fbpx

De grekiska vagabonderna

Grekerna är kända för sin enorma gästfrihet. Det är en egenskap som har sina baksidor, eftersom det finns människor som lever på denna gästfrihet. Jag ska berätta om några av dem, som vi träffade på Nisyros på den tiden vi tillbringande somrarna där.


Till den lilla vulkanön flöt det ofta i land vinddrivna existenser, som under några månader, ibland år, levde på öbornas gästfrihet. De betalade alltid på samma sätt: genom att berätta historier och underhålla de uttråkade öborna. Ibland kunde de spela och sjunga, ibland tog de lite ströjobb. Det slutade nästan alltid med att de sattes på båten därifrån, ofta med skulder överallt, ibland efter någon skandal som innehöll äktenskapsbrott, droger eller annat. Jag ska berätta om några av dem. Mannen på bilden ovan har inget med innehållet i den här artikeln att göra.

Fiskarsonen Nektarios

Nektarios var förmodligen i 60-årsåldern. En liten krum och mager man med dåliga tänder. Han var märkt av ett hårt liv. Han hade landstigit på ön tidigt om våren och när vi kom ner till midsommar var han väl etablerad. Han hjälpte till med lite av varje lite varstans, han bodde i någons tomma hus. På kvällarna satt han på caféerna och drack. Senare fick vi veta att han också var en entusiastisk cannabisrökare.

Nektarios hade varit på sjön i hela sitt vuxna liv, han kunde berätta historier från hela världen. Det var oftast typiska sjömanshistorier om vin. kvinnor och sång i land, om hårt liv, elaka befäl och kamratskap ombord. Jag minns inte så mycket av de där historierna, det jag fortfarande minns nära 20 år senare handlade om något helt annat.

Booking.com
Fiskebåtar i Volos, som inte har något samband med artikeln. Foto: John Göransson.

Robinson Crusoe

”Min pappa var fiskare och från tioårsåldern fick jag följa med honom och hans besättning ut med båten. Vi gav oss ut och sedan sattes jag i land på någon obebodd ö, med lite köksutrustning och vatten. Mitt jobb var att sköta markservicen. Det var bara att sätta igång. Jag letade efter ätliga växter och djur, jag samlade ved och gjorde upp eld. På kvällarna kom båten tillbaka med sin hungriga och trötta besättning. Jag lagade och serverade mat åt den, sedan sov vi och nästa dag gav de sig av igen. Så kunde jag leva i flera dagar, helt ensam på en öde ö, som en jävla Robinson Crusoe. Jag fick lära mig att klara mig själv, helt enkelt och det har jag gjort sedan dess”.

Några gratis-shots kan det alltid bli. Foto: John Göransson.

Fest under fullmånen

Foto: John Göransson.

Sant. Han var ett riktigt födgeni. En kväll var han hemma hos oss när vi hade ett litet party på taket till vårt hyrda hus i den lilla byn Emborios, vid kanten av vulkankratern. Det var en magisk kväll och natt. Nektarios spelade på sin baglamas, Nikos på sin gitarr. Nektarios sjöng gamla folksånger med texter som handlade om olycklig kärlek, om rus på alkohol och hasch, om livet på sjön och i fängelset. Vi drack öl och dåligt vin i ljuset av fullmånen. Det var rätt magiskt och väl värt hans ”gage” på mat och dryck.

Nä vi kom tillbaka året efter var Nektarios borta. Ingen visste vart han hade tagit vägen, men det talades om att saker hade försvunnit och om haschrökning med öns ungdomar. Det var som vanligt, med andra ord.

Tankerkaptenen

Jag minns den lesbiska, nära två meter långa oljetankerkaptenen Vasou, som for runt ön på en Harley Davidson. Hon hade egna pengar, så hon passar egentligen inte in här, men hon var en av dem som satte gjorde avtryck på ön under en kort tid för att sedan försvinna lika spårlöst som hon kommit. Vi döpte henne till ”Tankeraki” (den lilla oljetankern).

Denna HD har inget samband med innehållet i Artikeln. Foto: Harley Davidson.

Rockstjärnan

Jag minns Den före detta rockstjärnan Kaliopi från Australien (hennes mamma kom från ön), som hotade med att skicka ”sina advokater” på barägaren när han vägrade att servera henne mer alkohol. Hon hade gjort en spelning på hans bar, som snabbt spårade ur på grund av överkonsumtion. Nu ville hon ha mer av den vara som hade förstört kvällen för honom och hans gäster. Hon hade en fantastik sångröst och hon kunde spela gitarr. Synd bara att hon inte tålde alkohol. Henne har jag lyckats spåra upp. Hon flyttade tillbaka till Aten för att arbeta som musiklärare. för ett par år sedan släppte hon en ny CD. Hon var trevlig när hon var nykter, så jag hoppas att hon mår bra.

Engelsmännen

Lärarparet från Yorkshire försökte sig på olika affärsprojekt, alla misslyckades, eftersom de egentligen bara var bra på att dricka ouzo och retsina. De stannade faktiskt i flera år, innan de hade gjort sig osams med alla och lurat pengar av aningslösa öbor som trodde på dem och investerade i deras misslyckade projekt. Deras Land Rover stod sedan länge och rostade på parkeringen ovanför byn.

Så var det den den bohemiske engelsmannen Wayne, som drack minst fem flaskor retsina om dagen, oftast betalda av dagsturister från Kos. Vi tog några flaskor med honom på vår nota också. Wayne var vår första erfarenhet av vagabonder som missbrukade alkohol och gästfrihet. Det har blivit många fler sedan dess.

Solceller från Clas Ohlson

Den socialistiske pensionären Gregorios vandrade runt på ön och letade efter antika mynt och andra saker som han sålde. Han hade bott 25 år i vänsterkollektiv i Sverige och ville starta ett kollektivjordbruk på ön. Han var full av planer och idéer, de flesta helt ogenomförbara. Han ville att jag skulle köpa en solgenerator i Sverige till hans odling i vulkankratern. ”Det finns på Clas Ohlson”, sade han.

Alla var borta efter ett eller ett par år, ingen visste vart de hade tagit vägen och ingen verkade heller sakna dem. De hade fått ta del av öbornas gästfrihet, ända tills de hade missbrukat den för länge.

De finns fortfarande, de vagabonderande levnadskonstnärerna. De flyttar mellan soffor och sängar hos vänner och tillfälliga förbindelser. De är ofta självlärda, filosofer, anarkister, konstnärer eller poeter. De skapar gärna ett litet hov av vilsna ungdomar, som bjuder dem på mat, dryck, husrum och kärlek. Till den dag de drar vidare eller avslöjar sina sanna jag och skickas vidare. Eller blir tagna av polisen.

En del stannar

En del av dem, nästan aldrig greker, stannar i åratal. De stryker genom gränderna med blicken nedslagen. Nästan ingen i lokalbefolkningen hälsar på dem längre, ingen pratar med dem. Ibland ser man dem på något ställe med någon turist, som betalar notan och lyssnar fascinerat på deras historier. Det har vi också gjort. Numera är vi betydligt mer restriktiva. Några bra historier räcker inte för att vi ska öppna våra hem och plånböcker. Det är lite tråkigt, men det är ofta så det slutar.

Grekerna liknar gärna de här människorna vid de hemlösa katter och hundar som de flesta känner ansvar för att ge mat, dryck och lite kärlek och som betalar tillbaka med tillgivenhet och tacksamhet. Det fungerar till den dag de biter dig, ger dig löss eller smiter in och kissar i din säng.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: