Grekiska öar 10: Amorgos

Det var första gången vi båtluffade från Pireus. Tidigare båtluffar hade utgått från Kreta, Samos, Rhodos och Kos. Men nu hade våra vänner, som också är sonens gudföräldrar, flyttat från Nisyros och slagit sig ner i Aten. Rutten blev Pireus-Syros-Kofunisi-Amogos-Astypalea-Nisyros. Enigt principen senaste ön först handlar denna text om ett alltför kort besök på Amorgos.

Här hittar du listan över alla öar som är med i den här serien.

När båten mot Kofunisi paserade Aegali och sedan Katapola på Amorgos hänfördes av skönhet och dramatiken. Vi var nästan på vippen att kliva av, men bestämde oss för att hålla fast vi planen. Strax efter att båten hade lagt ut kom däckmatrosen för att kontrollera våra biljetter. Han tittade på dem, skakade på huvudet och sade sorgset ”Så många människor på en så liten ö”. Han hade rätt, skulle det visa sig (mer om det i nästa text) så vi bestämde oss för att ändå frångå planen och ta oss tillbaka till Amorgos så snabbt som möjligt.

Tyvärr är båtförbindelserna mellan Cykladerna och Dodekaneserna ganska dåliga, så vi kunde bara stanna en natt i Katapola innan vi var tvungna att stäva vidare mot Astypalea. Det var synd, för det här var en ö som hade räckt till en betydligt längre vistelse, kände vi. Det kändes som Santorini, innan massturismen slog till. Visst fanns här turister, men jämfört med Santorini, Naxos och Mykonos var det en rännil som hittade hit, många lockade av en film som hade gått på bio några år tidigare.

Vi hade också sett Luc Bessons film ”Det Stora Blå” från 1988, med Jean-Marc Barr, Jean Reno och Rosanna Arquette i huvudrollerna. Flera scener, bland annat den gastkramande tävlingen i fridykning, utspelades på Amorgos. Carlo Varinis fantastiska foto skapade ett sug efter att se ön med egna ögon. Här är en av de scener som filmades på Amorgos:

Jean Reno i ”Det Stora Blå”.

Det blev ett i raden av alltför korta besök på en vacker grekisk ö. En vänlig rumsuthyrare som tog oss från hamnen till ett kalt rum med vitkalkade väggar och hårda sängar. Enkel mat och retsina ur röd alumniniumkanna på en taverna vid strandpromenaden, En promenad, ett dopp, en drink eller två och nästa morgon vidare med nästa båt till nästa ö.

Vi började förstå att det snart skulle vara slutluffat för oss. Vi började se meningslösheten i att pricka av öar, utan att lära känna vare sig dem eller de människor som bodde på dem. Nu hade vi vänner i Aten och på Nisyros. Vi reste till Grekland för att umgås med dem, inte för att sätta nålar i kartan. Det blev extra tydligt på Amorgos. Vi såg de kritvita husen, kryrkorna och klostren som klättrade uppför bergväggarna. Vi hörde getternas bräkanden och tupparnas galande. Vi tittade ut över det blå havet. Det var som att sitta i ett vykort. Vi visste att ingen skulle minnas att vi hade varit där. Vi var som flyttfåglar som stannde och vilade på en telefontråd en stund innan vi flög vidare.

Vi hann aldrig besöka fiskebyn Aegali i norr. Inte hellen bergsbyn Chora i söder. Jag sätter punkt här, i stället för att servera en massa fakta från Google. Åk till Amorgos. Stanna några dagar. Det är ön värd!

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.