fbpx

Fem cykelturer på Kreta

Hösten 2022 gjorde vi flera cykelturer på Kreta. I den här artikeln ska vi berätta om de turerna. Räkna med punkteringar, vackra utsikter, pittoreska byar, ömma bakar och förvirrade bussresor. Nu trampar vi iväg!


Våra cyklar

Redan 2013 köpte vi varsin grekisktillverkad minicykel, av märket Ideal, i en butik i Chania. Det är en licenstillverkad variant av amerikanska Dahon. Det var länge sedan det samarbetet upphörde, så nu får man själv importera en hopfällbar minicykel om man nödvändigt vill ha en.

Vi valde hopfällbara sjuväxlade minicyklar av två skäl: Vi har ont om plats både i huset och i den smala gränden utanför och vi ville ta med cyklarna på bussen. Nu ställer vi de hopfällda cyklarna i duschkabinen när vi lämnar huset, på bussen ligger de i varsin väska i lastutrymmet. Numera tar det oss bara ett par minuter att fälla ihop dem eller fälla ut dem. Vi har varsin cykelkorg på styret, jag har dessutom en cykelväska på pakethållaren. I den här artikeln berättar vi vilken utrustning vi har med oss på våra vandringar och cykelturer.

Det är egentligen inte långfärdscyklar utan lämpar sig bäst för korta turer. Tanken med dem är att de ska användas för “the last mile” mellan kollektivtrafiken och jobbet/skolan/hemmet. I dag har elsparkcyklarna tagit över den rollen.

För cykling på bergiga vägar på Kreta lämpar de sig sämre. Men de sju växlarna gör att vi kan trampa uppför de brantaste backarna och få lite fart på plan mark.

Platserna som nämns i artikeln hittar du på den här kartan. Under varje rubrik står hur långt vi cyklade den dagen.

Första turen: Chania-Carte Postale-Chania

14 km

En burgare på Pitses Ble. Foto: John Göransson.

När vi hade kommit tillbaka från vår utflykt till Gavdos och södra Kreta såg vi över våra cyklar och beslutade att ta en provtur upp till restaurang Carte Postale, som ligger vid Venizelous gravplats ovanför stan. Turen är totalt 14 km, varav knappt hälften är brant uppför.

Strax före två trampar vi österut längs havet mot Chalepa. Efter bara ett par kilometer bär det uppför. Vi stannar för lunch på utmärkta Pitses Ble i Chalepa innan vi börjar klättringen upp mot flygplatsen.

Detta var den tristaste sträckan av alla vi gjorde. Seg uppförsbacke, ingen utsikt, ingen vägren, intensiv trafik med bilar som strök tätt förbi när de körde om. Det hade varit betydligt roligare att sitta på en motionscykel!

Utsikt från Carte Postale. Foto: John Göransson.

Till slut kommer vi till avtagsvägen mot Venizelous gravplats. Vägen planar ut trafiken glesnar och vi är snart framme på Carte Postale, där vi njuter av utsikten över Chania och läskar oss med varsin hantverksöl innan vi vänder tillbaka hemåt.

Denna gång väljer vi en annan väg, som bär brant nedåt på smala, branta och slingrande vägar innan vi är nere i Chalepa. Ett par rejäla uppförsbackar få vi också, men de sista kilometrarna är det nerförsbacke eller plan mark. När vi är hemma igen börjar det mörkna, klockan har hunnit bli nästan sex.

Andra turen: Buss till Chordaki, cykel hem

18 km

Chordaki. Foto: John Göransson.

Nu är det dags för årets första buss-cykel-combo. Det börjar dåligt. Vi tar oss till busshållplatsen och köper biljetter till veckans buss till den lilla byn Chordaki, som ligger högt ovanför Chanias flygplats. Vi känner ett trevligt svenskt par som har köpt ett hus där. Nu ska vi för första gången få se det och samtidigt få en liten cykeltur.

Vi blir visade till bussen till Stavros, som snabbt fylls med turister som ska till den berömda stranden där Antony Quinn dansade i filmen Zorba. Stavros ligger inte alls nära Chordaki. Men vi vet att vi sitter på rätt buss, vi frågade när vi köpte biljetterna, i informationen och när vi klev ombord. Vi kände oss nästan lite fåniga och onödigt ängsliga.

Vi borde ha frågat bussföraren också. Det gör vi när bussen rullar från Stavros, uppenbart på väg tillbaka till Chania. Han skakar på huvudet och berättar att vi sitter på fel buss. Jag framhärdar och pekar på min biljett, där det prydligt står Chordaki. Föraren suckar och tar fram mobiltelefonen. Många “malakkas” och andra kraftord senare vänder han bussen, viker strax av och kör mot Chorafakia. Där blir vi avsläppta i en vägkorsning och får veta att det ska komma en annan buss, som ska ta oss till Chordaki.

Just när vi har gett upp och bett våra vänner att hämta oss med bil kommer bussen. Det är bara vi ombord, uppenbart har den rekvirerats för att reparera begångna misstag. Vi cyklar den sista branta biten från busshållplatsen till de vackert belägna huset, där vi efter en rundtur bjuds på en perfekt måltid.

Vi tar farväl och börjar rulla ner mot Chania. Den första sträckan mot flygplatsen är trafiken tät av militärfordon, på väg till eller från raketuppsjkutningsbasen ovanför Chordaki. Den militära aktiviteten är stor denna höst, det märks att det är orostider i Europa.

Cykelturen hem blir ganska odramatisk och efter ett tag är vi tillbaka på samma väg som vi cyklade dagen innan. Lagom till solnedgången kommer vi fram till Koum Kapi, där vi tar ett dopp innan vi avslutar dagens äventyr med varsin öl på Naïs. Sedan cyklar vi hem och lagar middag.

Tredje turen: Buss till och från Giorgiopolis, cykel till Kournassjön

9 km

Vadare i Kournassjön. Foto: John Göransson.

Det finns bara en riktig insjö på Kreta. Den heter Kournassjön och ligger vackert omgiven av berg några kilometer från havet, mellan Chania och Rethymnon. Vi sätter oss på bussen och strax efter två kliver vi efter en odramatisk resa av i Giorgopolis, gör i ordning cyklarna och trampar iväg. På vägen längs Soudabukten hade vi fått en skymt av hangarfartyget George W Bush, som är 333 meter långt och drivs av två kärnreaktorer. Ombord finns 90 flygplan och minst 5 000 personer. Det är USA:s allra mest effektiva stridsmaskin. Det märks att det är oro i Europa.

George W Bush i Soudaviken. Foto: John Göransson.

Cykelturen till Kournas är kort och odramatisk. Efter bara fyra kilometer rullar vi ner till sjön, som är kantad med tavernor och uthyrare av trampbåtar. Det finns en liten strand också, där ett par tappra barn tar ett bad. Det är svalt och regn i luften, så vi avstår. Vi tar en promenad längs sjön och äter sedan lunch på den bortersta tavernan.

Trampbåtar och glass. Foto: John Göransson.

På vägen tillbaka till havet drabbas vi av årets första punktering. Det är en pyspunka, så hustrun pumpar och cyklar tills vi når den trista lilla badorten Kavros väster om Georgiopolis. Här sitter säsongens sista gäster och ser uttråkade ut vid all inclusive-poolerna, rader av tomma solstolar täcker stranden. Vi går snabbt tillbaka och väntar på bussen medan mörkret faller. När vi kommer hem duschar vi och tar en tupplur innan vi tar bussen till Bossa Nova i Gerani. Vi har krafter kvar och vill träffa lite vänner.

Fjärde turen: Buss till Drapanos, Cykel till Giorgiopolis, Buss till Chania

18 km

Lunchrast i Drapanos. Foto: John Göransson.

Nu är det dags att spänna bågen lite högre. Vi tar veckans buss till Drapanos, som ligger högt ovanför havet mellan Apokoronas och Giorgiopolis. Den här gången är vi extra noga och frågar även bussföraren om bussen verkligen går till Drapanos. Efter badorterna Kalyves och Almirida stånkar bussen uppför serpentinvägarna mot den lilla betgsbyn, där vi stannar för lunch. Det är bara vi och ett annat svenskt par på den utmärkta tavernan. Vi pratar lite och senare förstår vi att de är medlemmar i Facebookgruppen Bo i Grekland och brukar läsa artiklarna på den här sajten. Det var ett roligt sammanträffande!

Efter lunch börjar den 15 km långa cykelturen till havet. De första sex kilometerna är det mest uppför, emellanåt ganska brant, så idag får vi kämpa ordentligt. Vi passerar de vackra byarna Paleloni och Kefalas, sedan är det mest nerför till havet. Tyvärr slarvar jag i det branta nedförslutet och glömmer att jag måste låta hjulen svalna. Efter tio minuters konstant bromsande exploderar den överhettade slangen på framhjulet.

Vi har sju kilometer kvar till Giorgiopolis. Jag har en extra slang, men inser att jag inte har någon hylsnyckel, så jag kan inte ta av hjulet. Vad göra? Jag rullar försiktigt på det platta framhjulet och hoppas att fälg och däck inte ska skadas. Efter några hundra meter kommer vi till ett hus, utanför står en ung man bredvid sin bil. Vi ber om hjälp. En kvart senare har han bytt slangen och pumpat upp hjulet. Jag fick inte hjälpa till.

Nerförsbacke till Giorgoupolis. Foto: John Göransson

Vi tackar hjärtligt och rullar ner till Giorgiopolis, som visar sig vara en ganska trevlig liten badort. Vi tar igen oss på en uteservering i solnedgången, innan vi lastar cyklarna på bussen och far hem.

Framme i Giorgioupolis. Foto: John Göransson.

Femte turen: Buss till Palea Roumata, cykel till Tavronitis, buss till Chania

25 km

På skolbussen. Foto: John Göransson.

Den tredje turen med veckans buss tar oss till Palea Roumata, som ligger mitt i ingenstans, i en dal halvvägs mellan nord- och sydkust på västra Kreta. Byn är så liten att den inte finns med på Google Maps. Vi släpps prompt av i utkanten av byn Kakopetros, på vägen mellan Chania och Paleochora. Vi väntar utanför det stängda caféet och efter en halvtimme börjar vi misströsta. Det är dags att ge upp och antingen cykla den sista sträckan eller cykla tillbaka norrut. Vi vet att vi behöver äta, så det börjar kännas lite olustigt. Jag har inte ätit frukost, det slutade jag med för länge sedan.

Vi har just börjat fälla ut cyklarna när det kommer en liten skolbuss runt kröken. Ombord finns några glada barn och deras lärare, som försöker hålla ordning på dem. Cyklarna går precis att klämma in mellan bakdörrarna och den bakre stolsraden, det finns gott om plats för oss.

Vi rullar nerför en brant serpentinväg och inser att vi har en tuff tur framför oss när vi ska tillbaka. Längst där nere släpps vi av och när vi ser de två stängda kaféerna känns det som att vi är illa ute.

Vi cyklar runt en krök och uppför en backe, där ligger en taverna! Lyckligt slår vi oss ner och beställer en utmärkt måltid.  Jag förbrukade drygt 1 000 kalorier på den här turen, utan mat hade det nog inte gått. En tysk familj tittar misstroget på oss och våra små cyklar innan de sätter sig i hyrbilen och far iväg uppför berget.

Lunch i Palea Roumata. Foto: John Göransson.

Så var det dags. Det är bara att lägga i lägsta växeln och trampa uppför den 5 km långa uppförsbacken tillbaka till Kakopetros. Det är utan konkurrens den tuffaste cykling vi har gjort och vi har gjort många.

Halvvägs upp möter vi en gammal kvinna som oroligt frågar vad vi gör där, var vi bor och hur vi ska ta oss hem. Hon tycker att det verkar vansinnigt att cykla på våra små cyklar, men vi lugnar henne och pratar lite om den goda lunchen vi just har ätit. Vi tar ett hjärtligt farväl och stretar vidare.

På väg mot Vokoulies. Foto: John Göransson.

Så småningom planade vägen ut och vi fick ganska lätt cykling, med storslagen utsikt över berg, dalar och hav. Efter en lång nerförsbacke var vi nere i Vokoulies, en ganska livlig by som är centrum för traktens jordbruk. Äntligen fick vi sätta oss på caféet vi hade sett från bussen så många gånger och det var precis så trevligt som vi hade föreställt oss. Oktoberkylan hade dragit in de sista kilometerna, så vi värmde oss med grekiskt kaffe och tsikoudia. Sedan rullade vi ner till Tavronitis och hoppade på bussen. Resans sista cykeltur var till ända.

En kaffepaus i Vokoulies. Foto: John Göransson.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Language/språk/γλώσσα»
%d bloggare gillar detta: