På Lesbos åt vi vårt livs mango

Det var sommaren 1993. Jag och Louise hade gett oss ut på en tvåveckors båtluff, med start på Samos. Efter ett par dagar i Phytagorio äntrade vi sent på eftermiddagen en båt till Chios. När vi satt på lilla ”Captain Stamantis” akterdäck och sakta gled fram i det kav lugna vattnet, insåg vi så småningom att vi var de enda passagerarna ombord. Besättningen hade gått in, så nu var det bara vi, havet och den turkiska kusten. Och den turkiska patrullbåt som gick parallellt med oss, precis innanför gränsen. Det var spänt mellan Grekland och Turkiet, några av de öar de bråkade om fanns just här, mellan Chios och det turkiska fastlandet.

Plötsligt får vi syn på två delfiner som lojt surfar på bogsvallet bakom båten. Ingen kommer sig för att ta fram kameran, vi nöjer oss med att njuta av synen, när de två delfinerna bryter ytan och rullar i det mjuka svallet, som får orange färgtoner nu när solen sakta sjunker ner i havet i väst.

Chios

På kvällen är vi framme i Chios, på Chios. Så är det ofta i Grekland – huvudorten heter likadant som ön. Kallas ofta Chora – som betyder byn. Precis som vi svenskar säger ”vi åker till byn” eller ”vi åker till stan” säger grekerna ”pame sto chorió”. Alla vet vilken by de talar om.

Chios är en stor by och inte alls så där pittoresk och trevlig som på många andra ställen. Den växte med de greker som kom över från Turkiet i den stora folkomflyttningen 1922. Den är stökig och bökig, som Chania skulle ha varit om inte den venetianska stadsdelen hade funnits som motvikt.

Vi hittade ett enkelt rum, i vilket det ingick en kattunge som snart hade rispat små lekfulla märken i mina händer. Vi somnade tidigt den kvällen.

Dagen efter hyrde vi en scooter och gav oss ut på äventyr. På den tiden kunde vi sitta i timmar på en sadel och fara kors och tvärs över öarna, bara begränsade av avståndet mellan bensinpumparna och våra ömmande bakar. Numera är det buss och cykel som gäller. Det var faktiskt just den här sommaren vi råkade ut för våra första vurpor, den ena med kroppskada som följd. Men det tar vi kanske en annan gång.

Detta hände för 25 år sedan, så minnena av dagarna på Chios har bleknat. Vi hittade en strand nära flygplatsen och badade lite. Vi drog upp över ön och hamnade i Pirgi, en av Chios Mastiochoiras. De här byarna byggdes på 1300-talet, när Chios tillhörde Genua. Byarna byggdes utom synhåll från havet, omgärdade av murar och med ett torn mitt i byn, som sista tillflyktsort om piraterna skulle lyckas ta sig över muren. Tornen hade ingen dörr i gatunivå utan man man fick klättra in via en stegar, från taken på de omgivande husen. Mastichoras heter de för att det var här turkarna planterade mastixträd när de ockuperade öarna.

Tyvärr hittar jag inga bra bilder. Detta var före digitalkamerorna och vi fotograferade inte så mycket på den tiden. I stället har jag lånat Youtubeklipp filmade med drönare. Det mesta är sig likt.

Trots skönheten var det något lite skrämmande över Pyrgos. Det kändes som om vi hade rest ett par hundra år bakåt i tiden, in i gränder där kvinnorna var klädda som på 1800-talet och männen var någon annanstans.  Vi kände oss som ovälkomna tidsresenärer. Så vi stannade inte länge innan vi for vidare.

På kvällen satt vi med våra ömma bakar på en taverna vid havet och provade för första gången att dricka ouzo till maten. Det har vi gjort många gånger sedan dess, även om det inte händer lika ofta nu, när vi mest hänger på Kreta.

Lesbos

Sen var det dags att dra vidare till Lesbos, eller Mitilini som ön också kallas, efter sin huvudstad. Det var där kärleken till Grekland slog ut i full blom hos oss. När vi reste hem visste vi att vi skulle återvända till Grekland. Vi visste inte att vi 20 år senare skulle köpa ett hus i Grekland. Vi visste inte att vi skulle bli föräldrar två år senare och att vår son skulle bli döpt i Grekland. Vi visste inte att vi skulle skriva en bok om Grekland.

Men tillbaka till den där dagen då vi steg av båten i Lesbos bullriga huvudort Mitilini. Det var fortfarande tidigt på dagen, så vi bestämde oss för att omedelbart söka oss vidare. Vi gick till busshållplatsen för att ta första bästa buss. Den gick till Petra, en by med strand på Norra ön. Vi lastade in våra ryggsäckar i bagageutrymmet, som märkligt nog inte hade några luckor, och klev ombord. Det bar av.

Petra ligger på andra sidan bergen och efter ett tag började klättringen på serpentinvägarna. Bussen krängde i kurvorna och jag började oroa mig för våra ryggsäckar. Jag hade fönsterplats på höger sida och bestämde mig för att hålla koll. Det tog inte många minuter förrän min vaksamhet belönades. I en ovanligt skarp kurva kom väskor och paket farande ut ur lastrummet och spreds över vägbanan. Jag ropade: ”The bags! Stop! The bags!” Ingen fattade något, allra minst Louise som inte hade sett väskorna fara av bussen. Jag ropade igen och då klarnade det för en av våra medpassagerare, som översatte. Föraren stannade och vi kunde klättra ut och lasta in bagaget igen. Föraren tog det försiktigare resten av vägen och nu var det inte bara jag som höll koll genom fönstret.

Snapshots

Jag ska sammanfatta vår vecka i Petra med några snapshots: Vi fick nya vänner. Vi badade i varma källor. Varje kväll och natt blev en fest. Jag dansade sirtaki för första och enda gången i mitt liv. Jag blev av med min plånbok (samma natt) och fick tillbaka den dagen efter, när jag redan hade spärrat alla kort. Vi bodde på en bondgård. Vi följde med bonden när han klippte fåren. Jag körde Cross-MC mitt i natten. Jag överlevde. Vi lärde oss att älska Mitropanos musik. Vi levde mer på en vecka än vi hade gjort på hela året.

Hade vi kunnat stanna längre så hade vi gjort det.  Vi har aldrig återvänt. Jag tror inte att vi riktigt vågar. För det är kanske som i det indiska ordspråket: ”När du har ätit ditt livs mango, så har du ätit ditt livs mango.” Den där veckan i Petra var den där mangon.

 

 

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.