Sverige och Grekland – en gammal vänskap som aldrig rostar

Sverige och Grekland ligger bokstavligen i varsin ända av Europa. Ändå har vi genom åren haft mycket att göra md varandra, inspirerat varandra och inspirerats av varandra. Märkligt nog tycks dessa relationer inte ha påverkat varandra särskilt mycket. Exempelvis bidrog den stora invandringen från Grekland till Sverige på 60-talet inte särskilt mycket till de svenska semestervanorna.

Låt oss ta det från början. Redan på 900-talet tog sig svenska vikingar, eller ruser, som de kallades av den bysantinske kejsaren Konstantin VII, ända till Konstantinopel, som då var huvudstad i det bysantinska imperiet. Vikingarna kallade staden för Miklagård, det har vi alla lärt oss i skolan. Numera heter staden Istanbul. För att komma dit hade de tagit sina båtar genom Ryssland och över Svarta Havet. Flera av de fruktade Vikingarna fick jobb i den kejserliga livvakten.

På det berömda Pireuslejonet, som sedan många hundra år finns i Venedig, hittade en svensk 1700-talsdiplomat inristade runor. Därför vet vi att Vikingarna också var i Aten. De var även på öarna. Man tror att en del av de bilder som vikingarna lämnade efter sig i Norden har hämtat inspiration från Bysans.

Arsenale_(Venice)_-_First_Ancient_Greek_lion
Piraeuslejonet i Venedig. Foto: Didier Descouens – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=33372574

På medeltiden var det mest sjömän och religiösa pilgrimer som tog sig till Grekland. När Uppsala Universitet öppnade 1477 var det bara teologi och juridik som lärdes ut och de enda språk som fanns att välja på var grekiska, latin och hebreiska, eftersom det var dessa språk Bibeln ursprungligen var skriven på.

Nu tar vi ett långt kliv framåt. I slutet av 1800-talet började de svenskar som hade råd (inte många) åka på bildningsresor till de klassiska monumenten i Italien och Grekland. På 1920-talet drabbades vi av klassicismen, som ersatte jugend inom arkitektur och konsthantverk. Den klassiska grekiska litteraturen översattes till svenska. Nu drog svenska arkeologer och litteraturvetare till Grekland och startade en tradition som finns kvar hundra år senare.

stermalmsstationen_2014b
Transformatorstation uppförd i Nordisk klassisistisk stil 1923-1925 på Linnégatan i Stockholm.

Sen kom kriget och stängde Europa. Men redan 1948 invigdes det grekiska institutet i Aten och institutets uppgift var och är fortfarande ”… att befrämja utforskandet av Greklands antika kultur, att förmedla kunskap om denna och därmed berika vår egen kultur samt att stimulera och understödja kulturutbytet mellan Sverige och Grekland.”

Men fortfarande var det bara ett fåtal svenskar som besökte Grekland, de flesta var arkeologer, akademiker eller diplomater. Samma sak var det i andra riktningen, år 1950 var bara 92 greklandsfödda bosatta i Sverige.

I slutet av 60-talet hände två saker, nästan samtidigt: svenskarna började flyga charter till Aten och Rhodos i stora skaror och militärjuntan genomförde en militärkupp i landet. Den avsatta premiärministern Giorgos Papandreou flydde med sin familj till Sverige, där han togs emot med öppna armar av det socialdemokratiska Sverige. Det var han inte ensam om. År 1970 var närmare 12 000 grekfödda bosatta i Sverige, 1980 var det drygt 15 000. De flesta kom från trakterna kring Thessaloniki, helt okänd mark för de svenska charterturisterna. Den svenska vänstern uppmanade till turistbojkott och det lyckades ganska bra i det politiska klimat som rådde i slutet av 60-talet och början av 70-talet. År 1966 reste runt 40 000 svenskar till Grekland, några år senare var det bara 3 000. Det var den första och mest framgångsrika svenska turistbojkotten.

Vänskapen mellan familjen Papandreou och den svenska regeringen var stark och Sverige bidrog på många sätt för att hjälpa till att avsätta diktaturen. Senare fick vi veta att grekiska socialister, med den svenska regeringens goda minne, hade övat gerillakrigföring i Sverige under rubriken ”polisutbildning”. I dag finns ett ”Olof Palmes Torg” eller en ”Olof Pales Gata” i snart sagt varenda stad i Grekland. Olof Palme hade ett hus i byn Mochos på Kreta, som skänktes till honom av lokalsanhället.

Palme Kreta
Makarna Palme med bybor i Mochos Foto: creative.gr

När juntan avsattes 1974 reste familjen Papandreou hem till Grekland. Sonen Andreas bildade Pasok och 1981 blev han Greklands första socialistiska premiärminister. 2009 blev hans son Andreas, som hängde med Leif Pagrotsky, Anna Lindh och andra blivande ministrar när han växte upp i Sverige, premiärminister i vad man kan anta var den sista Pasokregeringen. Andreas har en halvsyster i Sverige, som lever ett liv helt utanför rampljuset. Hon heter Emilia och hon ställer aldrig upp på intervjuer.

Den grekiska vänsterns kulturutövare fick givetvis stort utrymme i Sverige, inte minst i radio och TV. Tonsättaren Mikis Theodorakis, vars musik förbjöds i Grekland eftersom han var kommunist, spelades flitigt. Hans musik översattes till svenska av Lars Forsell och skivan ”Sven-Bertil Taube sjunger Mikis Theodorakis” hamnade på Kvällstoppen. Hemma lyssnade vi mycket på ”En Sång Om Frihet”. Bozoukispelaren Gregoris Tzistoudis medverkade på skivan, han spelade också med Arja Saijonmaa och Bernt Staf. Han hade dessutom en framgångsrik men kort solokarriär i Sverige. Han var en mycket skicklig musiker och såg dessutom väldigt bra ut. Vi ville helt enkelt ha lite Grekland i Sverige, nu när vi inte kunde åka dit. Jag var och såg honom med mamma, mormor och morfar, minns jag.

Den grekiska författaren Theodor Kallifatides hade kommit till Sverige redan 1966, han debuterade 1969 och slog igenom på allvar i början av 70-talet. Jag älskade has böcker när jag var i tonåren och det gör jag fortfarande. Hans nya roman ”Slaget om Troja” står högt på läslistan.

Efter juntans fall exploderade det svenska resandet till Grekland. Det har jag redan berättat om här. Morfar, som var kommunist, struntade i bojkotten. Han reste ner och pratade politik med grekerna. Hur nu det gick till, han kunde inte ett ord grekiska. Det var så jag hamnade i Grekland första gången.

När krisen bröt ut i Grekland 2008 började den grekiska diasporan i Sverige sakta växa igen, efter att i många år ha legat stadigt på runt 10 000 personer. I dag bor det drygt 18 000 personer i Sverige som är födda i Grekland, jag känner några av dem.

mde
Grekisk lördagsbrunch på Esperia. Foto: John Göransson

Svenskarna i Grekland är en annan historia. Numera är Grekland ett massturistmål som alla andra och de flesta svenskar som reser dit har ungefär samma bild av landet som den som etablerades i början av 70-talet. Greker äter souvlaki och grekisk sallad, dricker retsina och ouzo och dansar sådan där Zorbadans. Och så är de lata, går tidigt i pension och betalar ingen skatt. Jag överdriver, men det är ofta så jag hör mina landsmän prata om Grekland och grekerna. Det finns förstås ett gäng grånande damer (mest) och herrar som har förälskat sig i Grekland och reser dit ofta. Jag är en av dem. Vi försöker smitta en ny genreation, men det går trögt.

Det märkligaste är ändå att de där 15 000 grekerna som bodde i Sverige när jag växte upp har gjort så lite avtryck i Sverige. När jag flyger till Thessaloniki är det mest greker bosatta i Sverige ombord. När jag flyger till Kreta är det mest svenska turister ombord. Den svenska charterindustrin var aldrig intresserad av Halkidiki och de andra fantastiska platserna i norra Grekland, de satsade på Rhodos, Korfu, Kos och Kreta i stället. Båtluffarna hittade mest till Kykladerna, som ligger hyfsat nära Piraeus. Det kanske är det första exemplet på misslyckad integration? Inte att grekerna misslyckades läa sig något av oss, utan att vi misslyckades med att lära oss något av dem.

Låt oss inte begå samma misstag den här gången. Snoka upp de nya grekerna och häng med dem. Om du är stockholmare kan du fika på Nostimo på Sveavägen eller äta på Esperia på St Paulsgatan. Det finns fler ställen. Men strunta i de där som öppnade på 70-talet för att charterturisterna skulle kunna få lite Rhodos i Sverige. De har ingenting med dagens Grekland att göra, lika lite som turistfällorna i Platanias har det. Jag återkommer med en mer komplett lista över ställen som greker besöker när de får hemlängtan.

5 kommentarer på “Sverige och Grekland – en gammal vänskap som aldrig rostar”

  1. Jag pratade med med en grekisk kvinna på en restaurang som hon har på kreta,vilka blåa ögon du har sa jag,ja vikingarna har varit på kreta sa hon med ett leendet,

    1. Jag gissar att hon kom från Sfakia på södra Kreta. Det är Kretas ”urbefolkning” som kom efter minoerna. De har inte sällan blå ögon.

  2. Hej glöm nu inte amerikangreker, även några varit i Afrika, tror flyttat till baka. Jag har inga bra minnen med grekamerikaner. Värre än ”vanlig” amerikan. Minnen finns bra med bojkotten, själv skäms jag (var 17, 1968)skyller på morsan. Gör aldrig om det.

    1. Varför skulle jag glömma dem? Men det här inlägget handlade om relationerna mellan Grekland och Sverige. Det bor många fler greker i USA, Australien, Kanada och Tyskland. Många bodde också i Egypten, men det är inte så många kvar längre. Jag vet inte vad en vanlig amerikan är. Menar du ursprungsbefolkningen?

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.