fbpx

Social pott-träning i Grekland

Loading...
Loading...

Jag har skrivit om det förut, jag kommer att skriva om det igen. Om den vanligaste kulturkrocken mellan greker och skandinaver. Den här gången försöker jag ta ett djupare grepp om den eviga frågan: Varför betraktas nordbor ofta som snåla av greker? Varför finns ordet ”tacksamhetsskuld” i vårt språk och varför används det fortfarande?

Det är en sen kväll i Thessaloniki. Jag sladdar in i en bar för att ta en drink efter middagen. Bandet har just slutat spela och folk har börjat troppa av. Tjejen i baren lugnar mig, det är öppet ett par timmar till. Jag beställer en negroni. När jag ska betala säger hon: ”Giannis bjuder på den” och pekar med huvudet mot mannen som står tre platser till höger om mig. Jag har aldrig träffat honom förut. Jag har faktiskt aldrig varit här förut. Jag lyfter mitt glas, tackar och skålar med honom. Han frågar var jag kommer ifrån och varför jag är här. Det visar sig att han kommer från Kreta och att vi har en del gemensamma bekanta. Jag bjuder på nästa runda, nu får också barpersonalen vara med. Så småningom får jag veta att det är hans bar.

Dags för en runda! Foto (aningen oskarpt): John Göransson-

Jag blir kvar till långt efter stängningsdags. Han, jag, alla som jobbar i baren och andra gäster har en utomordentligt trevlig kväll, som började när Giannis bjöd på en drink. Ovanligt? Inte alls, det har hänt många gånger i Grekland.

Vad vill han?

Bar i Stockholm. Kortet åker fram vid varje beställning, alla betalar för sig, ingen bjuder någon på något. Foto: John Göransson.

Vi flyttar över till Sverige och min gamla stamkrog. Jag har just firat en bra affär med en god middag i gott sällskap. Ägaren bjuder oss alla på entrén till musikklubben på övervåningen, där något band ska ha en releasespelning. Det visar sig att dottern till en före detta kollega är med i bandet, så han och flera av hans vänner är där för att lyssna. Ingen av dem hade varit där förut. Jag ber Danne i baren att bära ut en runda öl till dem.

Flera år senare träffar jag den före detta kollegan. Han berättar då att de där ölen hade skapat stor uppståndelse och misstänksamhet vid bordet. Vem var jag? Vad hade jag för avsikter? Han hade försökt förklara att jag bara ville vara vänlig och generös, de diskuterade på fullt allvar om de skulle vägra att ta emot ölen. Naturligtvis var det ingen som tackade för dem.

Jag brukar berätta de här två historierna när jag får frågan om varför jag trivs så bra i Grekland. Slutsatsen är att greker är ett av världens mest spontana, generösa och sociala folk, medan svenskar är bland de minst spontana, generösa och sociala folken i världen, i hård konkurrens med finnar, norrmän, schweizare, japaner och tyskar.

Alla greker är inte sociala

En vanlig januaridag i Kalyves. Foto: John Göransson.

Jag menar inte att alla svenskar är asociala, inte heller att alla greker är sociala. Men det finns en ”normalkurva” och den placerar svenskar långt ner på den sociala skalan, i synnerhet i jämförelse med greker. Svenskar har med modersmjölken fått lära sig att ”göra rätt för sig” och att inte ”sätta sig i skuld” Lutheranismens hårda katekes innehöll många sentenser som pekade i samma riktning: ”Sin egen lyckas smed”, ”Sköt dig själv och skit i andra, så får du ärligt vandra”. Att bjuda någon på en drink var att ”förhäva sig” och ”spela Flotta Vicke”, som min mamma fortfarande säger.

I Grekland är det inte så. Tvärtom, faktiskt. Allt börjar med nyfikenhet. ”Den där snubben har jag inte sett förut. Han pratar inte grekiska. Jag undrar var han kommer ifrån och varför han snubblar in här klockan ett en onsdagskväll.” I Sverige hade vi fått undra, kanske diskuterat och spekulerat om saken när gästen hade gått. I Grekland bjuder man på en drink, skålar och frågar. En investering som i sämsta fall bara stillar nyfikenheten, i bästa fall leder till en trevlig kväll och en ny vänskap.

Det finns något som liknar vår tacksamhetsskuld i den grekiska kulturen. Men den handlar snarare om att man inte vill utnyttja andras generositet, inte att det är fel att bli bjuden. En del människor saknar denna impuls och lever gott på andras välvilja, men de flesta vill inte att generositeten ska bli drabbande.

Givetvis kan den generösa ha dolda avsikter. Han kanske äger ett hotell, en taxi eller en utflyktsbåt? Men att vädra sin besvikelse eller utöva påtryckningar anses mycket opassande. Om man bjuder så bjuder man villkorslöst, helt enkelt.

Krisen har ändrat mycket

Krisen har förstås ändrat mycket av det här. Det går inte att vara generös och bjuda andra på drinkar när man inte har råd att betala hyran. Lösningen är shots. En euro styck brukar vara standardpriset, men vi frågar aldrig. Bartendern ställer upp de små glasen och häller i. Antingen frågar hen alla vad de vill ha eller så blir det vad som beställdes senast. Dricker du en gintonic, bli inte förvånad om det plötsligt står ett shotglas med gin framför dig. ”It’s from Giannis.” ”Gia sou Giannis! Ya mas! Efchaisto!” säger du och tömmer glaset. Mottagarens glädje och den ökade gemenskapen är värd pengarna. Tro mig, jag gör det ofta själv. Bartendern bjuder förstås också på shots med jämna mellanrum och till skillnad mot i Sverige går det alldeles utmärkt att bjuda bartendern på en drink.

Konfliktyta för nordbor

Vi flyttar till restaurangbordet, en bred konfliktyta för oss nordbor. Det börjar redan vid beställningen. Maten är inga problem, alla betalar ju sin del av notan. Värre är det med drycken. ”Ska vi dela på en flaska vin?” Nu börjar den tysta dragkampen. Någon (oftast jag) vill dricka ett vin som motsvarar matens kvalitet och det gör aldrig husets vin. I Sverige drar priserna snabbt iväg och jag vet att den svenska APK-kulturen (APK = Alkohol Per Krona) inte tillåter att vi betalar tre gånger så mycket för samma mängd alkohol. ”Jag står för vinet”, säger jag. ”Kommer inte på fråga”, säger sällskapet förorättat. Till slut enas vi om ett vin som de tycker är för dyrt och som jag tycker är för dåligt.

Helsvenskt på Blå Dörren i Stockholm. Foto: John Göransson.

Det finns till och med de som säger ”Jag tycker att det är enklast om alla beställer och betalar var för sig!” Om man är så socialt handikappad att man inte ens klarar av att dela en nota kanske man ska stanna hemma? Eller gå ut och äta ensam?

Sådant här är aldrig några problem med greker runt bordet. Alla beställer vad de vill ha, alla tar för sig av all mat som bärs in och jag betalar oftast vinet, eftersom de flesta greker helt enkelt inte bryr sig om vad de dricker till maten. Vin, öl cola, vatten… strunt samma. De gånger vi äter middag med våra sommeliervänner är det oftast de som står för vinet och vi som tackar och tar emot, i förvissningen att de har generös kompisrabatt.

En liten avstickare kan vara på plats. Det utmärkta vinet Nostos Muscat of Spina finns faktiskt i Systembolagets beställsortiment för 189 kronor. Vi betalade 18 euro för en flaska på The Five i Chania. På en svensk krog får du betala minst 500 kronor för ett vin av den kvaliteten, så passa på att dricka bra vin när du är i Grekland!

Dags för notan

Dags för notan. Svenskarna räknar och bökar. Servitören trampar. Maten, min del av vinet och min del av dricksen. Och så skulle vi ju bjuda Åsa, som fyller år. Åsa skruvar förläget på sig. En femtedel var av hennes nota till var och en. Men hon tog en drink före maten, ska vi betala för den också? Är det någon som har Excel i mobilen? Fem personer, fem kreditkort (Åsa betalar förstås sin drink själv, men hennes födelsedagshumör har sjunkit rejält). Servitören trampar. Små passiv-agressiva ordväxlingar uppstår. ”Jag får leva på nudlar till 25:e!” ”Har vi köpt stället?”

Här har Swish kommit som en räddare i nöden. Nu kan en ta hela notan och de andra swisha sin del, väldigt praktiskt och minskar sjuktalet i restaurangbranschen.

I Grekland tittar någon på notan och läser upp domen, delar i antalet gäster runt bordet och alla lägger upp vad som krävs. Någon kanske rakar åt sig kontanterna och drar fram kortet. Jag drar av vinet och betalar det, under försiktiga protester från de övriga runt bordet Det är lite ogrekiskt att göra så, men mitt svenska samvete förbjuder mig från att låta mina vänner betala för vin som de ändå inte bryr sig om. Jag får leva med det. ”Han är svensk”, säger de och skakar på huvudet. Sant.

Middag för två i Volos. Foto: John Göransson.

Ibland uppstår faktiskt diskussioner. De handlar aldrig om att någon tycker hen har betalat för mycket, alltid om att hen betalat för lite. ”Bjud på en drink, så är det löst!” Självklart. Ibland blir det bråk om hela notan, när någon vill betala allt. Sedan krisen bröt ut brukar sällskapet protestera, eftersom alla vet att nästan alla har det kärvt ekonomiskt. ”Larva dig inte, vi delar”, säger alla och så är den diskussionen avslutad.

Social pott-träning

Allt detta handlar om social pott-träning. Det jämnar ut sig, helt enkelt och tjafs om pengar dödar den goda stämningen. Om det inte jämnar ut sig så finns det en fördelningspolitisk aspekt: Den som har mer betalar lite mer. Känner du dig ”utnyttjad?” Lev med det eller stanna hemma. Har du inte råd? Säg det. Det ordnar sig alltid. Detta har grekerna vetat sedan barnsben. ”Tacksamhetsskuld” är ett ord som bara finns i Lutherska länder.

I Grekland är det inte slösaktighet som är en synd, det är snålhet. Särskilt illa är det att vara generös mot sig själv och snål mot andra. Denna inställning utgör en del av landets sociala skyddsnät. Du vet ann någon har svårt med ekonomin, så du bjuder på lunch, kommer över med några ägg, överbliven boureki eller vad som helst.

Det finns snåla greker också

Det är klart att det finns snåla greker också. Normalfördelning, som sagt. Men ofta underhåller vi varandra med historier om snåla lutheraner från norr. Sådana som ställer undan vinflaskorna de får av besökarna och bjuder på något billigt skräp. Som aldrig har bjudit någon på en drink, en kopp kaffe eller en lunch. Som ber om det dyraste i baren om de själva blir bjudna på en drink.

Jag är ofta lite hånfull, mina grekiska vänner är snarast beklagande. De ser det som ett handikapp att inte unna sig att vara generös. Vi tycker att det är roligt att ge barn julklappar, det är lika roligt att vara generösa mot vuxna. Delad glädje är dubbel glädje.

Visst, det är billigare i Grekland än i Sverige. Men bara för oss, inte för grekerna. Och det är egentligen inte poängen. Poängen är att det jämnar ut sig, oavsett prisnivå.

Men det har blivit dyrt. Först kom alla prishöjningar efter EMU-inträdet. Sedan arbetslösheten, sänkta löner och högre pensioner. Därefter skattehöjningar. Många har inte längre råd att vara generösa mot varandra, eftersom de knappt har råd med det nödvändiga för sig själva och sina familjer.

Vi försöker hitta lösningar. Vi bjuder vännerna på krogen, de bjuder hem oss på hemlagad mat. Vi går till billiga ställen med vännerna och på tu man hand till de dyrare ställena. Vi tar med oss en extra flaska vin. Vi använder helt enkelt vår ur lutheranismen sprungna förmåga att räkna debet och kredit till att förvissa sig om att det inte är en förlustaffär för våra ekonomiskt ansträngda vänner att umgås med oss. Vi vet att en del undviker oss för att de skäms för att de inte ens har råd att köpa med sig en flaska vin när de kommer hem till oss på middag. Vi föreslår en promenad i stället och en kopp kaffe i köket. Det går att umgås alldeles gratis.

En kaffe i Chania. Foto: John Göransson.

”Jag skojar aldrig om drinkar”

Här står sonen och häller upp de där drinkarna. Kostas skymtar bakom hans arm. Foto: John Göransson.

Jag avslutar med en historia från Chania. En sen natt sitter Jag, min fru, vår vuxna son (som då bodde i Chania) och en god vän uppradade i baren. Ägaren Kostas, som sköter musiken och pratar med några kompisar i andra ändan, kommer fram och säger något på grekiska till vår vän. Vännen, som sitter inklämd längst in, vänder sig till vår son. ”Kosta säger att han vill bjuda oss på varsin drink, men han orkar inte hälla upp dem. Kan du inte gå bakom baren och fixa det?”

Sonen tittar tveksamt på mig. Jag känner Kostas, så jag försäkrar honom att det är lugnt. Hustrun, som sitter ytterst och har missat hela samtalet, undrar vart han är på väg. ”Nej nej!”, säger hon på svenska. ”Du kan inte gå in bakom disken och hälla upp drinkar!” ”Men han sa ju…” ”Han bara driver med dig! Du borde känna honom vid det här laget!” ”OK.”, säger sonen defensivt och går tillbaka till sin plats.

Efter ett tag frågar kompisen ”Vad hände med drinkarna?” ”Mamma trodde att du skojade.”, svarar sonen förläget. Vännen spänner först blicken i modern, sedan i sonen. ”Jag skojar aldrig om drinkar! Whisky, tack. Haig’s!” Sedan garvar han. ”Jag antar att jag får skylla mig själv när jag pratar så mycket skit hela tiden. Jag skulle nog inte heller tro mig om jag sade åt mig att gå bakom disken och hälla upp drinkar. Men jag skulle fanimej göra det ändå!”

2 reaktioner till “Social pott-träning i Grekland

  • 21 oktober, 2020 kl. 20:27
    Permalink

    Så bra skrivet. Måste få dela med mig av den här historien. En grekisk vän till mig sitter på en finare restaurang i Aten och hör att det sitter svenskar några bord bort. Han skickar över 2 flaskor vin till dem som blir så förvånade. Den grekiska vännen berättar det på telefon samma dag till mig hur glad han blev av att ge och sprida glädje.

    Svar
    • 21 oktober, 2020 kl. 21:46
      Permalink

      Dela på bara!

      Svar

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: