Inte Kärlek vid första ögonkastet – del två

(Detta är andra delen i min berättelse om min första Greklandsresa. Första delen hittar du här.)

Första gången jag kom till Grekland kom jag till en militärdiktatur. Det pratade morfar om hela tiden. Han var skräddare och kommunist och han älskade Theodorakis, som var bannlyst av juntan och inte fick spelas. Det struntade morfar i. Han bad alltid musikerna på de där klubbarna att spela Theodorakis och de skakade alltid sorgset beklagande på huvudet.

En gång, på den där nattklubben på hotellet utanför stan, pratade vi med en medelålders grek med uppknäppt vit skjorta och tung guldkedja runt halsen, klackring och kavaj med blanka knappar. Han bjöd på drinkar (han raggade på mamma) och förklarade att ”We have a democracy now, you see”. Jag minns fortfarande hur äcklet vällde upp i mig och mammas intresse slocknade som en glödlampa när proppen går. Tur att morfars engelska var så dålig, annars vete fan vad som hade hänt.

Militärjuntan hade inget intresse av att grekerna skulle umgås med turisterna. Vi var kassakor, helt enkelt och eftersom de flesta av oss trodde på demokrati och tyckte synd om Greklands förtryckta folk så var vi inte att lita på. Morfars tjat om Theodorakis bevisade riktigheten i deras tes.

Regeringen gjorde sitt bästa för att vi inte skulle känna att vi befann oss i en militärdiktatur. Det var inte vi som skulle vara rädda, det var grekerna. Jag tror att balansgången för det mesta lyckades ganska bra. Men vad hade vi egentligen där att göra?

Det var väl bra att det kom turister, så att landet fick in pengar? Det mesta av pengarna för resan gick till Hans Erik Börjesons HEB-resor och den danske prästen Eilif Krogagers Sterling Airways, så pratet om att vi bidrog med pengar till landets uppbyggnad var struntprat. Juntans härjningar på de grekiska turistmålen ska jag berätta om i ett annat inlägg.

Juntan skadade Greklands ekonomi, vilket mått man än använder; budgetunderskott, handelsbalans, inflation… Arbetslösheten sjönk, men det berodde på att en halv miljon människor gick i landsflykt mellan 1968 och 1972, samtidigt som tusentals tvingades i inre exil eller sattes i fängelse. Resten av Europa hade en formidabel ekonomisk tillväxt när Grekland och stampade, medan skuldberget växte.

Med andra ord: Juntan gjorde Grekland fattigare, fulare och ledsnare. Det var det Grekland jag mötte första gången jag besökte landet.

Grottfolket

Ett ljust minne var en utflykt till en park utanför stan där det hölls ”vinfestival”. Man köpte ett glas i entrén och kunde sedan provsmaka på hur mycket vin man ville. Detta gällde givetvis inte mig, som bara fick smutta lite från mammas glas, som just då innehöll något sött rödvin. Det som var bonusen var att mormor och morfar vid ett tidigare besök hade lärt känna en familj som bodde här, under mycket enkla förhållanden. Vi gick hem till dem och blev hjärtligt mottagna, nästan som den där damen på flygplatsen. Det var lite stelt förstås, men jag insåg att det var sådana här resor jag ville göra. Jag ville träffa människor som levde helt vanliga liv på de platser jag kom till. Vi bjöds på varsitt glas iskallt vatten i vilken det stod en sked doppad i något som smakade vanilj. Jag hade aldrig tidigare stött på något sådant och jag har aldrig gjort det senare heller.

Jag kände mig särskilt välkommen. Det var tydligt att mormor och morfar hade skrutit om mig och visat bilder. Jag var huvudattraktion och det är väl alltid trevligt, om än pinsamt, för en trettonåring. När man är tretton är nästan allt pinsamt.

Pinsamt blev det också när jag blev uppbjuden till dans av grekiska män på de där klubbarna. Militärjuntan tillät inte grekiska män att ha långt hår, så med mitt långa (för den tiden) blonda hår trodde många att jag var tjej. Jag gladde mig åt att det var tusen gånger mer pinsamt för dem när de insåg sina misstag och med blossande kinder och stammande ursäkter backade undan. Mamma och morfar garvade rått, morfar spände stålblicken i kaimakin. Sen garvade han också. Jag gladdes åt att det hände något som bröt tristessen.

För en trettonåring som växte upp på Lidingö, i ett hem med dålig ekonomi, tog sig charterresan till Rhodos med nöd och näppe över gränsen till acceptabel statusmarkör. Det kändes OK att kunna byta ”Jag var i Värmland hela sommaren” till ”Jag var i Grekland” när klassen samlades efter lovet. Men charterresor uppfattades ändå som ”lite brackigt” av mina medelklasskompisar, som hade hus i skärgården och/eller segelbåt. Eller så hade de bilat med föräldrarna genom Europa och åkt i fri fart på Autobahn, besökt Madame Tussauds i London och sett Mona Lisa i Paris. Jag berättade för dem om familjen vi hade hälsat på Rhodos. Det brukade gå hem rätt bra.

Massturismens baksidor

Resan skapade inget sug efter Grekland. Det skulle dröja många år innan jag återvände och det tog mer än tjugo år innan jag kom tillbaka till Rhodos, den här gången på genomresa med Louise, som då väntade vår son. Jag kände utan problem igen hotellet där vi hade bott. Det var ganska slitet nu och jag har för mig att det hade tappat två av sina en gång fyra stjärnor. När jag skriver detta passar jag på att kolla upp hotellet och kan konstatera att det verkar nyrenoverat. Jag har inga planer på att åka tillbaka. Jag har varit på Rhodos några gånger till, alltid på korta uppehåll, men jag kan aldrig riktigt trivas där. För mig är ön för evigt förknippad med massturismens baksidor och All-Inclusives snabba tillväxt på ön förstärker intrycket. Jag vet att det finns ett annat Rhodos. Men det finns så mycket annat på andra ställen i Grekland att jag inte bryr mig om att leta efter det.

Bara några månader efter vår resa krossade militären studentupproret på Atens tekniska högskola och dödade minst 24 unga greker. Året efter initierade de en statskupp på Cypern som sedan dess har varit ett delat land i mer än 40 år.  Det var slutet för juntan och landet började en skakig men ändå hyfsat stabil resa mot demokrati, ökat välstånd, bättre infrastruktur och en öppen attityd till omvärlden. Grekland blev ”inne” igen och nu var besökarna inte bara politiskt likgiltiga charterturister som trotsade bojkotten för en plats i solen. När Interrail kom 1982 tog många ungdomar tåget genom Österuropa eller färjan via Italien. Öarna exploderade av billiga ”domatia” för ryggsäcksfolket, som levde på grekisk sallad, souvlaki, restina, ouzo och öl. Det var så billigt att det gick att leva rätt gott på några tior om dagen.

Mina tågluffar gick till andra länder. Mina tre veckor på Rhodos hade avskräckt mig och trots att många av mina kompisar for dit så tog jag mig i stället till Irland, Kina, Portugal, Italien och en massa andra länder. Det var då det. Mer än 20 år senare skulle jag bli lika förälskad i Grekland som den där gamla damen på Rhodos flygplats alldeles uppenbart var. I dag ser det jag inte såg då: Det riktiga Grekland. Jag har det jag inte hade då: grekiska vänner och ett sammanhang. Ett hem, helt enkelt.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s