fbpx

Gör vårt grekiska hem oss mer eller mindre hemska?

Jag lärde mig just att ordet ”hemsk” kommer från fornnordiskan. Det anspelar på en person som aldrig har rest utanför sitt eget hem. Som i ordet inhemsk. Sådana ansågs vara inskränkta och tråkiga typer, helt enkelt. Det fick mig att fundera. Hur är det för oss, som har ett hem i Sverige och ett på Kreta? Gör det oss mer eller mindre hemska? I den här krönikan använder jag ordet hemsk i dess fornnordiska betydelse. Man behöver inte vara hemsk, i ordets moderna betydelse, för att vara hemsk i dess ursprungliga betydelse.

Jag funderade på hur den där betydelseförskjutningen uppstod. Från en inskränkt hemmasittare till ett ord som beskriver någon eller något som allmänt dåligt? På grekiska heter det Τρομερός, för övrigt.

Min terori är att det är de hemska som vill hindra framåtskridande. De tror att de bor i den bästa av världar och att alla andra är sämre. Sådana finns överallt, i såväl Sverige Som Grekland. De hemskas inflytande i samhället går i vågor. Just känns det som om de har ovanligt mycket att säga till om. Det kanske beror på pandemin, som förstärker bilden av farsoter som kommer utifrån och hotar oss. Om vi bestämmer oss för att det är ett land, i det här fallet Kina, som bär ansvaret för pandemin så kan vi göra oss själva till offer för yttre krafter, snarare än för krafter som vi inte kan påverka.

Motsatsen till detta tänkande är klimateffekten. De hemska vill gärna att den ska vara resultatet av någon naturkraft, som människan inte kan påverka. Skogsbränderna och skyfallen i Greklad under sommaren och hösten var lika ofrånkomliga som jordbävningen på Kreta, enligt de hemska. Det finns ingenting vi kan göra för att förhindra saken! I Grekland är Greta Thunberg inte helgonförklarad.

Är greker hemskare än svenskar?

Vafalls? Påstår jag att greker är hemskare än svenskarna? Ja, i betydelsen inskränkta och förändringsobenägna gör jag faktiskt det. Låt mig ta ett exempel: Jag känner ett straight prästpar som alltid har regnbågsflaggan hissad på tomten. I den ortodoxa kyrkan är det precis tvärtom. Homosexualitet är en förbannelse! Homosexuella har nekats att ta nattvarden och kyrkan har hotat utesluta parlamentsledamöter som röstar för homosexuellas rättigheter. Så här sade en biskop 2019: ”Homosexuella är inte mänskliga varelser, de är en del av naturens avfall”. Det är riktigt hemskt, i ordets båda betydelser.

Det är inte bara i kyrkan det finns hemska människor. Förekomsten av ett kommunistparti som har kvar de idéer som styrde länderna bakom järnridån är ett exempel. Partiet hade 6 procent av väljarsympatierna i den senaste opinionsmätningen. Nazistpartiet Gyllene Gryning fick 7 procent av rösterna i valet 2015, det är också dubbelt hemskt.

Men visst finns det många hemska människor även i Sverige. Deras gemensamma nämnare är att de tycker att saker har gått för långt. Invandringen har gått för långt. Feminismen, gayrörelsen, kyrkan, veganismen, vetenskapen, privatiseringarna… När Postnord nyligen införde varannandagsutdelning så hade det gått för långt. Hur många kan, med handen på hjärtat, säga att de lider av det beslutet, eller ens märker det? Sociala media kokade av indignation. Varför skickade inte de arga brev till Postnord i stället? Eller knackade ner en insändare på skrivmaskinen, stoppade i kuvert, klistrade på frimärke och lade på brevlådan?

Hemska drömmar om Utopia

En stor skillnad mellan de hemska i Grekland och Sverige är att de hemska grekerna drömmer om utopier som aldrig har funnits, medan de svenska ofta drömmer sig tillbaka till det idealsamhälle vi levde i fram till 80-talets slut. Det svenska folkhemmet är för många ett slags Utopia, i synnerhet för dem som aldrig levde i det. När jag var barn på 60-och 70-talet var Sverige ett av världens rikaste länder. Det var världens modernaste land, med fri sjukvård, barnomsorg, fem veckors semester och nästan full ersättning vid sjukdom. Vi hade i princip ingen arbetslöshet och vi hade råd att åka på semester till Grekland. De i stort sett enda som flyttade från Sverige var rika som ville slippa de höga skatter som finansierade hela folkhemsbygget. Sveriges hemska är alltså som regel folkhemska, deras hem har uppslukats av samhällsförändringar.

Grekland var vid denna tid ett av de fattigatse länderna i Västeuropa, förött av ockupation, inbördeskrig och korruption. Under åtta år styrdes landet av en miltärjunta. Miljoner greker lämnade Grekland för att söka lyckan utomlands, många av dem kom till Sverige. Skattefusk var en folksport, korrumperade skattefogdar bidrog till förödelsen.

Grekernas utopia finns i det förflutna; i antikens Grekland eller bakom den järnridå som revs för 30 år sedan. Eller i det svenska folkhemmet, som också uphörde att existera för 30 år sedan. Det är ingen slump att det finns ett Olof Palmes Torg eller en Olof Palmes Gata i varenda grekisk stad. En opinionsmätning för några år sedan visade att en majoritet av grekerna anser att det svenska sättet att styra ett land är det bästa.

Varandras motpoler

Sverige och Grekland är alltså i stor utsträcking varandras motpoler. Vi är rika, de är fattiga. Vi har inte haft krig sedan 1809, de hade krig, ockupation och inbördeskrig till 1949. Sedan en militärdiktatur mellan 1967 och 1974, som hann starta en väpnad konflikt Med Turkiet på Cypern innan den tvingades lämna plats åt ett demokraiskt styre. Vi var länge Västeuropas minst korrumperade land, de var det mest korrumperade. Sverige är det mest jämställda landet i EU, Grekland är det minst jämställlda.

Ur det perspktivet är det kanske inte så konstigt att så många greker har sökt sig till Sverige. Men varför har så många svenskar velat åka till Grekland på semester och rentav fllyttat dit? Från början handlade det nog mest om vädret. ”Solsäker semester” var och är charterbranschens främsta säljargument. Men det fanns något annat också, som beskrivs i filmer som Zorba och Shirley Valentine. Som jag skrev i artikeln om filmen Zorba: Sverige var i svartvitt, Grekland var i färg!

Efter denna långa inledning är jag tillbaka vid den fråga jag ställde i början av artikeln: Blir man mer eller mindre hemsk av att ha två hem? Det tråkiga svaret är att det beror på.

Vi är inte så hemska

Jag och min familj är inte särskilt hemska. Vi har rest i halva världen, min son och min hustru har bott utomlands i ungdomen. Vi har sammanlagt tillbringat många år utomlands, framför allt i Grekland. Att vi fortfarande bor i Svrerige beror på jobb, familj och andra saker som är svåra att påverka. Jag och min hustru är överens om att vi hellre skulle bo i Grekland om vi kunde välja.

De svenskar som har flyttat till Grekland eller har Grekland som sitt andra hem är som regel inte särskilt hemska. Men det finns många undantag och de är oftast sådana som av ett eller annat skäl snarare vill flytta från Sverige än till Grekland. De som tycker att det har gått så långt i Sverige att de inte längre känner sig hemma där. Skatterna, invandringen. brottsligheten, privatiseringana, internet… I Grekland kan de få tillbaka 70-talets Sverige, men med bättre väder och lägre priser, framför allt på alkohol. Åtmonstone tror de det.

Min egen hemskhet går i vågor. Ibland är jag Sverige-hemsk. Ett exempel: Nyligen åt jag lunch med en grekisk bekant. Vi diskuterade något inhemskt grekiskt problem, jag har faktiskt glömt bort vilket. Men hans förklaring till sakernas tillstånd kommer jag ihåg. ”Det är britternas fel. Först högg de oss i ryggen i konflikten med Turkiet 1922, sedan hjälpte de juntan att komma till makten.” Jag kände hur min svenska hemskhet vällde upp i mig ”När kommer det någosin att vara grekernas fel? När kommer det att vara ni själva och den regering ni har valt som har ansvaret för Greklands alla problem? Du skyllde på tyskarna 2015, nu skyller du på britterna, som knappast har haft något med Grekland att göra sedan Cypernkrisen 1974. När tar det slut? Det svenska välståndet beror på att vi har tagit ansvar för vårt land och inte skyllt på andra.” Han blev, för en gångs skull, svarslös.

Det är där min hemskhet visar sig

Det är där min hemskhet visar sig. Jag tycker faktiskt att svenskarna har varit bättre på att styra sitt land än Grekerna och fortfarande är det. Av just den orsaken tenderar de hemska i Sverige att se EU och ”globalism” som något dåligt och att vi borde sluta med internationella samarbeten. Både SD och V var till helt nyligen för ett svenskt utträde ur EU. V strök nyligen kravet, eftersom partiet inte ville vara överens med SD i en enda fråga. Att utgångspunkten för vårt välstånd alltid har varit vår förmåga exportera till andra länder och att EU föddes ur hotet om nya krig i Europa spelar ingen roll. Så hemsk är jag inte, Men i en direkt jämförelse vinner Sverige. Jag är stolt över vår jämställdhet. Jag är stolt över våra starka statsfinanser. Jag är stolt över att Sverige har lägst andel allvarligt fattiga i EU. I Sverige levde 2017 1,1 procent av befolkningen i allvarlig fattigdom. I Grekland, trea från slutet, var det 21 procent. Det betyder i klartext att omkring 100 000 svenskar och 2 miljoner greker hade svårt att klara sitt uppehälle.

Om man har ett hem i Grekland så tvingas man konfronteras med fattigdomen. Vi har grannar som rotar i soptunnor och tigger på gatorna. Massor av människor bor i förallna hus som saknar el och vatten. Vuxna bor kvar hos föräldrarna för att de inte har råd med en egen bostad. Vi känner några av dem. Detta gör oss inte till bättre människor, men det kanske gör oss lite mindre hemska.

Mitt svar är alltså att våra två hem har gjort oss både mer Sverige-hemska och mer Greklands-hemska. Vi har lärt oss att uppskatta fördelarna med Sverige och blivit mer kritiska till den grekiska självbilden. Samtidigt har vi tvingats ifrågasätta vår syn på Sverige. Varför är så många svenskar olyckliga, när vi har det så bra? Varför är ”utmattningsdepression” den vanligaste diagnosen bland långtidssjukskrivna och varför är så många av dem kvinnor? Många vill förklara det med att Sverige fortfarande är ojämlikt och ojämställt. Men vi är ju bäst i EU på de sakerna, ändå får vi inte bukt med problemen. Kanske är materiellt välstånd inte ett universalmedel som botar allt? Kanske måste vi hitta andra vägar?

Vi blir mer Grkelands-hemska

När jag är hemma i Sverige sitter jag mest hemma vid datorn. När jag hemma i Grekland går jag ut på stan i stort sett varje dag. Varje gång träffar jag människor jag känner och kan utbyta några ord med. Hemma i Sverige hälsar jag på grannarna och umgås bara med folk jag har känt i många år. I Grekland tar det i genomsnitt två möten för att man ska lära känna någon och kalla hen vän. I Sverige finnns det människor jag har arbetat med i flera år utan veta någonting om dem. I Sverige kan jag sitta en hel kväll i en bar utan att någon tar kontakt med mig. I Grekland vore det otänkbart att sitta ifred i mer en en kvart.

Jag har plockat russinen ur båda kakorna. Den svenska modellen är tråkig, men har gett mig ekonomiska möjlgheter att få ta del av den grekiska gemenskapen. Frågan är hur ett Utopia skulle se ut, som skulle innehålla båda delarna. Jag skrev en krönika om det för länge sedan och drog slutsatsen att det inte fungerar. Jag insåg att Grekland kommer att tvingas bli tråkigare för att kunna lösa sina problem.

Det finns däremot ingenting som tvingar svenskarna att bli roligare. Inget som hindrar det heller, egentligen, så var väntar vi på? Låt oss importera lite grekisk gemenskap och gästfrihet till Sverige! Vi borde alla avsätta tio procent av vår disponibla inkomst till att bjuda andra på lunch, kaffe eller en öl. Vi borde utgå från att man går till baren för att umgås med andra och inleda samtal med främlingar. Vi borde alltid laga lite extra mat eller baka lite extra bröd för att kunna ge lite till grannarna. Det skulle göra svenskarna mindre hemska.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: