Zorba – filmen som definierade Grekland

När filmen Zorba The Greek hade premiär 1964 väckte den sensation. Den handlar om en desillusionerad och väldigt tråkig brittisk författares möte med den grekiska kulturen, förkroppsligad av Alexis Zorbas. Ungefär samtidigt som britpopen slamrade igång sitt segertåg över Europa blev Zorba startskottet för en turistvåg till Grekland som fortfarande inte har nått sin höjdpunkt. Jag älskar filmen. Men för Grekland är den också en förbannelse.

---

Vi hade inte så roligt

I norra Europa hade vi inte så roligt på det tidiga 60-talet. Ekonomin växte snabbt, fler och fler hade råd att skaffa en bil och resa. Men våra samhällen var hårt präglade av gamla traditioner. Vi var lutheraner, som skulle äta potatis till varje måltid, gå tidigt i säng och vara uppe med tuppen. Vår matkultur var undermålig och blev snabbt sämre med konservernas och färdigmatens intåg. Findus burkravioli till varmrätt, Del Montes fruktsallad till dessert och mjölk eller pilsner i glaset. När det var fest drack vi brännvin. Vi pratade inte med främlingar. Vi pratade inte så mycket över huvud taget.

Annat var det i Grekland, förstod vi när vi såg filmen Zorba. Där dansade män på stranden. De drack vin och pratade om kärleken till kvinnan och till livet. Det var så man skulle leva!

När jag ser om Zorba för gud vet vilken gång i ordningen slås jag av tre saker: jag tycker fortfarande att den är bra och jag tror att jag skulle gilla den även om jag såg den första gången. Den är fantastiskt filmad. Och slutscenen med dansen på stranden i Stavros är både briljant och tvetydig. ”I have never loved a man more than you!” Säger Alexis till Basil, som äntligen släpper loss det förlösande skrattet, tar av sig kavajen och dansar loss.

Tre Oscars

En sak jag alltid har tyckt är att Lika bra som Anthony Quinn spelar Alexis, lika dåligt spelar Alan Bates Basil. Lila Kedrova, som spelar den åldrade fransyskan som Zorba kurtiserar, vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Eftersom jag inte vet vilka andra filmer som hade premiär 1964 kan jag inte bedöma om hon var värd den. Det finns andra tveksamheer i filmen, men dem kan jag leva med.

En som var värd sin Oscar var däremot Walter Lassaly, som stod för det briljanta svartvita fotot. Lassaly blev så förtjust i inspelningsplatsen Stavros på Kreta att han blev kvar där till sin död 2017.

Den tredje statyetten i denna grekisk-brittiska samproduktion gick till Vassilis Photopoulus, som stod för scenografin. Tillsammans skapade Quinn, Lassaly och Photopoulos den bild av Grekland som fastnade på publikens näthinna; svartvit men ändå färgstark. Vacker och samtidigt brutal. Erotisk och ändå sedesam. Naturligtvis var det författaren Katzantakis och regissören Mihailis Kakogiannis som lade grunden. Men grovarbetet gjorde mexikanen, britten och greken.

Zorba drog turister till Grekland

Decenniet efter att Ernest Hemingway hade dragit turister till de spanska tjurfäktningarna, vinet, flamencon och festerna drog Zorba turister till de grekiska stränderna, musiken, dansen och livsglädjen.

Låt oss göra en faktakoll av dessa fyra element. Hur väl stämmer de med verklighetens Grekland?

Stranden

i Zorba, Stavros på den kretensiska Akrotirihalvön, är vacker, men väldigt långgrund och med vattenkvalitet som sommartid påminner om fontänen på Sergels Torg. Första gången jag var där fanns fortfarande spår av filminspelningen. I dag finns som jag ser det ingen anledning att besöka Stavros, om man inte är hardcore-fan och måste besöka alla platser som förekommer i filmen.

Dansen

I filmen dansades Syrtaki, som är i dag den mest populära dansen i Grekland. Men det är inte en traditionell folkdans. Den skapades av koreografen Giorgos Provias och sägs vara gjord särskilt för att passa Anthony Quinns dåliga högerben. När min mamma kom hem från semesterresor till Grekland i slutet av 60-talet hade hon alltid ”dansat Zorba”.

Musiken

Är inte heller traditionell. Den skapades för filmen av Mikis Theodorakis, som normalt skrev konstmusik för symfoniorkester. Jag brukade tycka om den, det gör jag inte längre. Det är inte Theodorakis fel.

Livsglädjen

Här finns inget att anmärka på. Det var just det här vi nordeuropéer var ute efter när vi började resa till Grekland. Att få ta av oss kavajen, lossa på slipsen, dansa och skratta! Även om kavajen och slipsen numera sällan är på ens i Sverige så känns det som att vädra ut unken luft ur själen att komma till Grekland. Sverige är i svartvitt, Grekland är i färg!

Eller som det stod på en av de många affischer som producerades till filmen:

”När Zorba talar så lyssnar du”

”När Zorba dricker så känner du smaken”

”När Zorba älskar så känner du det”

Filmen blev en förbannelse

Bara tre år efter filmens premiär tog juntan makten i Grekland. När demokratin återkom sju år senare hade Grekland redan förändrats i grunden. I dag finns i stort sett bara kulisserna kvar av det Grekland, eller egentligen det Kreta, som filmen berättar om.

Det är därför jag hävdar att filmen har blivit en förbannelse för Grekland. Den frös fast omvärldens bild av Grekland som något Grekland bara delvis var för mer än 50 år sedan

Fortfarande ekar Zorbas Dans överallt. Romska tiggarbarn, restaurangmusiker, souvenirbutiker, turistbarer, hotellfoajéer… Zorbas Dans har blivit en symbol för massturismens baksida, tillsammans med dålig turistmat, barer med fulsprit, betongförort-turistorter och inkastare. Så orättvist mot Theodorakis, som skrev Zorbas Dans. Mot Provias, som koreograferade den. Mot Quinn, som dansade den och mot Lassaly, som filmade den. Så orättvist mot Grekland.

Et kvartssekel efter premiären på Zorba kom det en ny film, som skulle dra en ny våg av turister, denna gång kärlekstörstande medelålders kvinnor från arbetarklassen. Här är det den förtryckta hemmafrun Shirley Valentine som möter Kostas, varvid ljuv musik uppstår. Sen kom Mama Mia och visade att Grekland också kan utgöra vacker kuliss till total ytlighet.