Den traditionella grekiska cafékulturen har i många år fört en tynande tillvaro. Men den är långtifrån död och frågan är om den inte är lika livskraftig som det grekiska språket eller det grekiska dramat. Vi gör en djupdykning i denna företeelse, som är mycket mer internationell än man kanske tror.
Detta är inte en heltäckande beskrivning av den grekiska kaffekulturen. Det skulle kräva en hel bok, eftersom den är mycket mer komplex än vad som ryms i en artikel.
Traditionella grekiska caféer, eller καφενεία (kafenia) som de heter i Grekland, har inte alls sina rötter i Grekland, lika lite som de svenska konditorierna har sina rötter i Sverige. Den kommer från två olika ställen:
- De mer mondäna caféerna, tummelplats för intellektuella, stammar från det kontinentala Europa och tiden kring sekelskiftet 1900. Kärnan fanns i det gamla Österrike-Ungerns storstäder, framför allt Wien, men även Prag och Budapest, där de gamla kaffehusen i många fall finns kvar än idag.
- Turkiet. Grekland var i flera hundra år en del av det ottomanska imperiet och det var öster om Medelhavet cafékultuten föddes, långt innan den kom till Europa. Den turkiska cafékulturen finns sedan 2013 med på UNESCO:s världsarvslista, där man också hittar rembetikan, som kom till Grekland med de etniska greker som tvingades lämna Turkiet 1923.
Den centraleuropeiska cafékulturen importerades snabbt till det nyfödda Grekland, som alltså redan hade en stark kaffekultur, med kokkaffe tillrett i de små ibrik-kannorna. Visste du förresten att grekerna döpte om sitt kaffe från turkiskt till grekiskt först i samband med Cypernkriget 1974?
Två olika kulturer
Den europeiska cafékultuen uppstod framför allt runt Aten och Patras, som utgjorde kärnan i det självständiga Grekland fram till början av 1900-talet. I resten av Grekland var det turkiskt som gällde, eftersom dagens Grekland inte fick sina slutgiltiga gränser förrän 1913, då turkarna kastades ut och Thessaloniki och Kreta hissade den grekiska flaggan. Då hade Centraleuropas cafékultur redan passerat sin höjdpunkt.
Det första exemplet på centraleuropeisk cafékultur finns ändå i Chania. År 1870 donerade den ottomanska pashan Reouf en bit land till stadens medborgare. Där anlades en park, med tillhörande kaffehus, som döptes till Kipos. Det är Greklands äldsta kaffehus i europeisk stil, även om den byggnad som nu härbärgerar Kipos är från 1936.
På Kipos och de andra kaffehusen i europeisk stil samlades stadens politiska och kulturella elit. Här skrevs böcker och pjäser, här träffades avtal och här fördes lärda samtal. De mest kända besökarna på Kipos var landsfadern Eleftherios Venizelos och författaren Nikos Kazantzakis, som skrev Zorba Greken. Denna kultur finns kvar än i dag, men för en alltmer tynande tillvaro. Vi ska återkomma till det.
Den turkiska kaffekulturen är mer opretentiös och folklig. Här träffas Vassilis, Kostas, Manolis och Yannis för att prata fotboll, politik, jordbruk, familj och andra vardagligheter. Här spelas tavli (som vi kallar backgammon), schack och kort, ofta om pengar. En del av gästerna går hit för att fyllna till, andra nöjer sig med kaffe. Ofta sitter En eller ett par medlemmar av traktens A-lag i ett hörn, med ett glas ouzo, raki eller whiskey framför sig.
Manlig domän
Grekiska kafenia är en manlig domän, vi kallar dem gubbfik. Kvinnorna träffades hemma i gränden eller på badet. Vi ser fortfarande ofta grekiska kvinnor som står i havet och pratar, med vatten upp till bröstet. Sedan kom sacharoplasteian, motsvarigheten till våra konditorier. Det kallas också pasteleries. Där träffades, och träffas fortfarande, de kvinnor som har råd. En kopp kaffe på ett sådant ställe kan kosta fem gånger mer än på en kafenion. Kvinnor är i stort sett alltid mer än välkomna och behandlas med respekt på ”gubbfiken”.
Förändringens vind har förstås blåst in över den grekiska cafékulturen. Precis som i Sverige har den till stora delar ersatts av ställen med espressomaskin och modern inredning. Spelborden klädda med grön filt är borta, i stället finns Wi-Fi och eluttag för din laptop. De unga mammorna träffas inte längre i gränden utan på caféet, där det ofta är trångt mellan barnvagnarna. Där sitter de tillsammans och tittar ner i sina telefoner.
Det finns förstås många skäl till den här utvecklingen. Grekland är inte en isolerad ö, så omvärlden smyger sig på. Låt oss titta på de bakomliggande orsakerna.
Jämställdheten
Grekland är fortfarande det minst jämställda landet i EU, men det innebär inte att utvecklingen har stått stilla. I dag är det främst kvinnor som går på café och det har i grunden förändrat utseendet och utbudet. En traditionell kafenion är aldrig mysig eller modern, det är däremot många av de nya ställena.
Emancipationen
Emancipationen handlar inte bara om jämställdhet. Den handlar också om krav på självständighet från familjen, vilket har försvårat generationsväxlingen. Förr gick en kafenio oftast i arv från far till son, i dag kanske barnen vill göra annat än att ta över pappas ställe. Eller så gör de om det till en bar, en restaurang eller något annat, som kan ge större intäkter och som kan locka jämnårig publik.
Omvärlden
Minns ni hur vi på 90-talet tog till oss den italienska kaffekulturen, med espressobaserade drycker? Samma sak hände i Grekland, även om det gick betydligt långsammare. I dag för ibrik-kaffet och frappén en tynande tillvaro, ersatt av cappuccino och caffe freddo.
Urbaniseringen
Alltfler greker lämnar sina byar och flyttar till stan, samtidigt som alltfler stadsbor flyttar ut till förorterna. Kundunderlaget för byarnas kafenia försvinner snabbt och i städernas förorter uppstår moderna ställen. Det är precis samma utveckling som vi såg i Sverige på 60- och 70-talet.
De fysiska mötena har i stor utsträckning ersatts av digitala möten på internet. Förr hade vi telefonen, men i dag kan vi prata med flera personer samtidigt och dessutom göra annat under tiden. Pandemin blev kulmen på utvecklingen, eftersom grekerna i långa perioder var inlåsta i sina hem och alla näringsställen var igenbommade. Det fysiska mötet går förstås aldrig att helt ersätta, men traditionen att gå till sin kafenion varje dag för att läsa tidningen och träffas kommer aldrig att komma tillbaka.
Våra kafenia
Vi går inte så ofta på traditionella kafenia, med ett undantag: ute i byarna. Där är det ofta det enda stället som serverar mat och dryck och för det mesta är de mycket trevliga. Vi är inte sällan de enda gästerna, eller så sitter ett par grånade herrar i ett hörn och dricker sig fulla.
Ett ställe vi alltid återvänder till är Kafenio Loukas på Elefterios Venizelou i Chanias centrum. Det är nog den äldsta traditionella kafenion i Chania och risken är att den snart är borta, eftersom huset sakta förfaller och gästerna är få. På vintern går vi gärna till Kypos i stadsparken.
I chanias mdeltida stadskärna finns väldigt få kafenia kvar. På Splanziatorgt finns bara en ”riktig” kafenio kvar, resten är barer tavernor och pastelerieor. Närmast kyrkan ligger Kafenio fix, som serverar utmärkta meze. Vi äter emellanåt frukost på Meltemi på Angelou, som fungerar både som frukostställe för de många turister som hyr rum i kvarteren och som vardagsrum för det fåtal ”kolybites”* som fortfarande finns kvar.
Om du reser runt i Grekland, försök att besöka traditionella kafenia, särskilt i byarna. De kommer kanske snart att vara borta för alltid. I städerna kanske de ersätts av kaffekedjor som Coffee Island, i byarna ersätts de förmodligen inte alls. En by utan kafenio är inte längre ett samhälle utan bara en samling hus, som sakta töms på sina invånare.
Men det finns änså anledning att vara optimistisk. Grekerna älskar fortfarande att träffas ute, gärna över en kopp kaffe. I stort sett alla cafenia har numera en espressomaskin, så att de moderna smaklökarna ska få sitt. Trenden mot mer självständigt resande och mindre charter kommer att locka turister till traditionella kafenia.
*Kolybites kallas de som är födda och uppväxta i Chanias venetianska hamnkvarter. Det är det grekiska ordet för simmare. Det är därifrån restaurang Colombo har tagit sitt namn.