Site icon Grekland All Exclusive

Hur vi lärde oss Grekland 1: Änkan som gick ut i havet

Kvällsdopp.

Kvällsdopp. Foto: John Göransson.

Detta är den första av ett antal artiklar som ska handla om hur vi lärde oss lite mer om Grekland. Små ögonblicksbilder som var och en ökade vår förståelse för landet och dess befolkning. Det är så man närmar sig ett nytt land; i små portioner, med öppna sinnen och en ambition att sätta in saker i sammanhang. I dag får vi träffa en badande änka.

Vi visste redan att grekiska änkor förväntas bära svarta kläder och täcka sitt huvud resten av livet. När vi började resa runt i Grekland i början av 90-talet fanns det väldigt gott om änkor. Många av de små byar vi besökte med våra hyrmopeder tycktes bestå uteslutande av svartklädda kvinnor. De satt utanför sina hus i gränderna med stickningen, broderiet eller potatisskalaren. De ignorerade oss, eller glodde surt på oss. En dag träffade vi en grek-australier, som berättade varför. ”Ni ska alltid hälsa på alla ni möter, i synnerhet om ni passerar deras hem. Det är ni som ska hälsa först, att strunta i det anses mycket ohövligt”, sade han. Vi insåg att vi hundratals gånger hade brutit mot denna enkla etikettsregel. Harvey, som grek-amerikanen hette, lärde oss att säga kalimera, kalispera, kalo vradi och kalinichta.

Nu blev allt annorlunda. De svartklädda sprack upp i leenden och hälsade glatt tillbaka. Ibland försökte de prata med oss, men på den tiden kunde vi inte ens säga ”den xero”, så vi slog beklagande ut med händerna.

Så jävla oförskämt!

Det är inte så svårt att förstå dem. De hade tråkigt och de hade haft tråkigt länge. Här kommer människor som har rest hundratals mil med flygplan, båt och moped för att ta sig till deras by utan att ens hälsa när de går förbi. Så jävla oförskämt! Vår känsla av att vara ovälkomna berodde på att vi inte betedde oss som gäster utan som inkräktare, trots att vår avsikt var att inte störa.

Kali mera! Foto: John Göransson.

Vi pratade mycket om de där svartklädda änkorna och deras oblida öde. Om hur de tvingades sörja sina döda män resten av livet. Många av dem hade blivit änkor i unga år. Det var mindre än ett halvsekel sedan kriget och inbördeskriget tog slut, det fanns tusentals kvinnor som hade dragit på sig den svarta klänningen redan i 20-årsåldern. Givetvis följde inte alla kyrkans regler utan gifte om sig eller bytte diskret ut änkeståndet mot status som ogifta. Det gick bra, om man bodde i en sortstad, ute i byarna var det svårare. Den döde makens familj fanns överallt i byn och såg med oblida ögon på sådan vanvördnad.

Vi skulle senare lära känna några av de svartklädda, även om vi aldrig har blivit nära vänner med någon. Några av dem är goda grannar i dag. Änkan i den här berättelsen såg vi bara en gång.

Året var 1995. Vi befann oss på Kalymnos i Dodekaneserna. Det vår sista dag på ön. Några dagar tidigare hade vi träffat grek-australiern Harvey och lärt oss hur man uppför sig i Grekland. Nu hade vi lämnat rummet och tagit oss till den lilla stranden, som låg precis bakom hamnens vågbrytare. Det var ingen vidare strand, men det vara bara tio minuters promenad till båten, så för oss var den ett perfekt väntrum inför resan.

Dragrace på startbanan

Vi hade varit på Kalymnos i några dagar och kört kors över ön på motorcykel. Vi hade gjort en utflykt till den lilla ön Telendos och haft en strand för oss själva. Vi körde upp till den ofärdiga flygplatsen och körde dragrace, för att testa motorcykelns toppfart på den aldrig använda startbanan. Någon hade mätt fel, banan lutade för mycket och bygget hamnade i malpåse ett par decennier. Flygplatsen invigdes 2006, men är bara godkänd för mindre inrikesplan, så charterresenärerna måste fortfarande ta båten från Kos.

Vår resa hade börjat på Rhodos, som vi snabbt lämnade, för några dagar i den bedövande vackra hamnen på Symi. Där hade vi suttit varje kväll i baren, som använde trappan upp från hamnen som sittplatser. Just när solen sjönk ner i havet spelade de ”Je Ne Regrette Rien” med Edith Piaf. Det hade de gjort i många år och det skulle de fortsätta med i många år till. Kanske hålls traditionen vid liv? Vi har inte varit på Symi på många år.

Vi reste norrut från Symi med M/S Nissos Kalymnos till ön som hade gett båten dess namn. Nu skulle vi snart kliva på samma båt, för att börja resan tillbaka till Rhodos och nu är berättelsen tillbaka till stranden på Kalymnos. Den kommer aldrig att klassas som paradisstrand. Vi var de enda turisterna, resten var bybor som hade tagit med barnen för ett siestadopp. Det var minst 35 grader varmt och solen trängde obarmhärtigt igenom trädkronornas lövverk.

Före luftkonditioneringen

Det fanns en liten kantin på stranden, alldeles vid vågbrytaren. Den sköttes av en svartklädd änka i 60-årsålden, som langade fram frappé, läsk, öl och snacks genom luckan. Detta var långt innan luftkonditionering hade slagit igenom i Grekland, så det måste ha varit olidligt varmt i hennes lilla skjul, i synnerhet som hon var klädd i en fotsid svart klänning som såg ut att vara både tjock och tät.

Strax innan vi skulle lämna stranden klev änkan ut ur kantinen. Hon gick med långsamma men bestämda steg ner till havet, sparkade av sig sandalerna och klev i. Hennes svarta klänning flöt omkring henne, när hon hade kommit tillräckligt långt ut lade hon sig på rygg och flöt en stund i det salta vattnet. Hon log lyckligt och vinkade åt barnen som hejade på henne. Vi var förmodligen de enda på stranden som aldrig tidigare hade sett en svartklädd änka bada med kläderna på. De flesta visste nog vem hon var och vad hon hette, en del av dem var kanske rentav släkt med henne.

Efter en stund gick änkan upp igen, satte fötterna i sandalerna och gick tillbaka till kantinen, medan vattnet droppade från hennes klänning. Innan hon gick in tog hon tag i klänningsfållen och vred ur lite av Egeiska havet, som bildade en liten pöl i sanden.

”Det här kommer vi att minnas resten av livet” sade hustrun. ”Det har du nog rätt i”, svarade jag. Det hade hon. När jag snart 27 år senare skriver detta kan jag se henne stå där i havet med den svarta klänningen flytande omkring sig.

Även om det fortfarande finns gott om svartklädda änkor i Grekland så har klädkoden lättats upp betydligt sedan 1995. Numera kan det vara svårt att skilja på änkor och kvinnor som klär sig i svart, oavsett civilstånd. Krigsänkorna är döda, utom det fåtal som har lyckats bli över 90 år gamla. Innan de försvann hann vi lära oss en del om dem. Vi hörde dem skämta om män och sex som om de vore tonåringar, vi lärde oss att alla omänskliga moralregler kunde lättas upp med ett lager av dubbelmoral. Men det var många år efter vårt möte med änkan som gick ut i havet.

Exit mobile version