Tre historier om miljö på en ö

Är Grekland ett miljövänligt land? Det korta svaret är nej. Ett land som har ungefär lika många invånare som Sverige och som släpper ut nästan dubbelt så mycket växthusgaser i atmosfären, trots sitt klimat, har en ganska lång resa kvar. Uvecklingen står inte blickstilla. Men det går långsamt. 

Greklands demokratiska underskott gör att landet har svårt att skapa en modern miljöpolitik. Starka krafter inom rederinäringen, jordbruket, oljeindustrin, turistindustrin och handeln spärrar vägen för viktiga beslut om val av energisystem, infrastruktur och avfallshantering.

Låt mig illustrera detta med tre berättelser från Nisyros, den lilla ön i Dodekaneserna som vi tillbringade mer än ett år på mellan 1995 och 2010. Jag berättar i förfluten tid, men det mesta är sig nog ganska likt fortfarande.

Invånarna på Nisyros levde framför allt på tre saker: Pengar från mineralbrytning på den lilla ön Giali, dagsturister från Kos och öbor som hade flyttat till USA och kom tillbaka på somrarna. Så är det sannolikt fortfarande.

Dessa tre intäktskällor skapade ett slags mikrosamhälle, där ingen betalade kommunalskatt. Ön kallades ibland Greklands Kuwait. Det mesta av de offentliga medlen användes till att underlätta för de företag som levde på dagsturismen; buss- och båtägarna, biluthyrarna, restaurang- och caféägarna och souvernirbutikerna. Särskilt många hotell fanns inte på ön, det kunde tvärtom vara svårt att hitta inkvartering.

Ön hade två stora problem: vatten och energi. Nisyros saknar eget färskvatten, i stället har alla hus platta tak med ett system för att samla vintermånadernas regn i den cistern som är nergrävd under varje hus. Det finns också regnvattendammar som fyller samma funktion för jordbruket. Men vattnet räcker inte, så det kommer regelbundet tankfartyg med vatten från Rhodos och andra öar. Husen nere i huvudbyn kan då fylla på en skvätt via det kommunala nätet, till byarna kommer vattnet i tankbil. I stort sett all frukt och alla grönsaker kommer från grannöarna.

Elektriciteten levererades genom en kabel från Kos. När det blev problem med kabeln så blev hela ön strömlös. Av den orsaken hade ön ett dieseleldat reservkraftverk, med fyra kommunalt anställda medarbetare. Emellertid visste ingen av dessa herrar hur man startade reservkraftverket, eftersom de hade fått jobbet i utbyte mot röster och knappast hade lust att avbryta ordinarie verksamhet för att starta ett reservkraftverk När det blev strömlöst brummade i stället hundratals små dieselgeneratorer igång runtom på ön.

Det fanns bara en bensinstation, som hanterade all bensin och diesel till bilar, båtar, jordbruksmaskiner, generatorer med mera. Ägaren var en mäktig man. Han ägde också en biluthyrning, en mopeduthyrning, ett par bussar och en bilverkstad. Hans familj ägde hotell, restauranger, butiker och annat på ön. Han var en av de tre patriarker som kunde tillsätta och avsätta öns politiska styre. De var alla inblandade i dagsturismen och de styde ön med järnhand. Bland annat såg de till så att den kommunala bussen bara fick köra öbor, för att inte konkurrera med turistbussarna. Bussföraren Spiros brukade låta oss åka med  gratis, som en protest mot detta maktmissbruk.

1. Energi från vulkanen

Nisyros satt hela tiden på problemets lösning. Hela ön står på en vilande vulkan, som har massor av geotermisk aktivitet alldeles under ytan. På samma sätt som Island gjort sedan 40-talet skulle ön kunna utvinna geotermisk energi och på köpet få sitt behov av färskvatten tillfredsställt, eftersom energin också kan användas för avsaltning av havsvatten. Det skulle gå att bygga växthus på ön, som därmed skulle kunna bli mer än självförsörjande på frukt och grönsaker. Från att vara helt beroende av import av vatten, el och livsmedel skulle Nisyros kunna bli helt självförsörjande och dessutom exportera livsmedel, utan att släppa ett enda gram koldioxid!

I början av 2000-talet beslutade staten och EU att inleda provborrningar för att bygga en anläggining för geotermisk energi nere i den stora lågplatån som utgör öns mitt. Där började ett ryskt konsortium borra hål och dra ledningar.

Till en början fortskred arbetet utan problem. Men under ytan jäste det. Vad händer om ön plötsligt blir självförsörjande på både vatten och energi? Vem behöver då tankbåtarna och tankbilarna? Vem ska då frakta alla varor till ön? Här sågs inga möjligheter, bara hot. Miljön? Who cares?

John Lefteris Nisyros 2010

Efter avslutad cykeltur 2010 från Mandraki till kratern, där Lefteris har sitt café. Foto: John Göransson.

Det var dags att mobilisera. Bygget måste stoppas! En sommar pratade alla om riskerna. Hur en explosion någonstans i Asien hade dödat flera människor. Hur vulkankraterns skönhet skulle förstöras, så att dagsturisterna inte ville åka dit längre. Och andra argument, som vi aldrig förstod. Stämningen var hätsk mot Aten och Bryssel, som hade lurat på öborna detta. En folkomröstning genomfördes och bygget stoppades.

2. Den onödiga vägen

Nisyros är inte känd för sina stränder. Öns största turistattraktioner är den stora vulkankratern som utgör öns mitt och de vackra byar som klättrar på kanten av den. Samt klostret Agia Spillianis, som hänger på klippan ovanför huvudbyn Mandraki. Det är helt enkelt otroligt vackert. Detta har gjort att alla charterarrangörer på Kos erbjuder utflyktspaket till Nisyros, med båtresa, buss-sightseeing, rundvandring i Mandraki och lunch. Båtarna kommer in vid tiotiden och lämnar igen vid tretiden på eftermiddagen. I högsäsong kan det vara ett tusental som kliver i land varje dag. På kajen står bussar, bil- och mopeduthyrare och tar emot.

Turisterna far iväg med bussar, bilar och mopeder. Så småningom strömmar de in i gränderna i Mandraki och lotsas mellan souvernirbutiker och matställen. Den sista timmen brukar de hänga i den fula hamnen och vänta på att få komma tillbaka till Kos.

Det var bara ett problem, tyckte dagsturistindustrin. Det fanns bara en väg ner i kratern, så alla vara tvungna att ta samma väg tillbaka. Om det gick att åka i en slinga runt ön i stället så skulle dagsutflykterna kunna bli mer givande och intäktsbringande. Det politiska styret lät sig övertalas. Här skulle byggas en ny väg tvärs över ön, enbart för att turistbussarna och hyrbilarna skulle slippa köra samma väg tillbaka från kratern. Vägen skulle dras genom obebyggt, otillgängligt och fantastiskt vackert landskap.

Det verkar som om krisen satte stopp för bygget. När jag skriver detta tittar jag på Google Maps och kan bara se en farbar väg till kratern. Jag har en gång cyklat hela vägen runt på terrängcykel. Bitivs fick jag leda eller bära cykeln. Det var jobbigt men kul. En cykeltur på 24 kilometer med total stigning på 664 meter, enligt Google Maps.

John Pali 2010
Från kratern var det uppförsbacke till Emporio, där jag åt lunch med familjen. Foto: John Göransson.

3. Gästhamnen som förstörde byn

Den lilla fiskebyn Pali har kanske 200 invånare. Där finns en strand, några hotell och restauranger, en liten butik och några kyrkor. Det är en mycket vacker plats. Eller, det var en mycket vacker plats. Vi bodde där ett par somrar, vi hade vänner i byn och besökte den i stort sett dagligen, för att bada och äta lunch.

Pali hade en liten gästhamn, med vågbrytare och plats för kanske ett 30-tal båtar. Det kom ganska många seglare in i hamnen och åt på tavernorna längs vattnet. Vi satt oftast på en av tavernorna, som hade bord ända ute vid kajen. Vår då femårige son trillade i där en lunch, när han tittade på fiskarna som simmade vid kajen. Han drogs upp av två svenska båtluffare så snabbt att han inte ens hann bli rädd.

SCAN0104
Solnedgång i Pali 1997. Notera konturen av Turkiet vid horisonten. Foto: John Görannson

Så kom vansinnets tid. Greklands EMU-medlemskap skapade tillgång till pengar som ledde till en omfattande hybris på den lilla ön. Alla mopeder och åsnor byttes ut mot SUV:ar eller fyrhjulingar. Från 1995, när det fanns kanske fem personer på ön som hade en egen bil, hade nu alla minst en egen bil. Det kunde till och med uppstå trafikstockningar och det var svårt att hitta parkeringsplats.

Nu kastades lystna blickar på den lilla gästhamnen i Pali. Här fanns potential! Detta skulle kunna bli ett nytt Mykonos, dit stora yachter med rika männiksor ombord kom för att strö pengar omkring sig. Men då måste det fixas! Här är de tre steg av vandalism som fick oss att ta beslutet att överge Nisyros:

  1. Vågbrytaren byggdes på. Plötsligt såg man inte längre havet från hamnen, utan bara en stenmur. Ridån mot havet och Turkiet var för evigt nerdragen. Jag började nästan gråta när jag såg det första gången. Det var så okänsligt och så fult!
  2. Alla bord flyttades från kajen och ställdes upp längs husväggarna. Det måste gå att ta sig med bil (tankbil, inte minst) fram till båtarna och då får det inte stå restaurangbord i vägen! Luncher och middagar på kajen byttes mot biltrafik.
  3. Fiskebåtarna som hade legat längs kajen fick flytta på sig. Nu skulle det ligga fritidsbåtar här i stället. Fula blåa metallstolpar med eluttag ställdes upp på kajen. Fiskebyn förvandlades till en gästhamn.

Jag hittade en kort och lite skakig nytagen film från Pali. Det ser fortfarande rätt vackert ut. Men försök att föreställa er hur det såg ut innan, med bord längs kajerna och utsikt mot Turkiet. Och utan stolpar.

Detta infall av girig vandalism har säkert skapat intäkter till några. De som lägger till i gästhamnen vet inte hur det såg ut innan, så de klagar nog inte. Men skönheten och den unika charmen i den lilla fiskebyn är förstörd. Vi var inte de enda som övergav Nisyros efter detta.

Krisen kanske räddade Grekland

Det låter cyniskt. Men det var inte krisen som kom 2008 utan åren dessförinnan som skapade Greklands problem. Alla billiga och lättillgängliga krediter som användes till rena vansinnigheter, som vägar ingen behövde och förstörelse av fiskebyar. Det demokratiska underskott som Grekland då led av, och fortfarande lider av, öppnade avgrunder för pengarna att försvinna ner i. Många blev naturligtvis rika, men rikedom kan bara uttryckas i värdet på det du äger och när krisen kom blev många ägodelar värdelösa. Våra bästa vänner på Nisyros sålde sin restaurang och flyttade tillbaka till Aten. Pengarna placerades på börsen. När den kraschade förlorade de allt.

Problemet stavas, som så ofta, demokratiskt underskott. Ett samhälle som styrs av ett fåtal patriarker utifrån egna ekonomiska intressen kan aldrig bli långsiktigt hållbara. Politikerna har bara fyra år på sig att infria sina löften. När det är bussägare, mackägare och biluthyrare som har makten över politikerna är det bara att glömma allt var miljö- och klimatpolitik heter.

Men det blåser nya vindar. Unga människor med egna idéer och erfarenheter, ofta efter några år utomlands, bygger egna företag utifrån helt andra mål och visioner än tidigare.

I nästa inlägg ska jag prata om Greklands miljöproblem i ett större perspektiv och om hur turismen kan hjälpa eller stjälpa.

 

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.