Vi lämnade Grekland för två månader sedan och om två veckor kommer vi tillbaka. Frågan är vilket Grekland vi kommer till denna gång. Grekland är ett land som kan byta skepnad snabbt och numera blir vi inte överraskade om vi kommer tillbaka till ett helt annat land än vi reste ifrån.
Vi har förstås alltid saker att ta itu med när vi kommer ner. I år vet vi att trappan från nedervåningen behöver lagas, den gick sönder när de nya värmepumparna kånkades upp. Vi tänker ordna en vinsch på taket, så att vi i fortsättningen slipper konka tunga saker i trapporna. Att bo i ett townhouse innebär att det är tre våningar från gatan till taket och det är högt i tak.
Men det är inte oron för husets skick, pengar, räkningar och annat som oroar mest. Det är vilket humör våra vänner och bekanta ska vara på. Kommer de att hata oss svenskar för att Sverige tänker gå met i Nato? (Det beslutet lär vara fattat när vi åker.) Eller är det något annat de är arga på? År 2020 förlorade vi åtminstone en vän, som tyckte att alla svenskar skulle stanna borta och inte smitta ner grekerna. Vi får se om vi kan hitta tillbaka till varandra.
Det finns förstås en grundton i det grekiska samhället, som har mångtusenåriga rötter. Stoltheten över den egna nationen, kulturen och språket. Vurmet för traditioner. Den obstinata inställningen till staten. Maktordningen. Först kommer mamma, sedan pappa och därefter resten av den stora familjen. Längre ner kommer hembyn, sedan kyrkan. Någonstans däremellan kommer kompisarna och maken/makan, allra längst ner kommer staten.
Mamma först, staten sist
Samtidigt är det just den grundtonen som skapar den grekiska ombytligheten. I synnerhet handlar det om grekernas förmåga att passionerat ställa sig på en av två sidor och låta klyftan mellan dem växa. Lite som hur frågan om Nato splittrar svenskarna just nu. I Grekland har jag sett det vid eurointrädet runt sekelskiftet, krisutbrottet 2008, folkomröstningen 2015, coronapandemin och nu senast Rysslands invasion av Ukraina. Samtalstonen blir hård, humöret blir dåligt. För eller emot? Vän eller fiende?
Det är lätt att ryckas med och börja gräla med vänner, som kanske slutar vara det. Genom åren har en del vänskaper kylts ner så mycket att det tagit många år att tina upp dem igen. En del är för alltid över. När man lever i ett annat land är vänskap och relationer ömtåliga och dyrbara tillgångar, som vi vill vårda ömt.
Vi tänker aldrig sälla oss till den koloni av utlänningar i Grekland som aldrig umgås med greker, som sitter med sina drinkar och klagar på dem i stället för att försöka förstå dem och göra sig förstådda av dem. Visst umgås vi med svenskar och andra som har flutit i land på Kreta, på samma sätt som vi umgås med greker i Sverige. Men vi tänker inte låta oss nöja med det. Vi vill uppleva allt, inklusive umgänget med greker.
Inte bara prata väder
För det mesta är det inga problem. De greker vi har lärt känna är omtänksamma, vänfasta, roliga och nyfikna. Det försöker vi också vara. Det är bara under de där kollektiva vredesutbrotten som vänskapen sätts på prov och jag fruktar att ett sådant kan pågå just nu. För eller emot Ryssland. För eller emot Nato och USA. Konflikter med rötter i det ouppklarade inbördeskriget bryter igenom skalet.
Samtidigt vill vi inte bara prata om vädret och andra ytligheter. Vi vill föra meningsfulla och intressanta samtal med våra grekiska vänner, även om vi inte alltid är överens. Våra vänner på vänsterkanten vet att vi inte ställer upp på deras bild av att USA är värre än Ryssland, lika lite som vi ställer upp på de konservativas bild av jämställdhet och HBTQ-frågor. Normalt är det inga problem. Vi kan skratta åt varandras åsikter och hitta en gemensam plattform. Men ibland går det inte, då måste vi ta en paus och be att få återkomma när den värsta känslostormen har lagt sig.
Vi får se hur det blir. Våra allra äldsta vänner i Aten har accepterat att vi står i varsin ända av det politiska spektrat. De är vår sons gudföräldrar, så vi är familj. En del av våra vänner på Kreta pratar vi om andra saker med, som mat, musik, vin och poesi. De bryr sig inte så mycket om politik och skulle aldrig riskera vänskapen för att vi har olika åsikter. Låt oss hoppas att vi har minst lika många vänner kvar när vi reser hem från Chania och Aten som vi hade när vi rest ner.