Grekiska öar 16: Kos

Till alla som älskar Kos: Det gör inte jag. För mig har Kos alltid varit ett nödvändigt ont. Det var i många år en mellanlandning på väg till och från Nisyros. Eller så var det hit vi begav oss när vi behövde ta ut pengar, uppsöka sjukhus eller köpa något som inte gick att få tag i på Nisyros. Vi hittade så småningom en del trevliga saker att göra på Kos. Men, som kommer att framgå av den här berättelsen, ville vi alltid helst vara någon annanstans.

Här hittar du listan över alla öar som är med i den här serien.

Det var 1997. Vi skulle till Nisyros för att döpa vår son och träffa alla vänner. Denna gång ville vi bara komma fram så fort som möjligt, så vi tog ett flyg till Kos, för att efter en natt på hotell ta båten vidare från den lilla fiskebyn Kardamena till Nisyros, bara en timmes resa därifrån. Jag minns egentligen bara två saker av det första besöket:

Minne 1: Vi bodde på ett helt OK charterhotell en bit utanför stan, där ägaren berättade att han fick noll kronor per natt av charterbolagen för att inkvartera deras gäster. Intäkterna kom i stället från mat och dryck, som han sålde i baren och restaurangen. Samt uthyrning av solstolar och luftkonditionering. Vi lärde os senare att detta var ett ganska vanligt upplägg.

Minne 2; Min mamma och hennes man hade planerat att vara med på dopet. Men hettan fick dem att förkorta resan, så vi befann oss på samma ö i bara några timmar. Strax efter att vi hade kommit till hotellet tog jag en taxi tillbaka till flygplatsen för att vinka av dem. De köade i hettan utanför terminalen, för att komma fram till incheckningsdisken. Det stod minst 100 personer i kön. Jag blir än i dag förbannad när jag tänker på hur den grekiska staten (som ansvarade för flygplatsen) och charterbolagen (som hade kunnat låta gästerna vänta i de luftkonditionerade bussarna) tyckte att de kunde behandla sina gäster. Jag blir också ledsen när jag tänker på att vi tålmodiga skandinaver bara stod i den där kön, utan att protestera. Vi borde ha gjort uppror!

Vi stod inte i de där köerna. Till skillnad mot de öviga charterresenärerna, som bussades från sina hotell flera timmar innan planet skulle gå, tog vi en taxi eller lokalbus till flygplatsen en timme innan. Då var alla andra redan incheckade och kön var borta. Senast jag åkte med en transferbuss i Grekland var nog 1990. Du kan också göra så, det är som regel värt pengarna. Men det kan vara bra att tala om det för reseföretagets representanter, så att de inte tror att du har missat bussen.

Det där första besöket blev annars precis som vi ville. En natt på hotell, dagen efter vidare med båten till slutmålet. Andra besök var annorlunda.

Vi insåg året efter att vi, för att spara tid och pengar, ville bo på ett hotell som låg inne i Kardamena, nära hamnen. Vi hittade Rio Hotel, ett utmärkt ställe som hade öppet året runt och inte hade några chartergäster. Eftersom brittiska ”Club 18–30” hade ockuperat byn var detta helt nödvändigt för nattsömnen. Här en liten reklamfilm inför säsongen 2016:

Ett grekiskt ord yttras i filmen: Yamas!

Tack och lov beslutade ägaren Thomas Cook 2018 att lägga ner Club 18–30. Ryanair och Airbnb konkurrerade ut konceptet. Deras kusin ”Party Hard Travel” kör vidare med resor till Kavos på Korfu, Malia på Kreta och Zakynthos. Se detta som en varningstext!

På Kos fick jag för första gången se hur illa brittiska och skandinaviska ungdomar kunde bete sig utomlands. De vinglade omkring på gatorna och vrålade könsord, om de inte bara vrålade namnet på sitt favoritlag. ”Arsenaaal!” ”Hammarbyyy!” Svenskarna ville gärna berätta om vårt unika alfabet genom att helt enkelt skrika ”Ööööööööö!” De som bodde i Kos stad hatade skandinaviska ungdomar.

På bargatorna låg spyorna, tomburkarna och plastmuggarna som bombmattor. Ibland bjöds det på liveshow, när tillfälliga bekantskaper bestämde sig för att ha sex offentligt. Det var ändå bättre än alla slagsmål.

På morgnarna såg det ut som på ett slagfält efter bataljen. Människor låg utslagna på parkbänkar, gräsmattor och trottoarer. Andra vacklade omkring som zombies, utan att verka veta var de var eller vart de var på väg. En del var blodiga. Andra hade kissat på sig.

I Kardamena var det mest britter, i Kos stad mest skandinaver. De flesta av barerna och restaurangerna hade utländska ägare, ofta såg de ut som gangsters. De anställda var mest unga tjejer i kortkort och linne, som inte verkade kunna skilja på en kniv och en gaffel. Restaurangerna annonserade om ”Sausages, eggs and mushy peas”, barerna om ”Live football” och ”free shots”. En gång försökte vi beställa en ouzo i en bar i hamnen. Vi fick Ursus, en slånbärsvodka. Servitrisen sade inteJag tyckte ni sade Ursut”. Hon sade ”Ni sade at ni ville ha Ursut!” Att byta ut den var det inte tal om. Ägaren, som såg ut att vara hämtad ur filmen ”Snabba cash”, glodde surt på oss. Vi insåg det hopplösa, betalade och gick till båten.

Ett litet smakprov från Kardamena 2006.

Rio Hotel förvandlades snabbt. Frukostcaféet blev snabbmatställe, där de radiostyrda och högljudda britterna åt kladdig junk food och drack alkoläsk alla tider på dygnet. Hotellbaren blev ”sports bar”, där högljudda ansiktstatuerade ”lads” drack öl och glodde på fotboll.

Vi hade vänner på Nisyros som kom från Kardamena. De talade med sorg om den lilla idylliska fiskeby som en gång hade legat på den plats där det nu låg ett dårhus. De berättade också att det fanns ett par turkiska byar uppe i bergen, där man kunde äta traditionell turkisk mat och se något som liknade traditionellt liv. Kos var en italiensk koloni fram till andra världskrigets slut, så den turkiska befolknignen hade stannat kvar vid den stora folkomflyttningen 1920,

Vid ett par tillfällen, när vi tvingades resa över till Kos i andra ärenden, tog vi med oss mopederna för att utforska ön. Vi hittade de där turkiska byarna och de var precis som våra vänner hade beskrivit dem, med ett undantag: den armé av charterturister som vällde av turistbussarna. Tavernorna hade fullt upp att langa ut souvlaki, grekisk sallad och annan ”genuin” mat, vi satte oss på mopederna och fräste vidare. Vi kom helt enkelt några år för sent.

När det var som värst dog ungefär en turist i veckan på Kos. Flest offer skördade trafiken. Ungdomar som aldrig hade suttit på en moped eller quadbike gav sig iväg, med några öl i kroppen, flip-flops på fötterna och utan hjälm. Jag tvingades en gång besöka akutmottagningen på Kos sjukhus. Det såg mest ut som ett fältsjukhus. All heder åt personalen!

Med åren förändrades Kos. Öborna började få nog av fylleturismen. I stället blev det all inclusive för hela slanten. Kos centrum och Kardamena låg alltmer öde, turisterna låg på solstolar runt poolerna, på de stora anläggningar som bredde ut sig vid stränderna. I dag finns drygt 50 AI-hotell på ön.

Vi har inte varit på Kos sedan 2010. Fem år senare kom flyktingarna och nyhetsrapporteringen bekräftade vad jag länge anat. Kos styrdes av korrumperade dumskallar, som bara brydde sig om dem som fyllde deras fickor. Titta här på borgmästarens inställning:

”Vi måste skydda turistindustrin.”

Hans uttalanden fick nyhetskanalerna att leta efter turister som var villiga att säga något negativt om flyktingströmmen. De hittade ett fåtal, men de flesta hade hjärta och hjärna nog att förstå vad de här människorna hade flytt ifrån och de kände sig inte det minska oroliga. Den vedervärdige borgmästaren stod ganska ensam. Han är fortfarande borgmästare. Det är snart val.

Antalet besökare minskade något 2015 och 2016, men sedan hämtade sig turismen och förra året landade rekordmånga 2,4 miljoner utländska resenärer på ön. Det är mer än dubbelt så många som 1997, när vi kom dit första gången. Kos har 34 000 invånare. De flesta skandinaverna har övergivit Kos, i stället är det mest tyskar, britter och holländare som landar på Hippokrates Airport. Vi hann med ett 20-tal besök, samtliga ofrivilliga. Om vi någon gång återvänder kommer det inte heller att vara frivilligt.

P.S. Vi hade naturligtvis en del trevligt också. Utanför saluhallen i Kos stad ligger ett bra café, som heter Aegli och drivs av ett kvinnokooperativ. Där hamnade vi för det mesta. Glädjande nog finns det kvar. Den grekiska familj som drev Rio Hotel var också trevlig och tog alltid väl hand om oss. Och till slut lyckades vi äta lunch på en turkisk bykrog i bergen. Det var trevligt. D.S.

2 kommentarer på “Grekiska öar 16: Kos”

  1. Glad som vanligt när jag läser dina skildringar, mycket givande och fint skrivet. Tack 😍

  2. Har tack och lov aldrig varit där, men hört bekanta lovorda denna ”genuint” grekiska ö. Fast jag är ju jävig, som nästan Loutrakiotissa. Bra text, som vanligt.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.