Inte kärlek vid första ögonkastet

Jag var tretton år. Jag hade just upptäckt David Bowie. Jag hade aldrig varit utanför Norden och jag hade bara flugit en gång förut, till farmor i Göteborg. Sommaren 1973 hamnade jag för första gången i mitt liv i Grekland. Det blev inte kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom skulle det ta över tjugo år innan Grekland fick en plats i mitt hjärta.

Min mormor och morfar hade varit på Rhodos flera gånger. Trots att morfar inte kunde många ord på något annat språk än värmländska så hade han en närmast övernaturlig förmåga att kommunicera. Han kände flera människor på Rhodos. Fick julkort och så.  Det var ont om pengar hemma, mamma försörjde ensam två barn på sin lilla kontorsarbetarlön. På somrarna skickades vi till släktingar i Värmland och mamma, som var enda barnet, blev ibland medbjuden på semester av sina föräldrar.

Den här gången fick jag också följa med. Min syster skulle på konfirmationsläger och mamma insåg att det skulle bli väl trist för mig att hänga med hennes faster på gården i skogen vid sjön hela sommaren. Så jag, mamma, mormor och morfar åkte på tre veckors charter med halvpension och bodde på den då helt nybyggda betongkolossen Cactus Hotel i Rhodos stad. Hotellet låg på Rhodos norra spets, på andra sidan vägen låg stranden och havet. Cactus Hotel var en del av den vandalism som militärjuntan släppte lös på turistorterna och som man fortfarande ser spår av överallt.

Jag hade med mig en Super 8-kamera, som jag hade köpt på scouternas loppmarknad för tio kronor. Filmen har för länge sedan gått förlorad och jag filmade ändå mest genom fönstret på Sterling Always Caravelle. Jag länkar i stället till ett Youtubeklipp från 1971.

Det jag inte såg

Med ombord på flyget var en dam i 80-årsåldern, som reste ensam. När hon kom in i ankomsthallen strömmade folk till från alla håll för att hälsa henne välkommen tillbaka. Hon togs emot som en länge saknad farmor av flygplatsens anställda och charterbolagets representanter. Jag hörde på samtalen att det var artonde gången hon kom till Rhodos. Hon hade hittat sitt paradis långt innan pålkranarna och betongblandarna lastades av i hamnen. Hon såg det jag inte såg. Det riktiga Grekland. Hon hade det jag inte hade. Grekiska vänner och ett sammanhang. Ett hem, helt enkelt – även om det var ett hotellrum. Eftersom jag var tretton förstod jag inte det. Jag tyckte att hon var galen som kunde åka till en så trist plats år efter år, när det fanns så många andra ställen att upptäcka. Jag såg på henne att hon var lycklig, jag kunde bara inte förstå varför.

Jag minns egentligen inte så mycket av den där första Greklandsresan. Jag hade ofta väldigt tråkigt, det minns jag. Maten på hotellet var trist, som i en skolbespisning. Det grekiska köket såg jag aldrig till. Hotellet var inte helt färdigbyggt, förmodligen hade Rhododspionjären HEB-resor fått en bra deal på rummen. Hissarna fungerade bara ibland. Musiken som spelades i högtalarna var av undermålig kvalitet, tyckte den kritiska trettonåringen. Jag minns att de spealade Hot Butters hit ”Pop Corn”, som var över ett år gammal. Pinsamt.

Ice Cream Soda

Mamma, mormor, morfar och jag gick upp klockan åtta varje morgon och åt frukost i hotellets matsal. Sedan gick vi till stranden och stannade där tills den trista lunchen serverades i den lika trista hotellmatsalen. Därefter skulle vi alla sova middag och sedan bar det av med taxi (morfar hade problem med benen) in till Mandrakihamnen, där de vuxna drack Campari Soda och jag fick ”Ice Cream Soda”, en märklig anrättning där en kula trist vaniljglass hade översköljts av sodavatten i ett glas. Det var den billigaste glassen på menyn. De vuxna höll hårt i pengarna och eftersom alkohol var billigare än glass, i synnerhet jämfört med priserna hemma i Sverige, så blev det inga excesser för mig. Middag åt vi sällan, det fick räcka med den rikliga frukosten och lunchen, som redan var betald. Det fungerade dåligt för en snabbväxande nybliven tonåring. Efter den där drinken tog vi ofta en promenad i Gamla Stan. Morfar älskade att ”titta på folk”, så det gjorde vi. Någon gång gick vi också på nattklubb, även om det oftast var mamma, nybliven änka i 40-årsåldern, som smög ut och roade sig, medan hennes föräldrar höll ett öga på mig.

”We have a democracy now”

Jag minns en utflykt till en nattklubb på ett stort nybyggt hotell utanför stan, där jag för första gången fick se in i massturismens framtid. Jag smet iväg från den smaklöst inredda nattklubben med det dåliga dansbandet på scenen och vandrade runt i hotellets oändigt långa hotellkorridorer, där varje våning hade rumsdörrarna målade i olika färger. Detta var turismens miljonprogram. Grekland skulle ha sin del av den växande chartermarknaden och det var så här den skulle erövras. Med rätblock av betong, utställda vid en strand utanför stan. På insidan skulle inget påminna om var man befann sig. Det ”riktiga” Grekland var alldeles för osorterat för att passa in i den här sterila miljön. Sjukhuskorridorer med heltäckningsmattor. Personalmatsalar med fullständiga rättigheter. Stor parkering för hyrbilarna.

Mormor och morfar hade med sig doppvärmare och kaffe hemifrån, samt diverse andra omistliga saker från Sverige, som småkakor, vetelängd, knäckebröd och Kalles Kaviar. Så att vi kunde sitta på balkongen tillsammans och ta en eftermiddagsfika, precis som hemma på Lidingö. Det fanns inga kylskåp på rummen, annars hade de nog tagit med sig fler svenska livsmedel.

För en brådmogen trettonåring med en stor umgängeskrets var detta själva essensen av tristess. Samma sak varje dag. Inga jämnåriga att hänga med, inget spännande att upptäcka. Vattenparker och sådant var inte uppfunna ännu, stranden ansågs räcka. Och det hade den säker gjort, om mitt resesällskap hade velat använda den till något annat än att ligga på varsin solstol och fixa solbrännan. Morfar var i stort sett alltid brun som Louis Armstrong.

Räddad av halsfluss

Mitt bästa minne var att jag drabbades av halsfluss. Mamma tillkallade läkare, som skrev ut antibiotika och förbjöd mig att vistas i solen. Bingo! När mamma, mormor och morfar gick till stranden på morgnarna smet jag ut ensam och strövade runt i hamnen och gamla stan. Jag satte mig på en uteservering och beställde en Tom Collins, som prompt serverades. Då visste jag hur jag skulle resa i framtiden. Och framför allt hur jag inte skulle resa. Jag får fortfarande spader om jag ligger på stranden mer än en timme. Och jag älskar fortfarande strandbarer, där jag kan sitta i timmar med en bok (eller en läsplatta nuförtiden).

Andra och sista delen hitar du här

3 kommentarer på “Inte kärlek vid första ögonkastet”

  1. Pingback: Inte Kärlek vid första ögonkastet – del två – Grekland all Exclusive

  2. Pingback: Om författaren – Grekland all Exclusive

  3. Pingback: Sverige och Grekland – en gammal vänskap som aldrig rostar – Grekland all Exclusive

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.