Δδ, Δουλειά (Arbete)

Det här är fjärde delen i en artikelserie om det grekiska alfabetet. Du hittar alla publicerade artiklar här.

Δ. Den fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet är Δ, δ, som i Delta. Dagens ord är Δουλειά (douleiá),  som betyder “arbete”. Grekerna har en mycket komplicerad relation till arbete och som utlänning är det lätt att bara se en eller två av de många aspekterna av den grekiska arbetsmarknaden. Jag ska göra ett försök att vidga bilden, det är långt ifrån säkert att jag lyckas.

Först vill jag reda ut en av grekiskans många källor till missförstånd. Δουλειά, (douliá) med betonimgen på a, betyder arbete. Δουλεία (doulía) med betoningen på i, betyder slaveri. Det nära släktskapet mellan de två orden indikerar att det i antikens städer mest var slavar som utförde hårt kroppsarbete.

Min grannes butik. Den öppnar aldrig efter tio och stänger aldrig före midnatt. Han är jordbrukare också. Foto: John Göransson.

Men hur ser arbetslivet ut i dagens Grekland? Låt oss börja med de som officiellt är arbetslösa, eftersom många av dem faktiskt arbetar. De utgör när detta skrivs (oktober 2019) knappt 17 procent av arbetskraften. Den här gruppen är, precis som som alla länders arbetslösa, mångfacetterad. En del arbetar inte alls och söker arbete. Men bakom den officiella statistiken döljer sig en massa människor som faktiskt arbetar. Många jobbar helt enkelt svart. En del av dem är säsongsarbetslösa i turistindustrin och jobbar svart på den officiellt vinterstängda restaurangen eller baren. En del arbetar med olagliga saker som cannabisodling eller cigarettsmuggling. Många kvinnor och en del män prostituerar sig.

Detta är den mest utsatta gruppen på den grekiska arbetsmarknaden, eftersom de officiellt inte arbetar. De saknar rättigheter och socialt skyddsnät och riskerar hamna hos polisen, eller något ännu värre.

Den grupp som många utanför Grekland tycks tro utgör hela arbetskraften är de offentliganställda. Det var de som skapade bilden av lata greker som gick i pension vid 55, strejkade så fort de fick chansen och lyfte fjorton månadslöner för att göra så lite som möjligt. Det fanns en hel del sanning i detta. Visserligen är en betydligt större andel offentliganställda i Sverige än i Grekland, men tråkigt nog är många av de grekiska offentliganställda på helt fel ställe. Om slagorden i Sverige har handlat om “vård, skola och omsorg” så har de i Grekland snarare handlat om “kyrkan, militären och statsförvaltningen” och om att känna någon som kan ordna ett jobb.

Ett grekiskt dop kräver två statsanställda präster. Foto: John Göransson.

Krisen i Grekland har drabbat denna grupp mycket hårt (undantaget prästerna). Pensionsåldern har höjts med tio år, lönenivån har sänkts drastiskt och tusentals jobb har försvunnit. På många ställen, som universitet, gäller regeln “tio mot en”. Det betyder att tio personer måste sluta innan man får anställa en ny.

Om vi icke-greker påstår att grekerna är lata får vi ofta veta av grekerna själva att de minsann arbetar fler timmar per vecka än något annat land i EU. Det kanske fanns någon sanning i det innan krisen bröt ut, nu är det inte så.

Skillanden i arbetstid mellan länderna i EU är så liten att den faller inom felmarginalen.

Två tredjedelar av den grekiska arbetskraften är anställda lönearbetare. De jobbar i genomsnitt 37 timmar i veckan, de som har heltidsjobb jobbar i genomsnitt 40,9 timmar i veckan. (Eurostat 2016). Det innebär att de har kortare arbetsvecka än britter, cyprioter och österrikare och faktum är att skillnaden mellan EU-länderna är så liten att allt hamnar inom felmarginalen. Med andra ord: greker arbetar ungefär lika mycket som alla andra i EU.

Ovanstående gäller förstås bara den officiella statistiken. Hur många timmar därutöver som är oredovisade vet ingen. Den svarta ekonomin i Grekland beräknades 2013 till 30 procent av den totala, det var högst i Europa. Det är omöjligt att veta så mycket om denna grupp, men baserat på egen erfarenhet, publicitet och hörsägen är andelen svart arbetade timmar störst i serviceyrken, hantverksyrken och bland lärare, som ger extralektioner efter skoltid mot svart betalning.

Öppet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Ägarna är där för det mesta. Foto: John Göransson.

Lägg därtill de hundratusentals egna företagare som i princip tillbringar all sin vakna tid på jobbet och tar ut liten eller ingen lön, utan lever på de svarta pengarna i kassalådan. Det handlar om allt från butiksägare till tandläkare. Får många har det blivit en ren överlevnadsstrategi, eftersom Syrizaregeringens enda strategi för att förbättra de offentliga finanserna var skattehöjningar som främst drabbade löntagare och småföretagare.

Vad är sanningen? Är greker lata eller arbetsamma? Min erfarenhet är att greker är allt annat än lata, givetvis med individuella undantag. De flesta jag känner arbetar hårdare och längre än vi gör i Sverige, för mycket längre ersättning. Skulle du jobba åtta timmar i veckan, sex dagar i veckan, för 10 000 kronor i månaden? Jag känner många greker som gör det och ännu fler som jobbar mycket mer. Några jobbar för mindre, minimilönen ligger just nu (juni 2019) på drygt 8 000 kronor i månaden.

Jag måste nämna en speciell, tack och lov utdöende del av art i den grekiska arbetskraften: Cheferna som bara sitter där. Om du har varit mycket i Grekland har du kanske sett dem. Det är nästan alltid en man, som sitter vid ett bord utanför eller innanför dörren till sin butik, restaurang eller vad det nu är. Han pratar med stamgästerna, tar ett glas med vännerna, övervakar de anställda och talar om vilka som ska bjudas på vin, dessert eller vad det nu är (“Giorgios hälsar att vinet är från honom”). Han har sista ordet i prutningsceremonierna med kunderna (“Anderas säger att han inte kan gå under 300 euro”). Du ser honom sällan eller aldrig själv bära en tallrik, ta en beställning eller stoppa en vara i en påse.

Albanerna

Första gången jag förstod att detta var ett kulturellt rotat fenomen var när en vän med mycket traditionella värderingar och ganska klent intellekt startade en restaurang i sina föräldrars hotell. Vi kom dit för att äta, han kom fram och pratade med oss och när vi efter ett tag frågade om vi kunde beställa skakade han beklagande på huvudet och svarade “Tyvärr, jag kan inte ta emot beställningar eftersom jag äger stället, det skulle se illa ut. Men jag ska säga till servitrisen”. Servitrisen kom och tog upp beställningen. Det var hans fru. Hon tog sedan beställningen till köket, lagade maten lade upp den och bar ut den till oss. Vad gjorde hennes man? Han bara satt där.

Albaner bygger väg på Antikythera. Foto: John Göransson.

Under de galna åren som föregick krisen var det populärt att anställa en alban eller två. Dessa, som kom till Grekland i stora skaror när gränsen öppnades efter kommunismens fall, levde ofta i någonting som liknade livegenskap. De behandlades som regel mycket illa. Det är en av de saker som har berört mig värst när jag har varit i Grekland.

År 2008 fanns det nära en miljon albaner i Grekland. Många av dem flyttade tillbaka när krisen bröt ut. I dag skäms många greker över hur de behandlade de albanska gästarbetarna. Samtidigt har många albaner, i synnerhet i Aten, fastnat i missbruk och kriminalitet, så de har kommit att symbolisera mycket av Atens dåliga sidor. De albaner jag har träffat och lärt känna är alla vänliga, yrkesskickliga och hårt arbetande.

Jag får väl avsluta med att konstatera att de allra flesta greker jag har tträffat och lärt känna är vänliga och hårt arbetande. Det kan vara si och så med yrkesskickligheten däremot, tyvärr har det aldrig varit en del av den grekiska kulturen att bli riktigt bra på sitt jobb. Så var vi i Sverige också, innan konkurrens från utländsk arbetskraft tvingade oss till skärpning. Polska snickare, italienska och franska restaurangkockar, japanska sushikockar… Grekland har duckat för den utvecklingen och det märks.

2 kommentarer på “Δδ, Δουλειά (Arbete)”

  1. Pingback: Grekiskt ABC - Huvudsidan - Grekland All Exclusive

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.