Dogtooth: filmen som var grekernas röda piller

I den amerikanska filmen ”The Matrix” ställdes hjälten inför valet att äta det röda pillret och få insikt i att allt omkring honom var en illusion eller det blå pillret, som lät honom för evigt vara lyckligt ovetande om detta. Den grekiske regissören Giorgos Lanthimos film Dogtooth berättar en liknande historia, men ändå helt annorlunda. För mig är det framför allt en film om Grekland.

Inte en familjefilm

På ytan är det ett absurt familjedrama. En auktoritär pappa har bestämt sig för att hans barn ska hållas inlåsta bakom ett högt staket, för att inte förstöras av den farliga världen utanför. Han och hans fru bäddar in barnen i en total lögn, där ingenting är på riktigt. Orden betyder andra saker än i världen utanför, farorna som hotar utanför stängslet är kreativt påhittade av den auktoritäre pappan. När barnen blir tonåringar kommer puberteten och stör friden. Faderns försök att hantera dilemmat skapar sprickor i muren och barnen börjar misstänka att allt inte är som de har trott. Det röda pillret sväljs inte helt utan insikten kommer glimtvis och smärtsamt. Faderns auktoritet, som understryks av hans undergivna hustru, är inte lätt att rå på.

Detta är en film om en familj, men det är verkligen inte en familjefilm! En av frågorna i filmen är hur fadern i familjen hanterar tonårsbarnens sexualitet och det vill man egentligen inte veta. Men Lanthimos vill berätta hela historien och eftersom detta har ett avgörande inflytande på händelseutvecklingen så måste det finnas med.

Metafor över Grekland

För mig är Dogtooth en metafor över Grekland. Landet som med ett eget språk, ett eget alfabet, en egen sträng religion, sträng sexualmoral, en egen historieskrivning och en egen omvärldsbeskrivning låste in sitt folk i en föreställning om sig självt och omvärlden som ofta hade ganska lite att göra med verkligheten. Ett exempel är de ”hemliga skolor” som kyrkan anordnade för att lära barn grekiska. Alla grekiska skolbarn fick lära sig om dessa skolor ända till millennieskiftet, då riktiga historiker äntligen lyckades övertyga regeringen om att de hemliga skolorna var ett rent påhitt. Det finns fortfarande ”historiker” som kämpar för att övertyga människor om att skolorna existerade på riktigt, numera är det rätt få som tror på dem. I dag är det framför allt den grekiska diasporan utanför landet som tror på och vårdar myterna.

Krisen öppnade Grekland

Året innan filmens premiär kom krisen och en massa unga människor reste utomlands, lärde sig engelska och började använda internet. Grekerna gick igenom en historierevision och fick lära sig nya saker, som att greker på många håll hade hjälpt nazisterna att få judarna till utrotningslägren, att Grekland hade förbjudit minoriteter att prata sitt modersmål, att hyllade frihetskrigare i själva verket var banditer…

I dag har en stor del av grekerna svalt det röda pillret, medan andra har valt att leva i förnekelse. ”Ja, kanske är det så att nazisterna fick hjälp av grekerna med utrotningen. Men jag förstår inte varför jag ska ha dåligt samvete för det, jag var inte ens född då”, sade en vän till mig en kväll förra året. ”Det behöver du väl inte ha. Men om du hade fortsatt förneka det nu när du känner till sanningen så skulle du ha anledning att ha dåligt samvete”, svarade jag.

Filmen hade premiär 2009, då Grekland var i fritt fall ner i den ekonomiska avgrunden. Landets styrande försökte desperat förmå grekerna att hålla fast vi bilden att det var omvärlden som var farlig och att grekerna kunde reda ut saken om de bara trodde på vad regeringen sade. När krisen bröt ut 2008 sade premiärminister Papandreou att ”Det finns pengar”, trots att landet var djupt skuldsatt.

Hjältarna drabbas hårt

Filmen har också en hjältinna. Hon anlitas av fadern för att hjälpa till med hans sjuka projekt, men börjar snabbt undergräva det. Hon får betala ett högt pris.

Bara några månader efter filmens premiär berättar Greklands nytillträdda regering att statistiken över inflation, tillväxt och statsskuld hade fabricerats under många år för att ”sminka över” det faktum att landet hade varit konkursmässigt i flera år. När Syriza kom till makten vände de på steken. De nya statistikchefen hade överdrivit problemen. Varför? Han hade tidigare jobbat för Internationella Valutafonden, en av de tre i ”trojkan” som lånade ut pengar till Grekland. Han var utländsk spion, helt enkelt. Han dömdes 2017 till två års villkorligt fängelse. Hans brott var att han skickade statistiken till Eurostat innan han hade fått den godkänd av Greklands regering. Flera tidigare försök att få honom dömd för att ha fuskat med statistiken hade då misslyckats. Ändå har domen använts för att påstå att ”utländska krafter” påverkade den grekiska statistikmyndigheten.

”Greker är smartast i världen”

Greklands ultranationalistiska kultur kom att krackelera när krisen kom. Till att börja med gick det ganska långsamt och under stort motstånd från både de styrande och från grekerna själva. Jag minns hur svarslös jag blev när en nära vän sade: ”Det är ju bevisat att greker är mer intelligenta än andra folk. Det finns undersökningar som visar det.”

Jag forskade lite i saken och det visade sig att upphovet var en professor i genetik på Stanford som hävdade att ”Om en peson från antikens Grekland skulle dyka upp här (på Stanford) i dag så skulle han vara en av de smartaste av oss”. I hennes (och grekiska mediers) tolkning betydde det att dagens greker måste vara smartare än alla andra, eftersom de härstammar från antikens greker. Det är visserligen ett resonemang som kräver ett väldigt kreativt intellekt, men det är väldigt lätt att slå hål på det.

Lätt att känna igen sig

Det är lätt att känna igen sig. I 60- och 70-talets svenska småskola fick vi lära oss om hjältekungar, om Sveriges stora ekonomiska framgångar… Vi hade Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ronnie Peterson, ABBA, Ingmar Bergman och Olof Palme. Vi var helt enkelt bäst! Sedan kom finanskrisen och vi tvingades inse att vår självbild inte alltid var riktig. Vi blir fortfarande upprörda när utländska medier och politiker beskriver oss negativt. Kanske vore det bättre att lyssna på kritiken och försöka förstå den?

Trailer (lite spoilervarning!)

Det finns fortfarande rester kvar av sagoberättandet i Grekland. Just nu pågår kampen mot coronaviruset i Grekland och en bitter strid har brutit ut inom den ultrakonservativa kyrkan. Kan man smittas genom att dricka vin från samma sked under nattvarden? Omvärlden tittar förvånat på när de höga prästerna rasar mot förnuft och vetenskap. För första gången har regeringen satt ner foten. Kyrkorna stängdes över påsken och nattvarden förväntas hädanefter delas ut på ett säkert sätt. Vi får se hur det går med den saken. I det sekulariserade Sverige hade de flesta ryckt på axlarna, i Grekland är detta en viktig fråga.

Föråldrat patriarkat

Det är just detta filmen handlar filmen om. Ett patriarkat ur takt med tiden, som behåller sin makt genom att hitta på sagor om världen utanför och som inte drar sig för att ta till extrema metoder för att skydda lögnerna. Som att låta församlingsmedlemmarna smittas av coronavirus eller åtala sanningssägare.

Dogtooth blev Oscarsnominerad och överöstes av internationella filmpriser. Recensenterna var lyriska, Hynek Pallas i SvD kallade den 00-talets bästa film. Den är fortfarande sevärd ett decennium senare. Det är utan tvekan den bästa grekiska film som har gjorts efter millennieskiftet.