Grekiska öar 5: Giali

Giali är en väldigt liten ö, som dessutom krymper. Hela ön är nämligen ett gigantiskt dagbrott, där arbetare med hjälp av schaktmaskiner och uppfordringsverk varje dag lastar en bit av ön på fartyg. Ön var en del av vår utsikt i många år, men vi har bara stigit i land på den en gång.

Här hittar du listan över alla öar som är med i den här serien.

På det smalaste stället är Giali bara ett par hundra meter bred, på det bredaste är den fyra kilometer bred. Det är omkring fem kilometer till Nisyros i söder och dubbelt så långt till Kardamena på Kos i norr.

Giali är en obebodd ö, sånär som på en handfull människor som, på uppdrag av det bolag som bryter mineral på den, fungerar som servicepersonal åt den arbetsstyrka som pendlar dit från Nisyros. Giali har under många år gett stora inkomster till Nisyros, som därför ibland kallas ”Greklands Kuwait”. Jag vet inte om det har ändrats nu, men när vi bodde där räckte intäkterna för att Nisyros invånare skulle slippa kommunalskatt.

Ön är skapad av vulkanisk aktivitet och består till stor del av pimpsten, en av de mineraler som gruvföretaget tuggar i sig. Den har absolut ingenting att erbjuda besökare, förutom de fantastiska vita sandstränder som är en biprodukt av verkamheten. De stränderna syns från grannön Kos och vi hade många gånger patat om att det vore kul att göra ett besök. Den enda chansen var att hänga med morgonbåten klockan sju, för att sedan bli kvar där hela dagen. Eftersom vi hade varit tvungna att ta med oss mat, dryck solskydd och allt annat hittade vi alltid på något annat att göra.

En dag beslutade en av turistbåtägarna att göra en utflykt med sin båt till Giali, eftersom hans familj var uttråkad. Vi hängde med på den korta resan och tillbringade några timmar på ön. Vi hade mycket tråkigt, minns jag. Några timmar på den vita stranden, som helt saknadde skugga, ett dopp i det alldeles för långgrunda havet och en fika på båten, innan den vände tillbaka till Mandraki. Vi fick alldeles för mycket sol den dagen.

Det fnns en gång en anläggnig för att bryta pimpsten även på Nisyros, mittemot Giali. Enligt legenden startade ägaren till intilliggande ”White Beach Hotel” en kampanj för att stoppa verkamheten, eftersom maskinerna och lastfartygen störde hans gäster. Kampanjen lyckkades och efter några år låg hans White Beach Hotel inte längre vid en vit strand utan vid en svart strand, eftersom havet tog med sig den vita sanden och lämnade kvar den svarta, som är betydligt tyngre. Sist vi var där var det knapt någon sand alls, förutom en bred remsa med glödhet svart sand uppe på land.

Jag vet inte om historien är helt sann, bara att det var pimpstensbrytningn som skapade den vita stranden och att den försvann när brytningen upphörde. Med mina erfarenheter om den speciella kulturen på ön skulle det inte förvåna mig. När jag skriver detta påminns jag om varför vi valde att lämna Nisyros efter 14 somrar, för att (hittills) aldrig återvända. Några andra skäl kan du läsa om här.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.