Snabbkurs i grekisk politik

Påverkas vi som turister av Greklands politiska system? Ja, mycket mer än vi kanske tänker på. Till exempel är hela infrastrukturen, med flygplatser, vägar, båtar, hamnar, kollektivtrafik och internet-förbindelser beroende av politiska beslut. Olika lagar, lokala stadgar och tillståndsprocesser påverkar villkoren för hotell, restauranger, barer och butiker. Politiska beslut påverkar också tillgången till kvalificerad personal i turismsektorn. Priserna påverkas av skatter och avgifter. Så här kommer en grundkurs i grekisk politik.

Det var egentligen inte förrän 2015 som jag på allvar började intressera mig för grekisk politik. Vid det laget hade jag hunnit med 25 Greklandsresor och hade tillbringat mer än två år i landet. Jag hade blivit husägare på Kreta, fått grekiskt skattenummer och konto i en grekisk bank. När flera svenska medier i samband med dramatiken 2015 bad mig medverka som expertkommentator insåg jag att jag hade luckor som snabbt behövde fyllas i. Det slutade med att jag skrev ett manus till en bok, som blev liggande på hårddisken opublicerad. När jag i dag tittar på det där manuset inser jag att jag hade stora kunskapsluckor kvar. De är i dag delvis ifyllda, men jag tror inte att det finns någon, grek eller inte, som har total kontroll på det politiska systemet i Grekland. Det är alldeles för komplicerat.

Efter att ha läst ett antal böcker, intervjuat många människor, varav flera politiker, följt grekiska medier och diskussioner i sociala media vågar jag mig på att försöka beskriva hur systemet fungerar. Kom ihåg att det är ett rörligt mål jag skjuter på, det är möjligt att saker har ändrats när jag skriver detta och mycket troligt att det har gjort det lär du läser det. Det här är min bild av grekisk politik:

Det grekiska politiska systemet är väldigt olikt det svenska, trots att socialdemokratiska Pasok under många år försökte kopiera vårt system. Till ytan är båda länderna parlamentariska demokratier, vilket innebär att väljarna väljer vilka som ska sitta i parlamentet, parlamentet väljer vem som ska leda regeringen och han (hittills alltid en han) väljer vilka som ska sitta i hans regering.

Mellan militärjuntans fall 1974 och 2014 pendlade den politiska makten mellan socialdemokratiska Pasok och konservativa Nea Demokratia, som sällan fick egen majoritet utan tvingades ta in allianspartners i regeringen. Regeringskriser och nyval avlöste varandra och ofta styrdes landet av en expeditionsministär. I Sverige har vi inte haft så många regeringskriser, men systemet är detsamma.

Där upphör de flesta av likheterna. Det enkla skälet är att medan vi i Sverige har principen ”en man, en röst”, har grekerna (inofficiellt) principen ”en familj, alla röster”. Det är familjernas patriarker som ska övertygas om att rösta in en kandidat i parlamentet eller kommunfullmäktige. Särskilt tydligt blir detta på kommunal nivå, där en eller två stora familjer bokstavligen kan äga stan. Alla beslut som kan fattas på lokal nivå styrs av familjernas intressen. Politiker skaffar sig röster genom att avge löften till familjerna. Det kan handla om allt från offentliga anställningar och kontrakt till lagstiftning som gynnar familjens intressen och/eller missgynnar deras konkurrenter. Ibland tvingas man till eftergifter gentemot den övriga valmanskåren, för att inte riskera att få missnöjeskandidater emot sig. Det var det som hände 2015. Krisen gjorde att vare sig Pasok eller Nea Demokratia kunde levererea vad de lovat och väljarna röstade på nykomlingen Syriza, särsklit hårt drabbades Pasok, som avslöjades med de värsta lögnerna.

Jag har under mina år i Grekland fått nära inblick i två samhällen: Nisyros och Chania. På Nisyros var detta system väldigt enkelt och manifesterades tydligast när det var valår. Några exempel:

Före valet

  • Borgmästarkandidaterna drog med sina stora entourage från krog till krog och gjorde stora notor. ”Rösta på oss och vi kommer tillbaka efter valet, rösta motståndaren och du kommer i stället att få problem med tillstånd, skatterevisioner och andra obehagligheter.”
  • Öns alla alkoholister och andra dagdrivare syntes med orangea västar och skyfflar runtom på ön. De var kommunalt anställda för att reparera vägar, städa gator, måla offentliga byggnader och annat som hade varit ogjort sedan förra valet.
  • Kända grekiska artister bjöds in av kommunen och höll gratiskonserter på basketplanen. Borgmästarkandidaterna var där och sjöng entusiastiskt med i alla sånger.
  • Borgmästarkandidaterna deltog i alla fester och tävlade i vem som dansade bäst, sjöng vackrast och kunde dricka mest.

Efter valet (om det blev en ny borgmästare)

  • Nya museer öppnade, de mäktiga familjernas gifta döttrar anställdes i biljettkuren
  • Nya entreprenörer fick kontrakt på sophämtningen, postbåten, ambulansen, vägunderhållet, viltvården med mera.
  • Nya lokala stadgar infördes som gynnade de familjer som hade röstat på vinnaren och missgynnade dem som inte hade gjort det. Hur många bort fick man ha på uteserveringarna? Fick rums- och mopeduthyrarna ragga kunder i hamnen? Fick den kommunala bussen ta upp turister?

En borgmästare kunde på bara en mandatperiod tjäna en skaplig summa pengar på sin höga lön, mutor för offentliga kontrakt och avancerat snatteri ur stadens kassa. Några av borgmästarna hade i unga år utvandrat till USA och kom tillbaka för att kandidera till borgmästarposten, ofta efter löfte från familjerna om att jobbet var säkrat. Efter avslutat värv flyttade de tillbaka till USA. Bara en av de borgmästare vi såg under åren åkte fast och fick tillbringa några år i fängelse. Han och hans fru hade en trevlig taverna och han var väldigt förtjust i katter.

I Chania är det förstås mer komplicerat. Här fungerar inte familjeprincipen på samma sätt, eftersom många av de mäktiga aktörerna i den stora turistindustrin är inflyttade från annat håll. Små kommuner som Sfakia och Kissamos påminner säkert om Nisyros, men i Chania råder andra förutsättningar. Principen är densamma. Om du representerar många röster eller stora intäkter till stadens kassa så får du politikernas öra, annars gör du bäst i att liera dig med någon som gör det.

Detta innebär att Chania politiskt är delat i två delar: De som lever direkt av turismen och resten. Det innebär också en geografisk uppdelning där Gamla Stan och Nea Chora är turistdelarna, övriga stadsdelar utgör resten.

Eftersom vi bor i Gamla Stan och i stort sett alla vi känner arbetar i Gamla Stan så är det turistdelens politiska liv vi har bäst inblick i. Principen är mycket enkel och bygger på ett slags kastsystem:

Överst står familjer från Chaniaprovinsen som äger stora hotell, restauranger eller barer. De få sällan besök av stadens inspektörer. Givetvis måste de emellanåt böta för att de bryter mot rökförbudet (det gör alla) eller struntar i att lämna kvitton. Men inte så ofta att det nämnvärt påverkar lönsamheten. Man kan undra varför bara ett hotell kan ha en golfbil för att kunna skjutsa gäster och bagage i de bilfria gränderna i Gamla Stan. Kanske för att samma familj har ägt byggnaden i fem generationer, sedan 1840?

cof
Ägaren tillhör en högre kast. Då får man slänga gästernas använda toapapper på gatan, tio meter från en restaurang. Foto: John Göransson.

På nästa nivå hittar vi stora aktörer som inte är från ön, ofta inte ens från Grekland. De äger ofta flera hotell, restauranger och barer och de har investerat stora belopp i att renovera byggnader, främst i Gamla Stan. De hålls i något stramare tyglar än de mest privilegierade, men visst kan staden se genom fingrarna på lite svartbyggen på taken, bullrande fläktar och störande oväsen på nätterna.

Nivå tre är de som har flyttat till Chania och startat små egna turistföretag. Ofta är det människor som en gång kom till Chania för att arbeta i turistindustrin som har startat små barer, pensionat, restauranger och andra verksamheter. De för en ständig kamp mot dem av högre kast, som gärna använder sina privilegier för att låta konkurrenterna drabbas av diverse inspektioner, som alltid resulterar i böter, eftersom i stort sett alla bryter mot reglerna hela tiden.

Lägst står de som har flyttat till Chania för att arbeta. Dem struntar stadens styrande fullständigt i. Som mest har de en röst, ofta har de ingen, eftersom de inte har skrivit sig i Chania utan röstar någon annanstans. Eftersom poströstning ännu inte har införts i Grekland så kan de inte rösta där heller.

Det här systemet kallas klientilism. Det innebär att den politiska makten agerar på uppdrag av de väljare som representerar flest röster eller kan leverera de största intäkterna, både till stadens kassa och till politikernas egna djupa fickor. Vad blir då resultatet av ett sådant system?

  • Korruption och förskingring. Att bli ordförande i en svensk kommunstyrelse är oftast höjden av en kommunalpolitisk karriär som gör att man får träffa kungen, åka på studiebesök till Australien och en rätt skaplig månadslön. Men man bygger ingen förmögenhet på det. En borgmästare i Chania eller på Nisyros kan komma från ingenstans och lämna ämbetet efter en mandatperiod, betydligt rikare. Visst finns en risk att hamna i fängelse, men det drabbar bara dem som slarvar för mycket eller skaffar mäktiga fiender.
  • Konstiga prioriteringar. Plötsligt byggs en ny väg, medan de gamla vägarna är fulla av livsfarliga hål. Ett nytt museum öppnas, trots att ingen riktigt vet vad som ska ställas ut där eller vilka som ska besöka det.
  • Till synes godtyckliga rättsprinciper tillämpas. Restauranger som öppet bryter mot lagen genom att hålla i förbipasserande, sakna menyer och inte lämna kvitton (alla tre sakerna är olagliga i Grekland och det vet alla) slipper böta för det, medan andra blir av med tillståndet för betydligt lindrigare förseelser. Eftersom ingen är utan skuld är det enkelt att trakassera näringsidkare.
  • Obegripliga kommunala beslut. Nyligen beslutade Chanias borgmästare att det skulle kosta 25 Euro i böter att ställa blomkrukor utanför barer och restauranger i Gamla Stan. Ingen förstår riktigt varför, i synnerhet som det är tillåtet och gratis att slänga soppåsar, oftast innehållande använt toalettpapper, på trottoaren utanför husen. En teori är att böterna från blomkrukorna ska finansiera bortforslandet av använt toalettpapper. λουλούδια για σκουπίδια (Blommor för sopor) kallas den nya regeln sarkastiskt. En restaurangägare tog bort sina krukor och hängde upp bötesbesluten i träden. Många stannade till och läste. Det diskuteras om åtgärden ens har stöd i grekisk lag. Jag tror faktiskt att politikerna begick ett misstag den här gången.
  • Stora kommunala utgifter när det är valår. Dels för att köpa röster, dels för att sno undan så mycket pengar som möjligt i händelse av valförlust.
  • Ingen beredskap för oförutsedda händelser. Varför avsätta resurser på att hantera det oförutsedda, man köper inga röster med det. Resultatet blir att naturkatastrofer och andra saker som är väldigt vanliga i Grekland får betydligt värre konsekvenser än de borde. Ett exempel är det före detta krigsmuseet i Chania. Denna historiskt viktiga byggnad stod tom i många år och snart flyttade husockupanterna in. Ägaren staten gjorde ingenting för att bevara byggnaden, sälja den eller hitta ett annat användningsområde för den utan lät den helt enkelt förfalla. I juli 2018 totalförstördes byggnaden i en brand. Bara en vecka senare lovade regeringen att satsa 5 miljoner Euro på att bygga upp den igen.
  • Dåligt löpande underhåll. Sommaren 2018 var gatorna i Chania så fulla av hål och sprickor att det såg ut som i ett krigshärjat land. Jag antar att de kommer att repareras nästa år, när det är valår. Eftersom de flesta som utför arbetet kommer att göra det på andra meriter än att de är skickliga anläggningsarbetare kommer hålen och sprickorna att vara tillbaka i god tid till nästa valrörelse.
cof
Böteslapparna för blomkrukorna hänger i protest i restaurangens träd. Foto: John Göransson.
rhdr
Nylagad asfalt. Kommer snart att behöva lagas igen. Foto: John Göransson
sdr
Vanligt folk i Gamla Stan får finnas sig i nerklottrade väggar. Foto: John Göransson.
SAMSUNG CSC
Kommunistisk revolutionsromantik. Foto: John Göransson.

Mot den här bakgrunden är det lätt att förstå varför långivarna har krävt att Grekland ska sälja ut statlig egendom. Det handlar inte i första hand om att få in snabba pengar i statskassan. Det handlar om att stoppa den penningflykt som dessa egendomar har möjliggjort. Exempelvis har staten tjänat väldigt lite pengar på sina flygplatser. Pengarna (ofta EU-bidrag) har i stället hamnat i dåligt underhåll, inkompetenta anställda och ren förskingring. Flygbolag har kunnat muta till sig bra start- och landningstider, rabatt på passageraravgifterna, bättre bagagehantering och annat. När en verksamhet som har mättat så många munnar plötsligt hotar att försvinna blir det protester. Nu var det drygt ett år sedan tyska Fraport tog över driften av åtta flygplatser från staten. Allt har blivit bättre och inget har blivit sämre för flygbolag och passagerare. Protesterna har tystnat. Bara Ryanair är rasande, eftersom de numera får betala samma passageraravgifter som alla andra.

Visst slåss även svenska partier om olika väljargruppers gunst. Men här handlar det inte om familjer utan om grupper. Pensionärer, tjänstemän, akademiker, offentliganställda, studenter… Och eftersom vi inom våra familjer ofta har representanter för olika grupper så hamnar vår röst oftare på det parti som står oss närmast ideologiskt. En företagare kan rösta på S för att hans fru är kommunalanställd och hans föräldrar är pensionärer. En invandrarkvinna kan rösta på SD för att hon oroar sig för den ökande kriminaliteten i den förort där hon bor. En arbetare kan rösta på moderaterna för att han är övertygad antisocialist. I Grekland är det oftast mycket enklare: Du röstar på den som ger dig och din familj mest valuta för röstsedeln. Undantaget är de kommunistiska partierna, som ofta får akademikernas röster. Men de saknar i praktiken politiskt inflytande, annat än att de styrande ser mellan fingrarna på företeelser som husockupationer, kravaller, vandalisering och politiska strejker, för att inte reta upp landets kommunister.

En annan maktfaktorer i grekisk poitik är kyrkan. Den måste även de mäktiga familjerna hålla sig väl med. Det är därför den grekiska kyrkan är så rik och i stort sett slipper betala skatt.

Saker förändras förstås, även i Grekland. När Syriza kom till makten var det första gången som den politiska makten inte hamnade hos någon av den handfull familjer som den hittills hade legat hos. (De mest kända är Mitsotakis och Karamanlis, Nea Demokratia och Papandreou, Pasok.) Visserligen har det hittills inte resulterat i så mycket, eftersom det är innehållet i den senaste krisöverenskommelsen, snarare än Syrizas politiska vilja, som har dikterat politiken. Det ska nog grekerna i rådande läge vara tacksamma för. Men precis som Sparta kunde välja en diktator i kristid så kanske det är dags för Syriza att lämna ifrån sig makten nu när landet åter kan andas utan respirator. Väljarprognoserna pekar mot att det blir så.

Låt oss hoppas att de greker som missnöjeströstade på Syriza när ”deras” politiker inte längre kunde leverera vad de lovat förstår att klientilismens tid är förbi. Att det krävs verkligt framåtskridande för att gå framåt och att verkligt framåtskridande innebär att alla få del av resultatet.

sdr
Restaurangägare med kontakter kan bryta mot alla regler. Här är En Plo, Chanias värsta restaurang. Foto: John Göransson.

 

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.