En skräcktimme i luften ovanför Grekland
Detta är en berättelse om vår sista resa hem från Grekland innan pandemin, som gick från vårt hus i Chania på nyåret 2020. Det är en skräckhistoria.
Bilden ovan är tagen på nervägen. Då var det bra väder. På hemvägen var jag för rädd för att fotografera. Filmen nedan är inte särskilt kul. Den visar ett plan som landar på Chanias regniga och blåsiga flygplats. Det har varit skyfall, åska och hårda vindar i ett par dagar och vår sista natt i huset sov vi inte mycket. Regnet lät som en högtryckstvätt mot takdörren, på morgnen var det vatten på golvet i sovrummet. Då är det inte roligt att bomma igen huset och åka till Sverige.
Regn, snö och blåst
I regn och blåst tar vi oss till taxin och på vägen till flygplatsen undrar vi förstås om vi kommer att komma iväg i dag. Vägen blir allt vitare och i Grekland kör alla med sommardäck, så det kommer snart att bli omöjligt att ta sig till och från flygplatsen.
På flygplatsen ser vi att några flyg är inställda, men jag ser på appen Flightradar24 att Aegeans plan är på väg från Aten. Jag filmar det när det landar, bara någon halvtimme efter utsatt tid.
Vår mest dramatiska flygresa
Det blev det sista planet som lyfte den dagen, flygplatsen stängde så fort vi hade kommit upp i luften. Det skulle bli vår mest dramatiska flygresa hittills, då har vi ändå suttit i ett plan som träffades av blixten.
Planet kastas som en vante i den hårda vinden, det här handlar inte om vanliga luftgropar utan om ett litet flygplan som kämpar sig fram genom ett stort oväder. Under oss ser vi fartyg som ligger stilla i lä bakom öar, vi får senare veta att de flesta färjorna aldrig lämnade hamnen i dag. Flera flygplatser stängde.
Nu närmar vi oss Aten och planet börjar sjunka. Allt skakar och rister, alla ombord är livrädda. Jag känner hur hjärtat slår, jag försöker hålla paniken borta med djupandningar. En italienska pratar maniskt med sin man, alla andra är knäpptysta. Vi närmar oss. Landningsställen är nere, besättningen är fastspänd. Planet kränger och svänger, men närmar sig marken.
Plötsligt, kanske 100 meter från marken, drar piloten på gasen och vänder upp nosen. Vi lyfter. Nu blir till och med italienskan tyst. Efter några minuter kommer kaptenens röst i högtalarna:
Avbruten landning
”Som ni kanske märkte så har vi avbrutit landningen. Flygledarna gav order om det, eftersom sidvindarna var så hårda på landningsbanan att de inte bedömde det som säkert att landa. Det är ju säkerheten som är viktigast. Vi återkommer med mer information”, säger han med lugn brittisk dialekt som faktiskt får pulsen att gå ner lite. Den mannen tänker låta oss stiga av det här planet på våra egna ben, för det vill han själv göra, tänker jag.
Vi cirkulerar ett par varv över Aten. Vi har fortfarande gott om tid till vår anslutning, vi ska flyga hem via Prag. Men vad händer om vi måste byta flygplats? Hur tar vi oss hem då? Ovädret har dessutom drabbat hela området, så var kan vi landa säkert?
Efter en stund kommer kaptenen tillbaka. ”Vi har fått tillstånd att landa på en annan bana, som inte ska ha lika kraftiga sidvindar”, säger han. ”Ska ha?” tänker jag. Det är så tidningarna skriver numera, när de inte vet hur det är.
Jubel ombord
En ny skakig och dödstyst nedstigning. Hjulen slår hårt i asfalten, kaptenen slår back i motorerna. Passagerare på reguljärflyg brukar inte applådera vid landning, nu bryter jubel och applåder ut. Jag tror att alla ombord, inklusive kabinpersonalen, var beredda att möta döden några sekunder tidigare. Mitt livs mest dramatiska flygresa är över.
Jag stapplar bokstavligen av planet. Vi söker skydd i Aegeans lounge med en sen frukost och en alldeles för tidig drink, medan vi väntar på att få borda planet till Prag. Vädret lugnar sakta ner sig och resten av resan blir odramatisk.
