fbpx

Första Greklandsresan i skuggan av juntan

Jag var tretton år. Jag hade just upptäckt David Bowie. Jag hade aldrig varit utanför Norden.

Sommaren 1973 hamnade jag för första gången i Grekland. Det blev inte kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom skulle det ta över tjugo år innan Grekland fick en plats i mitt hjärta.


Det är 22 mars 2020. Greklands regering har just infört utegångsförbud. Denna gång för att skydda grekerna från coronaviruset. Samma dag hittar jag ett gammalt fotoalbum som jag fick när min mormor dog för många år sedan. I albumet hittar jag fotografier från den här resan. Det är dags att uppdatera berättelsen om min första resa till Grekland.

Min mormor och morfar hade varit på Rhodos flera gånger. Trots att morfar inte kunde många ord på något annat språk än värmländska så hade han en närmast övernaturlig förmåga att kommunicera. Han kände flera människor på Rhodos. Fick julkort och så. Det var ont om pengar hemma, mamma försörjde ensam två barn på sin lilla kontorsarbetarlön. På somrarna skickades vi till släktingar i Värmland och mamma, som var enda barnet, blev ibland medbjuden på semester av sina föräldrar.

Booking.com

Den här gången fick jag också följa med. Min syster skulle på konfirmationsläger och mamma insåg att det skulle bli väl trist för mig att hänga i skogen vid sjön hela sommaren. Så jag, mamma, mormor och morfar åkte på tre veckors charter med halvpension och bodde på den då helt nybyggda betongkolossen Cactus Hotel i Rhodos stad. Det kostade 900 kronor per person, vilket motsvarar 6 000 kronor i dagens penningvärde.

Cactus Hotel 1973.

Hotellet låg på Rhodos norra spets, på andra sidan vägen låg stranden och havet. Cactus Hotel var en del av den vandalism som militärjuntan släppte lös på Rhodos och som man fortfarande ser spår av överallt.

Jag hade med mig en Super 8-kamera, som jag hade köpt loppmarknad för tio kronor. Filmen har för länge sedan gått förlorad och jag filmade ändå mest genom fönstret på Sterling Always Caravelle. Jag länkar i stället till ett Youtubeklipp från 1971.Hon såg det jag inte såg

Med ombord på flyget var en dam i 80-årsåldern, som reste ensam. När hon kom in i ankomsthallen strömmade folk till från alla håll för att hälsa henne välkommen tillbaka. Hon togs emot som en länge saknad farmor av flygplatsens anställda och charterbolagets representanter. Jag hörde på samtalen att det var artonde gången hon kom till Rhodos. Hon hade hittat sitt paradis långt innan pålkranarna och betongblandarna lastades av i hamnen. Hon såg det jag inte såg. Det riktiga Grekland. Hon hade det jag inte hade. Grekiska vänner och ett sammanhang. Ett hem, helt enkelt – även om det var ett hotellrum. Eftersom jag var tretton förstod jag inte det. Jag tyckte att hon var konstig som kunde åka till en så trist plats år efter år, när det fanns så många andra ställen att upptäcka. Jag såg på henne att hon var lycklig, jag kunde bara inte förstå varför.

En fin film från Rhodos 70-tal.

Jag minns egentligen inte så mycket av den där första Greklandsresan. Jag hade ofta väldigt tråkigt, det minns jag. Maten på hotellet var trist, som i en skolbespisning. Det grekiska köket såg jag aldrig till. Hotellet var inte helt färdigbyggt, förmodligen hade Rhododspionjären HEB-resor fått en bra deal på rummen. Hissarna fungerade bara ibland. Musiken som spelades i högtalarna var av undermålig kvalitet, tyckte den kritiska trettonåringen.

Ice Cream Soda

Mamma, mormor, morfar och jag gick upp klockan åtta varje morgon och åt frukost i hotellets matsal. Sedan gick vi till stranden och stannade där tills den trista lunchen serverades i den lika trista hotellmatsalen. Därefter skulle vi alla sova middag och sedan bar det av med taxi (morfar hade problem med benen) in till Mandrakihamnen, där de vuxna drack Campari Soda och jag fick ”Ice Cream Soda”, en märklig anrättning där en kula trist vaniljglass hade översköljts av sodavatten i ett glas. Det var den billigaste glassen på menyn. De vuxna höll hårt i pengarna och eftersom alkohol var billigare än glass, så blev det inga excesser för mig.

Mamma bättrar på solbrännan 1973.

Middag åt vi sällan, det fick räcka med den rikliga frukosten och lunchen, som redan var betald. Det fungerade dåligt för en snabbväxande nybliven tonåring. Efter den där drinken tog vi ofta en promenad i Gamla Stan. Morfar älskade att ”titta på folk”, så det gjorde vi. Någon gång gick vi också på nattklubb, även om det oftast var mamma, nybliven änka i 40-årsåldern, som smög ut och roade sig, medan hennes föräldrar höll ett öga på mig.

Jag, mamma, mormor och morfar på besök hos en Juvelerare i Gamla Stan. Morfar kände familjen.

Gamla stan var förstås mycket vacker och spännande. Men jag fick aldig feeling. När väl fascinationen över att ha flugit jetplan och vara utanför Norden för första gången hade lagt sig var det inte så kul längre. Jag mindes detta när vi tog vår 13-årige son till Grekland för trettonde gången. Han började bli rejält uttråkad.

Jag minns en utflykt till en nattklubb på ett stort nybyggt hotell utanför stan, där jag för första gången fick se in i massturismens framtid. Jag smet iväg från den smaklöst inredda nattklubben med det dåliga dansbandet på scenen och vandrade runt i hotellets oändigt långa hotellkorridorer, där varje våning hade rumsdörrarna målade i olika färger. Detta var turismens miljonprogram. Grekland skulle ha sin del av den växande chartermarknaden och det var så här den skulle erövras. Med rätblock av betong, utställda vid en strand utanför stan. På insidan skulle inget påminna om var man befann sig. Det ”riktiga” Grekland var alldeles för osorterat för att passa in i den här sterila miljön. Sjukhuskorridorer med heltäckningsmattor. Personalmatsalar med fullständiga rättigheter. Stor parkering för hyrbilarna.

Dansuppvisning på nattklubb.

Mormor och morfar hade med sig doppvärmare och kaffe hemifrån, samt diverse andra omistliga saker, som småkakor, vetelängd, knäckebröd och Kalles Kaviar. Så att vi kunde sitta på balkongen tillsammans och ta en eftermiddagsfika, precis som hemma på Lidingö. Det fanns inga kylskåp på rummen, annars hade de nog tagit med sig fler svenska livsmedel.

För en brådmogen trettonåring med en stor umgängeskrets var detta själva essensen av tristess. Samma sak varje dag. Inga jämnåriga att hänga med, inget spännande att upptäcka. Vattenparker och sådant var inte uppfunna ännu, stranden ansågs räcka. Och det hade den säker gjort, om mitt resesällskap hade velat använda den till något annat än att ligga på varsin solstol och fixa solbrännan. Morfar var i stort sett alltid brun som Louis Armstrong.

Räddad av halsfluss

Mitt bästa minne var att jag drabbades av halsfluss. Mamma tillkallade läkare, som skrev ut antibiotika och förbjöd mig att vistas i solen. Bingo! När mamma, mormor och morfar gick till stranden på morgnarna smet jag ut ensam och strövade runt i hamnen och gamla stan. Jag satte mig på en uteservering och beställde en Tom Collins, som prompt serverades. Då visste jag hur jag skulle resa i framtiden. Och framför allt hur jag inte skulle resa. Jag får fortfarande spader om jag ligger på stranden mer än en timme. Och jag älskar fortfarande strandbarer, där jag kan sitta i timmar med en bok (eller en läsplatta nuförtiden).

Spåren av juntan

Det var militärdiktatur. Det pratade morfar om hela tiden. Han var skräddare och kommunist och han älskade Theodorakis, som också var kommunist och därför bannlyst av juntan. Det struntade morfar i. Han bad alltid musikerna på de där klubbarna att spela Theodorakis och de skakade alltid sorgset beklagande på huvudet.

En gång, på den där nattklubben på hotellet utanför stan, pratade vi med en medelålders grek med uppknäppt blank skjorta och tung guldkedja runt halsen, klackring och kavaj med blanka knappar. Han bjöd på drinkar (han raggade nog på mamma) och förklarade att ”We have a democracy now, you see”. Jag minns fortfarande hur äcklet vällde upp i mig och mammas intresse slocknade som en glödlampa när proppen går. Tur att morfars engelska var så dålig, annars vet man aldrig vad som hade hänt.

”We have a democracy now”. Knappast.

Militärjuntan hade annars inget intresse av att grekerna skulle umgås med turisterna. Vi var kassakor, helt enkelt och eftersom de flesta av oss trodde på demokrati och tyckte synd om Greklands förtryckta folk så var vi inte att lita på. Morfars tjat om Theodorakis bevisade riktigheten i deras tes.

Regeringen gjorde sitt bästa för att vi inte skulle känna att vi befann oss i en militärdiktatur. Det var inte vi som skulle vara rädda, det var grekerna. Jag tror att balansgången för det mesta lyckades ganska bra. Men vad hade vi egentligen där att göra?

Pengarna stannade i Sverige och Danmark

Det var väl bra att det kom turister, så att landet fick in pengar? Det mesta av pengarna för resan gick till Hans Erik Börjesons HEB-resor och den danske prästen Ejlif Krogagers Sterling Airways, så pratet om att vi bidrog med en massa pengar till landets uppbyggnad var mest struntprat. Juntans härjningar på de grekiska turistmålen ska jag berätta om i ett annat inlägg.

Juntan skadade Greklands ekonomi, vilket mått man än använder; budgetunderskott, handelsbalans, inflation… Arbetslösheten sjönk, men det berodde på att en halv miljon människor gick i landsflykt mellan 1968 och 1974, samtidigt som tusentals tvingades i inre exil eller sattes i fängelse. Resten av Europa hade en formidabel ekonomisk tillväxt när Grekland stod och stampade, medan skuldberget växte.

Med andra ord: Juntan gjorde Grekland fattigare, fulare och ledsnare. Det var det Grekland jag mötte första gången jag besökte landet.

Amerikanska marinsoldater på väg till hangarfartyget John. F Kennedy.

USA visade däremot sitt stöd in i det sista. De hade varit djupt inblandade i militärkuppen. När vi var där kom hangarfartyget John F. Kennedy på besök. Det hade 5 000 man ombord, de märktes i stan.

Det första riktiga mötet

Ett ljust minne var en utflykt till en park utanför stan där det hölls ”vinfestival”. Man köpte ett glas i entrén och kunde sedan provsmaka på hur mycket vin man ville. Detta gällde givetvis inte mig, som bara fick smutta lite från mammas glas, som just då innehöll något sött rödvin. Det som var bonusen var att mormor och morfar vid ett tidigare besök hade lärt känna en familj som bodde i trakten, under mycket enkla förhållanden. Vi gick hem till dem och blev hjärtligt mottagna, nästan som den där damen på flygplatsen. Det var lite stelt förstås, men jag insåg att det var sådana här resor jag ville göra. Jag ville träffa människor som levde helt vanliga liv på de platser jag kom till. Vi bjöds på varsitt glas iskallt vatten i vilken det stod en sked doppad i något som smakade vanilj. Jag hade aldrig tidigare stött på något sådant och jag har aldrig gjort det senare heller.

Barnen i familjen vi hälsade på.

Jag kände mig särskilt välkommen. Det var tydligt att mormor och morfar hade skrutit om mig och visat bilder. Jag var huvudattraktion och det är väl alltid trevligt, om än pinsamt, för en trettonåring. När man är tretton är nästan allting pinsamt.

Tidstypisk musik.

Pinsamt blev det också när jag blev uppbjuden till dans av en grekisk man. Militärjuntan tillät inte grekiska män att ha långt hår, så med mitt långa (för den tiden) blonda hår trodde många att jag var tjej. Jag gladde mig åt att det var tusen gånger mer pinsamt för honom när han insåg sitt misstag och med blossande kinder och stammande ursäkter backade undan. Mamma och morfar garvade rått, morfar spände stålblicken i kaimakin. Sen garvade han också. Jag gladdes åt att det hände något som bröt tristessen.

Hatt i getskinn och bälte med stort spänne, inköpta i läderverkstad i Gamla Stan. Nu är det dans på nattklubben.

Dålig statusmarkör

För en trettonåring förortsunge, från ett hem med dålig ekonomi, tog sig charterresan till Rhodos med nöd och näppe över gränsen till acceptabel statusmarkör. Det kändes OK att kunna byta ”Jag var i Värmland hela sommaren” till ”Jag var i Grekland” när klassen samlades efter lovet. Men charterresor uppfattades ändå som ”lite brackigt” av mina medelklasskompisar, som hade hus i skärgården och/eller segelbåt. Eller så hade de bilat med föräldrarna genom Europa och åkt i fri fart på Autobahn, besökt Madame Tussaud’s i London och sett Mona Lisa i Paris. Jag berättade för dem om familjen vi hade hälsat på Rhodos. Det brukade gå hem rätt bra.

Massturismens baksidor

Resan skapade inget sug efter Grekland. Det skulle dröja många år innan jag återvände och det tog mer än tjugo år innan jag kom tillbaka till Rhodos, den här gången på genomresa med min fru, som då väntade vår son. Jag kände utan problem igen hotellet där vi hade bott. Det var ganska slitet nu och jag har för mig att det hade tappat två av sina en gång fyra stjärnor. När jag skriver detta passar jag på att kolla upp hotellet och kan konstatera att det verkar nyrenoverat.

Dags att resa hem. Oklart vem mannen till höger är.

Vi har inga planer på att åka tillbaka. Vi har varit på Rhodos några gånger till, alltid på korta uppehåll, men vi kan aldrig riktigt trivas där. Ön är för evigt förknippad med massturismens baksidor och All-Inclusives snabba tillväxt på ön förstärker intrycket. Det finns ett annat Rhodos. Men det finns så mycket annat på andra ställen i Grekland att vi inte bryr oss om att leta efter det.

Bara några månader efter vår resa krossade militären studentupproret på Atens tekniska högskola och dödade minst 24 unga greker. Året efter initierade de en statskupp på Cypern som sedan dess har varit ett delat land i mer än 40 år. Det var slutet för juntan och landet började en skakig men ändå hyfsat stabil resa mot demokrati, ökat välstånd, bättre infrastruktur och en öppen attityd till omvärlden. Grekland blev ”inne” igen och nu var besökarna inte bara politiskt likgiltiga charterturister som trotsade bojkotten för en plats i solen. När Interrail kom 1982 tog många ungdomar tåget genom Österuropa eller färjan via Italien. Öarna exploderade av billiga ”domatia” för ryggsäcksfolket, som levde på grekisk sallad, souvlaki, restina, ouzo och öl. Det var så billigt att det gick att leva rätt gott på några tior om dagen.

Mina tågluffar gick till andra länder. Mina tre veckor på Rhodos hade avskräckt mig och trots att många av mina kompisar for dit så tog jag mig i stället till Irland, Kina, Portugal, Italien och en massa andra länder. Det var då det. Mer än 20 år senare skulle jag bli lika förälskad i Grekland som den där gamla damen på Rhodos flygplats alldeles uppenbart var. I dag ser jag det jag inte såg då: Det riktiga Grekland. Jag har det jag inte hade då: grekiska vänner och ett sammanhang. Ett hem, helt enkelt.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: