fbpx

Två dagar All Exclusive i Aten

Vi har börjat ta för vana att någon gång om året stanna till i Aten på väg till eller från vårt hus i Chania. Som regel stannar vi bara en eller ett par nätter, så även denna gång. Detta skulle kunna leda till att vi sakta men säkert tillgodogör oss denna jättestad. Men den taktiken har redan misslyckats.

Vi har helt enkelt slutat försöka. Det beror på att det går åt så mycket tid att förflytta sig i den enorma huvudstaden att vi helt enkelt har tröttnat och hellre stannar i vår favoritstadsdel. Det beror också på att vi i och omkring vår favoritstadsdel har allt vi behöver. Vi gjorde ändå ett försök denna gång. Det gick åt fanders.

Vår favoritstadsdel heter Psiri. Den ligger utanför det värsta turiststråket men ändå mitt i smeten. Här är några exempel på tiden det tar att promenera från vårt favorithotell The Frogs Guesthouse till några av stadens sevärdheter:

  • Monastiraki: 5 min
  • Saluhallen: 5 min
  • Akropolis: 14 min
  • Plaka: 12 min
  • Sydagmatorget: 15 min
  • Akropolismuseet: 18 min
  • Arkeologiska museet: 20 min
  • Exarchia: 20 min

The funky Frogs Guesthouse

The Frogs Guesthouse. Vår balkong är den med högtalarna under. Foto: John Göransson.

Vi har bott på många hotell i Aten men numera återvänder vi alltid till The Frogs Guesthouse på Aristofanous, alldeles vid Platia Iroon. Vi har berättat om det här hotellet förut. Hotellet har bara tre rum och läget är perfekt, mitt i Psiri och fem minuter från Monastirakis tunnelbana.

Ägaren Angelo har jobbat på sjön och det märks. Han älskar Latinamerika, så det strömmar ständigt latinsk musik ur högtalarna och baren/receptionen är full av saker från hans resor. När vi var där hängde två kompisar från Mexico i baren, de blev så småningom rätt packade, men på ett rätt trevligt sätt. Tre dagar i veckan parkerar ett tacostånd på trottoaren. Utmärkta tacos på hembakt tortilla kostar 2,50 euro styck och passar utmärkt som tilltugg.

Vårt rum, som vi bodde i för tredje gången i rad, har en balkong rakt ovanför entrén och under balkongen hänger två stora högtalare. Det är inga problem, baren stänger klockan 01.00.

Tacovagnen kommer tre kvällar i veckan. Angelo till höger. Foto: John Göransson.

Onsdag: Återseenden

Aten har många problem. Det som brukar drabba oss mest är den undermåliga kollektivtrafiken. Bussarna kör fast i trängseln, tunnelbanetågen är ofta överfulla och försenade, spårvagnarna likaså.

Vi tar oss till flygplatsens tunnelbanestation strax innan avgång. Det går bara två tåg i timmen till och från Atens flygplats, så vi gläds åt den snabba bagagehanteringen. Det är en bit att gå, men en rullande trottoar snabbar upp promenaden. Det är numera smidigt att köpa biljett. Välj språk, välj biljett, in med kortet och betala.

Resan mellan flygplatsen och centrum kostar 10 euro och tar normalt cirka 45 minuter. Inte denna gång. Tåget är försenat och vi som väntar på den alltmer överfulla perrongen får ingen information om orsaken eller om när tåget väntas anlända. Drygt 20 minuter efter utsatt tid rullar det in och blir sedan stående ett bra tag innan det börjar röra på sig. Vi har stämt möte med en vän på hotellet, jag meddelar henne att vi kommer att bli försenade. Vi kommer överens om att ses vid Monastiraki i stället.

Tåget blir ofta stående på stationerna, förmodligen för att spåret är packat av andra försenade tåg. Fortfarande inga högtalarutrop eller annan information. Vagnen blir alltmer proppfull när vi närmar oss centrum och när vi äntligen kommer fram är vi en timme försenade, vår väninna har suttit med sitt kaffe i en halvtimme. Det blir ett kärt återseende.

Vi lämpar av väskorna på hotellet och går direkt till lunchrestaurangen. Vi återvänder till Nikitas på Anargiron, bara ett par minuters promenad från hotellet. Här serveras klassisk grekisk mat, med grillat, sallader och annat. Det är vällagat, servicen är snabb och vänlig och här finns ett torrt vin från Limnos gjort på den inhemska Moscatodruvan. Normalt är dessa viner söta, men detta är ett torrt vin. Det kostade 12 euro för en flaska, ett fynd!

Efter den sena lunchen hinner vi sova en stund innan våra äldsta vänner från Grekland dyker upp. De är vår sons gudföräldrar och vi har känt dem sedan 1995. Han är tandläkare, hon har nyss gått i pension efter ett långt arbetsliv. I några år drev de tillsammans den restaurang/bar där vi tillbringade de flesta av våra kvällar i byn Mandraki på Nisyros.

Det blev en trevlig kväll, som började på hotellets uteservering och avslutades med meze på lilla Kafeneio Ivis. Massor av meze, vitt vin och avslutningsvis en kanna tsiporo. Vi fick inte betala, men jag såg att våra vänner fick växel på 50-eurosedeln. Att fyra personer kan äta brakmiddag med vin mitt i Aten för en dryg hundring per person är ett mirakel!

Kafeneio Ivis. Foto: John Göransson

Vi vandrade de korta vägen tillbaka till hotellet. Tandläkaren hade patienter på morgonen, så våra vänner hoppade upp på motorcykeln och begav sig hem. Vi köpte varsin drink i baren och tog upp till balkongen. En lång dag var till ända.

Torsdag: Spräckta planer

Vi sov så länge vi kunde, utan att missa frukosten. Den är så bra att många som inte bor på hotellet kommer hit för att äta. Medan vi äter planerar vi dagen. Vi hade tänkt försöka pricka av någon sevärdhet, men kom fram till att vi hellre ville ta spårvagnen till kusten och försöka hitta ett trevligt ställe vid havet att äta lunch på. På vägen till spårvagnshållplatsen vid Sydagmatorget skulle vi passera saluhallen och där kunde vi spana efter ett alternativt lunchställe, ifall ändrade oss. Vi äter gärna i saluhallar.

Vi gav oss av från hotellet och hamnade i Atens mindre trevliga kvarter. Det finns gott om sådana, där knarkhandel och annan ljusskygg verksamhet ständigt pågår bland de slitna och nerklottrade husen. En butiksägare varnar oss och säger åt mig att ha ryggsäcken på magen. Men ryggsäcken är tom och dessutom stöldsäker, så jag lyder honom artigt och flyttar tillbaka den till ryggen när vi är utom synhåll.

Saluhallen är lite förmiddagssömning, eller så har atenarna inte längre råd att handla i den. En butik säljer ostron för 5 euro styck, dubbelt så dyrt som i Stockholm. Vi enas om att vi inte ska äta lunch här. Lukten av fisk och kött är lite väl överväldigande, helt enkelt. Strax innan vi kommer fram till Sydagma stannar vi till för en freddo macchiato, den dryck som snabbt har konkurrerat ut den klassiska frappén.

Förmiddagslugn i saluhallen. Foto: John Göransson.

Vi når Sydagma samtidigt som ett demonstrationståg. Demonstranterna är vänsterstudenter som protesterar mot den nya skolreformen, eller helt enkelt mot den sittande regeringen. Vi tvingas korsa deras väg två gånger på väg till spårvagnen och kommer fram samtidigt som de når fram till parlamentsbyggnaden.

Vi undrar om spårvagnstrafiken påverkas av demonstrationen. Men detta är slutstation och spåret leder bort från parlamentsbyggnaden. Perrongen är full av väntande och informationstavlan säger att nästa tåg ska gå om fem minuter. Alla tränger ihop sig i skuggan, för nu är det varmt.

Liten demonstration, stora konsekvenser. Foto: John Göransson.

Efter en stund vandrar demonstranterna vidare. De kravallutrustade poliserna på andra sidan gatan plockar av sig hjälmarna och släntrar iväg. En klunga MC-poliser lägger sig på behörigt avstånd bakom demonstranterna. Sådant här är vardagsmat i Aten.

Informationstavlan räknar ner till noll, utan att det kommer någon spårvagn. Då börjat den om. Vi börjar misstänka att det inte kommer att gå någon spårvagn till havet i dag. Men vi har köpt biljetter och vi är långt ifrån de enda som väntar, så vi står kvar.

Så småningom kommer en polis klivande. ”Trafiken är inställd på grund av demonstrationen”, säger han. Det hade trafikbolaget kunnat berätta från början, men den sortens initiativförmåga är okänd hos de anställda i Atens kollektivtrafik. Senare läser jag i tidningen att demonstrationen stoppade trafiken i stora delar av staden. Det är så de har det, atenarna. Ett par hundra personer kan skapa kaos i en stad med tre miljoner invånare.

Vi tackar för påminnelsen om varför vi i många år undvek Aten. Dags att göra en ny plan. Vi bestämmer oss för att använda våra biljetter på tunnelbanan i stället och försöka ta oss till havet den vägen.

Vi tar tåget västerut mott Piraeus. När vi kommer till en station som heter Agia Marina kliver vi av ”Härifrån kan det inte vara så långt till havet”, säger jag. Det är det. Enligt Google Maps är det 8,4 kilometers promenad i stekande sol. Agia Marina är en stadsdel som inte har något med havet att göra utan är döpt efter helgonet Marina.

Vi står utanför ett sjukhus i en stillsam förort. Vi borde gå tillbaka ner i tunnelbanan, men vi är hungriga och kissnödiga, så vi bestämmer oss för att låta Google Maps leta reda på ett lunchställe åt oss. Några minuter senare slår vi oss ner i trädgården på Tassos taverna och äter en utmärkt måltid. Därpå tar vi tunnelbanan tillbaka till Monastiraki. Dags för siesta.

Så blir det ibland när vi är ute och reser. Planerna spricker av en eller annan anledning och vi blir en erfarenhet rikare, som vi gärna hade sluppit men knappast lider av. Om man bara har två dagar i Aten vill man inte slösa bort en av dem på att vänta på en spårvagn som aldrig kommer, för att sedan åka tunnelbana till och från en förort. Men det är bara att gilla läget, som golfspelarna brukar säga.

Hotellkväll

När vi vaknar sätter vi oss med en drink utanför hotellet för att planera kvällen. Angelo vill bjuda på mescal och varsin taco från tacovagnen, det får han.

Vi skålar i den mycket exklusiva drycken, som har ett äpple i flaskan. Angelo undrar om vi vet hur äpplet kommer ner i flaskan. Det vet vi. Vet du?

Våra tacos smakar utmärkt och vi inser att vi gärna tillbringar vår sista kväll här. Vi måste lämna hotellet halv sju för att ta tunnelbanan till flygplatsen, så det är inte läge för något nattsudd.

Hur kommer äpplet ner i flaskan? Foto: John Göransson.

Vi beställer fler tacos och mer att dricka. Vi njuter av musiken, studerar människorna som passerar på gatan och pratar lite med Angelos överförfriskade mexikanska vänner. En av dem bjuder upp till dans när jag kommer ut från toaletten. Om vi hade varit tjugo år yngre hade den här kvällen förmodligen spårat ur fullständigt, nu skrattar jag bara och går tillbaka till vårt bord. Angelo låter diskret sina vänner förstå att det är dags att lämna baren och lugnet återställs. Vi flyttar in och pratar med Angelo och hans servitris Nina om läget i Grekland och i världen.

Vi får förstås frågan om Sveriges NATO-ansökan. Den och vår beef med Turkiet är stora nyheter i Grekland. ”Vi har suttit på parketten i 200 år och nu tvingas vi upp på scenen. Jag skulle gärna ha sluppit, men det är inte vi som bestämmer”, säger jag. Angelo nickar förstående, så är den saken avhandlad.

Vi pratar om orsaken till personalbristen i Kretas turistindustri och jag nämner bristen på bostäder. Nina har en annan förklaring. ”Pandemin gjorde att många skaffade sig andra jobb eller började studera. De till inte tillbaka och jobba sju dagar i veckan med dåliga arbetsvillkor för en skitlön. Om de vill ha tillbaka oss så måste de börja behandla sin personal anständigt”, säger hon. Hon vet vad hon pratar om, hon har jobbat på Mykonos flera säsonger. ”Det är delvis vårt eget fel, vi har ställt upp på det där för att vi har tjänat så mycket i dricks. Men om man aldrig är ledig så spelar det ingen roll. Jag kommer aldrig att jobba på öarna igen”, säger hon.

Det är dags att stänga baren och vi tackar för oss. Det kommer inte att bli många timmars sömn innan vi måste ge oss av. Vi ser till att allt är nerpackat, ställer väckarklockan på sex och kryper ner i den fantastiskt bekväma hotellsängen. Innan vi somnar kommer vi överens om att investera i en ny bäddmadrass till huset i Chania. Så här ska man ha det!

Fredag: All Exclusive igen

Hemresan blir lika odramatisk som nedresan tio dagar tidigare. Vi har blivit uppgraderade till Business class, så på planet serveras vi en övderdådig frukost, som vi sköljer ner med kaffe och det utmärkta grekiska mousserande vinet Amalia. Om du inte har testat, gör det! Sedan sover vi gott och vaknar någonstans över Gotland.

Avgångshallen på Arlanda är smockfull. Långa köer löper till fullsatta charterplan, vi är glada att vi reser All Exclusive. Varje gång vi påminns om charterflygets inramning av köer får vi vatten på vår kvarn.

Det konstiga är att det inte är dyrare att resa All Exclusive. Varje gång jag har räknat så har det blivit billigare. Det är bara så otroligt mycket bättre. Om vi hade flugit charter hade vi inte heller fått smaka på The Frogs tacos och Angelos mescal. Vi hade förmodligen aldrig hittat till Kostas skjul vid Apterastranden, där en öl kostar 2,50 euro eller till vår hemliga taverna i Chanias centrum, där vi aldrig har betalat mer än 10 euro per person för en middag. Vi hade inte kunnat samla ihop de bonuspoäng hos Aegean Airlines som gör våra flygresor extra bekväma. Vi hade aldrig blivit uppgraderade till business class. Hade vi rest all inclusive så hade vi fått äta storköksmat tre gånger om dagen.

Nu har vi beställt en bäddmadrass från IKEA!

5 svar på ”Två dagar All Exclusive i Aten

  • 28 juni, 2022 kl. 10:31
    Permalänk

    Man låter äpplet växa in i flaskan när det är ett kart ☺️

    Svar
    • 29 juni, 2022 kl. 20:07
      Permalänk

      Rätt!

      Svar
  • 25 juni, 2022 kl. 16:25
    Permalänk

    Instämmer med föregående. Tack för ,som vanligt trevlig läsning och fina tips i Aten. Huvudstaden man älskar och hatar lite på samma gång. 🙃

    Svar
  • 9 juni, 2022 kl. 19:39
    Permalänk

    Tack för all trevlig läsning!

    Svar
    • 9 juni, 2022 kl. 19:44
      Permalänk

      Tack för den trevliga kommentaren!

      Svar

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Language/språk/γλώσσα»
%d bloggare gillar detta: