fbpx

Kazani med förhinder

Planer kan ändras snabbt på Kreta. Som planen att åka till Kandanos för att delta i en kazanilunch. Så fort jag hade fått inbjudan skrev jag ett lyckligt inlägg om saken, innan jag gick ut på stan och skröt för mina avundsjuka vänner.

Det här är andra delen av tre i berättelsen om kazanin. Den första delen finns här, den tredje delen finns här.

Ja vaknade och kollade tidtabellen. Då upptäckte jag att bussen jag hade tänkt ta inte går på söndagar. Jag messade grannen och beklagade att jag inte kunde komma. Nästa buss var den sista, hur skulle jag ta mig hem igen?

Han ringde efter fem minuter. Några andra skulle komma från Chania i bil. ”Jag ringer och ber dem plocka upp dig”, sade han. Vi bestämde en mötesplats, jag hoppade in i duschen.

Upp på cykeln och iväg. När jag var nästan framme ringde Spiros igen. Alla hade redan kommit, visade det sig. Utom en, Som skulle jobba till någon gång mellan ett och två. Vi kom överens om att han skulle få mitt nummer och kontakta mig när han lämnade jobbet.

Jag cyklade bort till Koum Kapi och åt frukost på ett av de många caféer som är uppradade på strandpromenaden. Klockan blev ett, inget samtal.

Novemberbadare vid Koum Kapi. Foto: John Göransson.

Jag trampade upp till mitt favorit-gubbfik på Venizelou och tog en öl. När det stängde klockan två hade jag fortfarande inte hört något från min skjuts. Sådant är helt normalt på Kreta, jag var inte särskilt orolig.

Jag cyklade tillbaka till den ursprungliga mötesplatsen på Kissamos och satte mig med en cappuccino på caféet London. Jag fick den bästa cappuccino jag har druckit i Grekland.

Trist läge, bra kaffe. Foto: John Göransson.

Klockan blev tre. Nu började jag bli orolig. Jag ringde Spiros, som uppenbarligen saknade mottagning. Det gick en buss klockan fyra, men jag ville inte sätta mig på den utan att ha fått kontakt med Spiros. Hans gård ligger minst en mil utanför stan, på en för mig okänd plats. Tanken på att lägga en tusenlapp på en taxi tillbaka till stan, utan att ens ha nått resans mål, lockade inte.

Kvart i fyra fick jag kontakt med Spiros. Han hade inte heller hört något från min skjuts. ”Ta bussen!”, sade han. Jag betalade för kaffet och trampade iväg till busshållplatsen.

Nu sitter jag på bussen. Vi passerar just den sömniga byn Vokoulies, medan solen börjar snudda vid bergstopparma.

Nu ringde Spiros och frågade hur långt jag har kvar. Han var nog inte helt nykter, om man säger så. Äventyret fortsätter.

Vi närmar oss Kandanos. Foto: John Göransson.

I morgon kommer ni att få veta om det blev någon kazani och om jag tog mig hem igen. Jag har slutat med planer, det är ingen idé.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: