Grekiska öar 14: Astypalea

Om jag inte minns alldeles fel har vi besökt Astypalea tre gånger. Ön ligger högt upp på listan för återbesök. Detta är den fjortonde ön jag skriver om på lika många dagar. För att få lite omväxling nu när jag är halvvägs tänkte jag berätta fyra historier om saker vi upplevde på Astypalea.

Här hittar du listan över alla öar som är med i den här serien.

Första historien: Pelikanen Carlos

Carlos. Fotograf okänd.

Nere i Astypaleas hamn bodde en pelikan som hette Carlos. Det är inte helt ovanligt att en pelikan slår sig ner i en fiskehamn, för att utnyttja tillgången till fisk som de lokala fiskarna gallrar bort när de kommer in med sina båtar. Carlos var en av de mest kända, vi träffade honom varje gång vi besökte ön. Den mest kända var Petros på Mykonos, som dog 1985.

Vår son var förstås väldigt nyfiken på Carlos första gången vi kom till Astypalea. Han var bara några år gammal och en fågel som var större än han själv var naturligtvis väldigt intressant. Han älskade att titta på när fiskargubbarna matade Carlos, så vi hängde nere i hamnen för att bevittna skådespelet.

Sonen på Astypalea, med tillfällig bekantskap. Foto: John Göransson.

Fiskargubbarna och Carlos var goda vänner. Gubbarna fick klappa Carlos och ”skaka näbb” med honom. Undrer devisen ”bit inte den hand som föder dig” lät Carlos dem hållas. Det var ett privilegium som inte gällde alla, skulle det visa sig.

Till slut blev sonens nyfikenhet för stor. Han gick fram till Carlos och sträckte ut handen för att klappa den gigantiska fågeln. Innan jag hade hunnit fram hade Carlos öppnat näbben och slutit den kring sonens huvud. Där stod han med en överkäke mot ena tinningen och en undekäke runt den andra. Hans min uttryckte mer förvåning än skräck, några sekunder senare hade jag ryckt honom ut Carlos näbb och försatt honom i säkerhet.

Carlos tittade kallt och likgiligt på sonen. Fiskargubbarna skrattade hjärtligt, men kom fram till sonen, klappade honom på huvudet och sade tröstande ord på grekiska. Detta är en av de saker från sonens tidiga barndom som han fortfarande minns. Och han minns det snarare med glädje än obehag. Hur många svenska pojkar har haft huvudet i en pelikans näbb? Det blev en historia att berätta för kompisarna hemma på förskolan!

Andra historien: Språkförbistring

Vi hade begett oss till Analipsi, som finns på den östra ”vingen” av den fjärilsformade ön. På den västra vingen ligger huvudbyn Astypalea. Efter ett par timmar på stranden var det dags för lunch och nu skulle jag få användning av de nyförvärvade kunskaperna (?) i grekiska, tänkte jag kaxigt.

Vi hade med åren trötttnat rejält på grekisk sallad. Numera kunde jag i stället beställa sallad med bara tomat, gurka och lök. Trodde jag.

Grekiska gurkor och succhini. Inga grisar. Foto: John Göransson.

Servitören kom fram och jag beskrev vad kag ville ha. ”Salata me domates, kremides ke gorouni!”

Sevitören tittade frågande på mig. ”Gorouni?”

”Nai, gorouni” sade jag och visade med händena formen av en gurka.

”Gorouni means ’pick'”, svarade sevitören torrt. Jag kände hur blodet steg i ansiktet, Herregud, så pinsamt! Här sitter jag och gör obscena gester och säger att jag vill ha… Det är bara inte sant!

”Cucumber”, säger jag förläget och skrattar uppgivet. Servitören, vars engelska är betydligt bättre än min grekiska, nickar, antecknar och går till köket.

”Varför blev du så generad?” frågade min fru. ”Så farligt var det väl inte?”

”Men herregud, här sitter jag och säger att jag vill ha pick, samtidigt som jag gör den här gesten”, säger jag. Och gör gesten.

”Men snälla du”, säger hutrun, när hon har hämtat sig från skrattparoxysmen. ”Gorouni betyder fläsk. Han sade inte pick, han sade pig!”

Min fru är fortfarande bättre än jag på gekiska.

Tredje historien: En herrelös grill

Vi hade varit på utflykt med mopederna till den otillgängliga västra vingen av ön. Efter flera timmars skumpande på smala och branta vägar var vi tillbaka i byn och nu var vi mycket trötta. Men vi var också mycket hungriga. Sonen ville ha hamburgare, så vi slog oss ner på en liten taverna i hamnen som hade en grill och hamburgare på menyn. En ung flicka och hennes mamma stod för ruljansen. De tog upp beställningarna och kom ut med dricka.

Första försöket att grilla hamburgare misslyckades. Köttfärsen brändes till kol och ett nytt försök gjordes. Mor och dotter började se desperata ut, men log mot oss och försökte låtsas att allt var som det skulle.

Även det andra försöket misslyckades och nu började vi bli oroliga. Det tar tid att kremera köttfärs på en utegrill och vid det här laget hade det gått tre kvart, utan att vi var närmare att få mat än när vi kom.

Typisk grekisk man vid typisk grekisk grill. Foto: John Göransson.

En ung man iklädd våtdräkt kom fram och pratade lite bruten svenska med oss. Det visade sig att han hade en före detta fru och en son i vår sons ålder i Sverige. Han hoppade i havet och kom upp med ett stort vackert snäckskal, som han gav till sonen. Det mötet gjorde väntan mer uthärdlig.

Efter det tredje försöket bar dottern triumferande ut tre väldigt hårdgrillade hamburgare. Vi åt upp dem utan protester, vi hade kunnat äta vad som helst vid det laget.

Strax innan vi skulle gå kom maken/pappan tillbaka från sin siesta. Dottern och hustrun rapporterade att de hade serverat oss hamburgare. Han tittade misstänksamt på oss, men vi förklarade oss nöjda, trots att vi givetvis inte var det.

I Grekland är könsrollerna betydligt hårdare cementerade än hos oss och även i Sverige är grillen manligt territorium i de allra flesta hem. Det var sannolikt första gången modern och dottern försökte grilla något över huvud taget. Vår beställning ställde dem inför ett dilemma: neka oss att beställa hamburgare, trots att det stod på menyn, och därmed riskera att vi gick därifrån? Eller kavla upp ärmarna och försöka?

Vi hade inte hjärta att säga vad vi tyckte att de borde ha valt. så vi spelade med. Mannen i huset såg nöjd ut och vi tog glatt farväl av familjen, efter att ha ätit en av våra livs sämsta hamburgare, efter våra livs längsta väntan på dem.

Fjärde historien: Båten kommer!

Eftersom Astypalea ligger mitt emellan Cykladerna och Dodekaneserna går det sällan båtar dit. De som ändå angör ön kommer oftast mitt i natten, så dilemmat när man ska lämna ön är om man ska försöka sova några timmar eller hålla sig vaken tills båten kommer.

Normalt är valet självklart; behåll rummet så länge som möjligt. Men den här gången hade vi kommit till ön på eftermiddagen och skulle vidare vid tretiden på natten. Skulle vi betala för ett hotellrum, trots att vi bara skulle hinna vara i det mer än ett par timmar?

Med en pojke i förskoleåldern i sällskapet var valet enkelt. Vi tog ett hotellrum. Efter en god middag på en taverna i hamnen började vi prata med ett trevligt brittiskt par som hade ett hus uppe i den övre delen av byn. Mer vin beställdes in, samtalet flöt på och jag hade verkligen ingen lust att gå till sängs.

Hustrun och sonen var trötta och gick och lade sig, medan jag stannade kvar med britterna. Jag lovade att ta ansvar för att vi inte missade båten.

Det dröjde inte länge innan den brittiska damen ropade ”Där kommer er båt!” Men för tusan! Redan! Den skulle ju inte komma förrän om ett par timmar!

Jag betalade vår nota och rusade till hotellet. Hustrun och sonen, som hade sovit i 15 minuter, blev brutalt väckta och ytterligare tio minuter senare var vi på väg till hamnen, där båten just hade börjat lägga till.

Det var fel båt.

Nu var det bara en dryg timme tills vår båt skulle komma, så vi bestämde oss för att inte gå tillbaka till hotellet utan vänta i hamnen. Vår båt var givetvis två timmar försenad och dök inte upp förrän den första morgonrodnaden började skymta på himlen. Vi hade just bott på våra livs dyraste hotell, räknat i pris per timme vi vistades på rummet.

Den där hemska hytten under däck på vår hemtama skorv M/S Nissos Kalymnos, den med kackerlackorna, var ledig. Vi kröp ner i våra kojer och somnade gott. Hustrun har fortfarande inte riktigt förlåtit mig för att jag inte kollade att det var rätt båt innan jag väckte henne och sonen den där natten.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.