Grekiska öar 15: Kastellorizo

Längre från Aten går det inte att komma, utan att lämna Grekland. Kastellorizo, som också heter Megisti, är Greklands sista utpost i sydöst. Den lilla ön ligger i en vik söder om den turkiska staden Kaz och man behöver inte vara Vansbrosimmare för att simma över, eftersom det bara är 2 kilometer på det smalaste stället.

Vi besökte Kastellorizo 1997, samma sommar som vi döpte vår son på Nisyros. Det var en mycket speciell sommar.

Till att börja med rådde en ihållande värmebölja. Temperaturen pendlade runt 40-strecket i veckor, skogsbränder härjade överallt och människor dog. Min mamma och hennes man hade åkt på en 2-veckorscharter till Kos för att vara med på dopet, men de klarade inte värmen och fick flyga hem tidigare. På den tiden var det bara Nisyros borgmästare och en nattklubb som hade luftkonditionering, vi andra köpte fläktar i järnaffären, virade in oss i blöta handdukar och svalkade oss i havet.

Vi behövde komma bort. Tillsammans med våra irländska vänner gick vi till Irini för at beställa biljetter till flyget mellan Rhodos och Kastellorizo. Den gamla damen tog mot på sitt kontor, som nog såg ut exakt som det hade gjort på 50-talet. Hon tog våra pass, lyfte bakelitluren och ringde till Olympic Airways kontor i Aten. Hon skrev ut våra biljetter för hand, medan vi tittade på fotografierna på väggarna och klappade några av de många katter som bodde hos Irini. Fotografierna föreställde hennes man tillsammans med andra allvarliga grekiska herrar i vita skjortor och slips. Han hade en gång varit öns borgmästare och det här kontoret var som ett museum till hans ära, skapat av hans änka, som efter seden alltid gick klädd i svart.

Efter detta besök gick vi till en annan resebyrå där en annan före detta borgmästare ordnade biljetter till Rhodos med M/S Nissos Kalymnos. Irländarna, som hade gjort redan flera gånger förut, ringde och bokade boende. Så var det att resa i Grekland 1997.

Efter en händelsefattig båtresa (vi hade redan gjort den flera gånger) och en natt på hotell i Rhodos stad tog vi taxi till flygplatsen. Det lilla planet som skulle ta oss till Kastellorizo såg ut som en gråsparv i en flock svanar på plattan utanför terminalen. Det hade plats för 18 passagerare. En Boeing 373, som är en vanlig flygplanstyp i chartertrafik, har plats för tio gånger fler.

Vi var en blandad skara som gick ombord. De sex i vårt sällskap upptog en tredjedel av platserna. En medresenär som stack ut var en ung man som steg ombord med ett blybälte runt midjan. Vi förstod varför. Han var dykare och ville inte betala övervikt för vikterna.

Landningsbanan på Kastellorizo.

Flygresan österut mot Kastellorizo var magnifik! Vi flög på låg höjd, dörren till cockpit var vidöppen, så vi hade fin utsikt över havet och Turkiet. Kastellorizo dök snart upp framför oss, en klippa som sköt upp ur havet.

Vi kom närmare och vi började undra. Var ska vi landa? Ön var pytteliten och vi såg vare sig till landningsbana eller flygplats. Efter en skarp gir började vi förlora höjd och flög rakt mot klippväggen. Plötsligt dök landningsbanan upp framför oss, inklämd mellan två klippor. Den var väldigt kort.

Vi satte ner hjulen och alla passagerare höll andan när piloten slog full back i propellrarna. Med ett ylande bromsade planet och stannade kanske tio meter från stupet vid landningsbanans slut. En buss tog oss ner till byn, där vi inkvarterades i ett uthyrningsrum med fläkt. Det var varmt. Väldigt varmt.

Kastellorizo är väldigt vackert. Den lilla hamnen ligger i en trång vik, kantad med italienska hus. De tusentals människor som en gång bodde här har sedan länge emigrerat, framför allt till Australien och dessförinnan till Egypten. Enligt Wikipedia bor det nästan 500 personer på ön i dag, vilket innebär att befolkningen har fördubblats sedan vi var där för 22 år sedan. Många av dem är grek-australier som har pensionerat sig på ön.

Närheten till Turkiet har lett till flera saker för Kastellorizo. En är att det finns en grekisk flygbas på ön. En annan är att invånarna gärna smyger över till Kas för att klippa sig, shoppa och roa sig.

På den tiden var det främst tre kategorier besökare på ön: grek-australier på besök i sitt gamla hemland, båtfolk och italienare som ville besöka ön där filmen Mediterraneo spelades in 1991. Filmen handlar om andra världskriget, när alla män hade evakuerats från ön och ersatts av en kontingent italienska soldater, som tog allt mindre allvarligt på sitt uppdrag och umgicks allt flitigare med öns kvinnor. Det är en mycket bra film, som fick en Oscar.

Tyvärr var det så varmt på ön att vi i princip bara orkade bada i hamnbassängen och hänga på uteserveringana längs kajerna. När det är 42 grader i skuggan ger man sig inte ut på vandring med en tvååring. Vi blev goda vänner med Wayne (han med viktbältet) som visade sig vara professionell dykare från Sydafrika. När han inte dök från oljeriggar utanför Skottland så reste han runt i världen och fiskade med harpun. Han kunde stanna på 20 meters djup i fem minuter (jag har sett det med egna ögon). Han hade varje dag med sig nyfångad fisk, som tillagades på restaurangerna.

Wayne var en trevlig kille. Men han pratade bara om fisk. Han var helt enkelt besatt av fisk. En gång när vi satt och drack öl fick han syn på en stor bläckfisk i vattnet precis intill oss. Han slängde sig över bordet så att flaskor och glas rök, fick grepp om en tentakel och kastade upp bläckfisken på kajen, där ett välklätt sällskap från en av yachterna just passerade. Damerna, med designklänningar och guldsandaletter, skrek av fasa när den väldiga bläckfisken vilt slingrade sig framför fötterna på dem. Irländarnas elvaårige son tog tag i bläckfisken och körde vant ner handen i dess inre. Två sekunder senare var den stilla, han visste efter alla år på Nisyros hur man dödar en bläckfisk. Efteråt hade han fullt av röda fläckar efter sugkopporna på armen. Vi åt upp bläckfisken till lunch dagen efter.

Tyvärr klarade vi inte av hettan. Sista kvällen satt vi och kände att det för första gången kom lite vind. Vi jublade, ända tills vi insåg att vinden kom fån ön, där luften hade värmts upp av solen under dagen. Det var bokstavligen som en hårtork. Vi slet av oss kläderna och kastade oss i vattnet, direkt från serveringen.

Vi insåg att vi var tvungna att ta vår tvååring och oss själva därifrån. Vi avbokade flygbiljetterna och köpte biljett med Nissos Kalymnos, som skulle avgå kvällen efter, Det skulle ta sex timmar till Rhodos i stället för en halvtimme. Det var det värt. Vi kunde sova i hytten uppe på däck. Den hade ett öppningsbart fönster.

Det finns mycket mer att berätta om Kastellorizo. Om när Pink Floyd spelade i hamnen, från akterdäcket på sin yacht. Om traditionen att en gång om året kasta folk i vattnet. Om kvinnan som gömde kyrkans ikoner, för att hon trodde att prästen skulle stjäla dem. Men jag har redan skrivit mer än tusen ord om denna lilla klippa i havet.

1 kommentar på “Grekiska öar 15: Kastellorizo”

  1. Tackar för en trevlig reseskildring,
    Njuter av alla dessa fina berättelser, ser fram emot nästa.🤗

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.