handlaren och polismannen som jobbar på ön. Den sista stora flyttvågen gick i början på 70-talet. ”Alla flyttade. Det fanns över huvud taget inga jobb” säger en av öborna. Han bor i Aten sex månader om året och är pensionär efter ett liv på sjön.

Vår hotellvärd är också gammal, sannolikt i 80-årsåldern. Han vill ha 50 Euro per natt för rummet och saken diskuteras via hans barnbarn, som finns med på telefon från Aten. Vi orkar inte bråka om priset, trots att det är i överkant, så vi räcker över tre femtioeurosedlar. I efterhand ångrar jag mig lite. Det visade sig att kylskåpet inte fungerade, att underlakanet var för smalt och att den utlovade wifi-kopplingen var så långsam att den var oanvändbar. När vi kom till vårt hotell i Kissamos hade det air condition, bekväm säng, kylskåp, vattenkokare, utmärkt wifi och frukostservering. Det var dessutom billigare än hotellet på Antikythera.

cof
Herr Kalkanakos visar vägen. Foto: John göransson.

Men det saknade två saker: Den fantastiska utsikten och värden, herr Kalkanakos, som bjöd på lift till öns bästa strand i sinn lilla skruttiga bil.

Vi hade tänkt stanna på Antikythera från söndag lunch till onsdag kväll. På tisdagen bestämde vi oss för att vi hade fått nog, så vi tog båten redan onsdag morgon mot en oplanerad dag på den betydligt större grannön Kythera. I den lilla badorten vid Kytheras hamn kunde vi ta en öl på ett ställe, äta lunch på ett annat och ta en glass på ett tredje, utan att ha uttömt alla möjligheter. Vi insåg att det var så vi vill ha det. Ingen mer All Inclusive, hur vackert och genuint det än må vara. Vår hotellvärd erbjöd oss att stanna två extra nätter gratis. Hustrun berättade efteråt att hon var livrädd att jag skulle vilja anta erbjudandet. Det var aldrig någon risk.

Finns det någon sensmoral i allt detta. Ja kanske den att det ibland kan krävas lite ansträngning för att fördomar ska komma på skam. Och att en plats kan vara hur vacker som helst. Om det blir för enahanda så vill man snabbt därifrån. Det kanske är därför vi älskar Chania så mycket, trots dess fel och brister. Det är en av de vackraste städer jag har varit i. Samtidigt behöver man aldrig ha tråkigt. Inte ens på vintern. Tanken på en vinter på Antikythera får mig att rysa av obehag.

Lite fakta om Antikythera

Antikythera är en av Greklands minsta bebodda öar. Det är också en av Greklands minst besökta öar. Ön ligger mellan västra Kreta och Peloponnesos sydspets.

Från Kissamos på västra Kreta går en helt okej bilfärja två gånger i veckan. Resan tar omkring två timmar och biljetterna kostar tio Euro per väg. Från Gythio går båtar via den betydligt större grannön Kythera tre gånger i veckan. Resan tar cirka tre timmar och kostar cirka 15 Euro. Det är alltså möjligt att ta sig mellan fastlandet och Kreta via Kythera och Antikythera. En sällan använd rutt för öluffare.

jhdr
Bilfärjan Ioniz på väg in i Potamos hamn. Foto: John Göransson.

Hotell är svårt att hitta. Det finns ett kommunalt enkelt gästhus, när vi var där var det fyllt av albanska gästarbetare. Det finns också några privatpersoner som hyr ut rum. Och så finns herr Kalkanakos, som har ett enkelt hotell högt ovanför byn. Utsikten är storslagen, priset är högt och det är väldigt enkelt.

Det finns bara ett ställe att äta, dricka och handla på. Maten är ätbar och ibland rentav god. Men det finns väldigt lite att välja på. Ön lider av i princip kronisk brist på vatten, så om du tänker bege dig dit, var sparsam. Kranvattnet smakar inget vidare, köp flaskvatten!

Ön är bergig och mycket vacker. De flesta bor i huvudbyn Potamos, men det finns en del bebodda hus på andra delar av ön. Det finns en hel del arkeologiska lämningar på ön, från hellensk tid och framåt. Mest känt är ön för ett föremål som hittades i ett vrak utanför ön och som numera finns på museum i Aten: Antikytheramekanismen, som har kallats världens äldsta dator. Ön är också känd bland ornitologer, eftersom det är en viktig rastplats för flyttfåglar.

oznor
En av flera ruiner från antiken. Foto: John Göransson

Det är förmodligen bra att ha bil eller motorcykel på Antikythera, eftersom ön är bergig. Å andra sidan kan man gå från ena ändan av ön till den andra på mindre än två timmar och det finns inte så mycket annat att göra. Det finns förmodligen fler getter och katter än det finns människor på ön.

Det finns två sandstränder. En liten men bra precis bredvid hamnen och en fantastisk på sydsidan.

Vill man ha mer action så beger man sig till grannön Kythera. Den tio gånger större ön har ett stort utbud av allt som brukar finnas på grekiska öar. Den har dagliga båtförbindelser med fastlandet och flygförbindelser med Aten.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.