Hur hittar jag en paradisstrand?

Många letar efter den perfekta stranden. Inte sällan pågår detta sökande i Grekland, som är känt för sina fantastiska stränder. Problemet är att paradisstränder tenderar att upplösas i intet lika snabbt som Eva säger ”Jag tar ett äpple, tack”.

På väg till paradisstranden. Foto: John Göransson.

Det går inte att prata om Grekland utan att det blir mycket prat om stränder. Sandens kvalitet, utsikten, servicen, kommunikationerna… Vi letar runt på nätet, läser recensioner, studerar topplistor och diskuterar i sociala medier. Ända till den dag vi inser att vi har använt fel strategi hela tiden.

Det största hotet mot paradisstränderna är vi själva. Våra recensioner och omdömen är ormen som förstör alltsammans. I dess spår följer solstolar, parasoller, skjul som säljer usel och dyr mat, buss- och båtlaster, trafikkaos, motorbåtar, husbilar… Frågan är inte om utan när paradiset förvandlas till ett helvete.

Från bussen till båten. Massturism i rörelse. Foto: John Göransson.

Vi tog en båt från Kissamos hamn till den lilla ön Antikythera. Hamnen var full av ett tusental turister som skulle ta en av de två båtarna till Balos. De släpptes av bussar som gick i skytteltrafik, de vandrade längs kajen i stora flockar och embarkerade de stora fartyg som skulle ta dem till paradiset.

Vi stod på akterdäck till vår bilfärja och såg fartygen stäva mot Balos. De såg faktiskt precis ut som de där flyktingfartygen från Afrika vi har vant oss vid att se i tidningen. Men ombord befann sig inte flyktingar utan tusen personer som hade betalat 500 kronor var för att få vistas några timmar på en ”paradisstrand”. De skulle dessutom få betala dyrt för dålig mat och dryck.

Det finns bara ett sätt att hantera besvikelsen efter en sådan upplevelse. Man intalar sig och varandra att det faktiskt var paradiset man besökte. Att det var värt att gå upp i ottan och behandlas som boskap en hel dag. Balos och Gravmoussa är ju vackert! Det är det, vi såg det när vår färja gled förbi.

Det är viktigt att påpeka en sak här: Paradisstränder kan faktiskt fortfarande vara just det, om man undviker dem under de timmar om dagen i juni, juli och augusti då de invaderas av massturismen. Så länge de inte är exploaterade med hotell, restauranger och barer, som förvandlas till spökstäder efter säsongen. Så om du kommer till Balos eller Elafonisi på Kreta i oktober eller mars så kan du få just den där upplevelsen du drömde om. Men det kräver egen bil och du måste ha med dig matsäck. Och det kan regna.

Paradisstrand. Foto: John Göransson.

Annars finns det en enkel metod för att hitta Paradisstränder: sluta leta! Åk till en ö utan charter, som inte är känd för sina stränder, leta sedan upp en strand. Det kan mycket väl hända att det är en paradisstrand. Om du hittar en, berätta det inte för någon!

Vi känner till några stränder på små öar och orter dit det inte går några charterresor. Där vi har haft stranden för oss själva eller delat den med några ortsbor. Där det finns grottor som skydd mot solen, spännande fiskar att se genom cyklopet och vacker natur runtomkring. Gemensamt för dem alla är att vi inte har läst om dem på nätet eller i någon turistguide. De har inte stötts och blötts i Facebookgrupper. Vi har hittat dem av ren slump eller fått tips av någon ortsbo. Det är som med bra svampställen. Om ryktet sprids så är de inte längre bra svampställen.

Här kanske? Foto: Google Maps.

Så ge er ut och leta. Om ni hittar er paradisstrand, berätta bara om den för era närmaste vänner. Samma sak gäller för övrigt med ”genuina” tavernor. Om du pratar för vitt och brett om dem så är de snart inte så genuina längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s