Fem händelser i Grekland som skakade mig 3: Det är leggdags!

Den tredje berättelsen om mina missöden i Grekland handlar om hur 5,1 gram mindre i plånboken kan försena hemresan med ett dygn och kosta flera tusen kronor. Här blir det stressigt, spänn fast er och häng med!

Det är dags att resa hem efter vår första jul i vårt hus i Chania. Det är trettondag. I morgon börjar vardagen, arbetet väntar. Vi stänger huset och åker i god tid till flygplatsen. Detta är innan Chanias flygplats blir ombyggd och Fraport tar över driften, så det är trångt och stökigt trots att det inte går så många plan i januari.

Äntligen har Chania fått en riktig flygplats; snart följer resten av Grekland efter

Än finns det tid!

I kön till incheckningen tar jag upp min biljett och mitt nationella ID-kort. Eller, det gör jag inte. ID-kortet ligger inte i min plånbok! Jag letar igenom den flera gånger, kollar alla fickor och mitt handbagage. ID-kortet är inte med. Damen i incheckningen meddelar at jag inte får gå ombord utan det. Jag har två val: Att hitta ID-kortet eller förlustanmäla det. Med polisens förlustanmälan kan jag få stiga ombord.

Än så länge har jag gott om tid. Jag kan utan problem hinna ta en taxi hem, leta reda på ID-kortet och ta en taxi tillbaka. Vi bestämmer att hustrun ska gå igenom säkerhetskontrollen, det är onödigt att två flygbiljetter brinner inne om det värsta skulle hända.

Jag kliver in i en taxi och åker in mot stan. På vägen funderar jag på om mitt ID-kort kan finnas någon annanstans än hemma. Jag drar mig då till minnes att jag några dagar tidigare hade köpt vin i den lokala vinbutiken. När jag skulle betala hade mina kort ramlat ur plånboken, stressad hade jag plockat upp dem från golvet och skyfflat tillbaka dem i pånboken. Kanske hade ID-kortet glidit in under en hylla?

Jag dirigerade om taxin till vinbutiken. Den var stängd, förstås. det var visserligen måndag, men det var trettondag, den grekiska julens rödaste dag.

Tiden rinner ut!

Nu började jag blir rejält stressad. På onsdagen skulle jag vara i Borås för ett viktigt konsultuppdrag. Flyg var bokat, om jag inte dök upp skulle företagets kassa och anseende drabbas hårt och jag själv skulle ligga rätt illa till. Jag måste hinna med planet!

Taxin körde hem mig och jag satte igång att leta. Det var förgäves, nu måste jag skynda mig tillbaka till flygplatsens poliskontor och göra min förlustanmälan, innan planet gick.

Nu hade trafiken tätnat. Massor av Chaniabor var på väg ut ur stan för att äta traditionsenlig trettondagslunch på någon av Akrotirihalvöns många tavernor. Taxin kröp fram. Med minuter tillgodo kastade jag mig ur bilen och tog mig till poliskontoret.

Tiden är ute!

Just när jag hade hittat en polis, satt mig vid hans skrivbord och förklarat mitt ärende hörde jag jetmotorernas dån utanför fönstret. Där lyfte planet, med hustrun ombord!

jag var nära gråten nu. Men jag lyckades hålla färgen. Polismannen lyfte telefonluren och ringde ett samtal. När han lade på sade han ”Någon har lämnat in ditt ID-kort på polisstationen i stan. Åk dit och hämta det, den är öppen!” Jag tackade och gick ner till Aegeans disk för att be om hjälp att komma med nästa flyg. Damen där sade beklagande att det inte fanns något flyg, vare sig i dag eller dagen efter, men att jag kunde gå in på en resebyrå i stan och höra mig för om det fanns plats hos något annan flygbolag.

In i nästa taxi, full fart till polisstationen, som ligger en bit utanför centrum. Jag lyckades leta mig fram till expeditionen, där en vänlig och ganska road tjänsteman berättade att det var vinbutikens ägare som hade lämnat mitt ID-kort till en polis, som sedan hade lämnat det på stationen.

Jag tackade och rusade ner till taxin som väntade på gatan utanför. Dags att försöka ta sig hem!

Hoppet rinner ut!

Den stora rsebyån vid 1866-torget hade öppet, eftersom den sålde biljetter till Atenfärjan samma dag. Jag var nu närmast desperat och förklarade att jag antingen måste vara i Stockholm senast tisdag kväll eller i Göteborg tidigt på onsdag morgon, kosta vad det kosta ville! Damen bakom disken böjade söka efter förbindelser, jag förberedde mig genon att plocka fram plånboken. Eller, det gjorde jag inte. Jag hade lagt allt i min axelväska och den var inte med. Jag hade glömt den i taxin!

Nu var jag ett vrak. Mina pengar, nycklarna till huset, min dator, kamera och andra viktiga saker fanns i en taxi någonstans. Jag rusade ut, över torget och fram till kön av taxibilar på andra sidan. Min taxi var inte där, han hade redan åkt! Tillbaka till resebyrån, där den utomordentligt serviceinriktade damen föreslog att jag skulle reda ut situationen med min väska, medan hon letade efter en hemresa åt mig. ”Ring mig om en halvtimme”, sade hon och räckte över sitt visitkort.

Jag var nu helt tom i huvudet och kroppen skakade av adrenalin. Jag var tvungen att prata med någon jag kände! Hustrun satt på planet mot Stockholm, ovetande om dramat som utspelade sig här. Jag gick till Manolis taverna på Theotokopolou, där jag träffade honom och hans servitris, min goda vän Franzin.

Allt löser sig!

Manolis lyssnade på min klagan, bad mig sitta ner och kom ut med en kanna tsokoudia. Han tog upp telefonen och började ringa samtal. Efter en stund satte han sig hos mig och meddelade följande: Manolis hade fått tag på taxiföraren. Han hade åkt direkt tillbaka till flygplatsen men var nu på väg med min plånbok. Han skulle vara här om senast en halvtimme. Manolis hade också ringt resebyrån, som hade ordnat en hemresa åt mig dagen efter. Det skulle bll en lång resa med flera byten, men jag skulle landa på Arlanda med kvällsplanet från London. Jag skulle hinna till Borås!

Jag slog nu om från depression till eufori! Manolis, taxichauffören, kvinnan på resebyrån, polismannen på flygplatsen och damen i vinbutiken hade vänt mitt självförvållade nederlag till en, visserligen dyr och tidskrävande, men dock triumf! Jag pustade ut och bestämde mig för att jag från och med nu skulle betrakta detta som en extra dags semster i Chania. Enter party mode!

Jag drack upp tsikoudian tillsammans med Manolis, gick hem och hämtade en flaska fint vin som jag tacksamt överräckte till damen på resebyrån när hon räckte över mina flygbiljetter. Vi skiljdes åt under ömsesidiga tacksamhetsbetygelser.

Riddarna kring Dimitris bord

Det var nu dags för lunch. Hög av endorfiner och lite tsikoudia gick jag nerför restauranggatan i Splanzia när en för mig okänd person klev ut från en taverna och ropade mitt namn. Han brättade att en vän, konstnären och barägaren Dimtris, satt inne på tavernan och åt lunch med sin personal. Kunde jag komma in och göra dem sällskap?

Visst kunde jag det. Det blev en sådan där lunch som man bara har i Grekland. Tio personer runt bordet, mat, vin, tsikoudia, samtal, skratt… Jag föreslog att jag skulle stå för vinet och de för maten, ingen hade några invändningar.

När jag vinglade ut efter ett par timmar ringde hustrun. Hon hade just landat på Arlanda efter en händelselös flygresa. Hon lyssnade avundsjukt och lite småsurt på hur hennes halvfulla make berättade om sin långlunch. Hon mjuknade något när hon förstod vad jag hade gått igenom sedan vi skiljdes åt på flygplatsen.

Efter en kort men nödvändig siesta gick jag ut på stan igen och träffade vänner. Kvällen slutade på jazzbaren Fagotto och det blev bara två timmars sömn innan jag tog min föbokade taxi tillbaka till flygplatsen. Hemresan gick bra, jag sov mig igenom hälften av den och använde resten till att förbereda morgondagens övning. Jag ramlade ur taxin hemma runt midnatt. Klockan sex nästa morgon tog jag en taxi tillbaka till Arlanda för att bege mig till Borås via Göteborg.

Jag har aldrig räknat ut vad det kostade att tappa ID-kortet i vinbutiken. Men flygresan kostade runt 2 500 kronor och åtminstone ett par tusenlappar gick åt till alla taxiresor. Numera har jag väldigt noggrann koll på mitt ID-kort och mitt pass är långtidsparketat, som backup, i huset i Chania.