Minnesord över Nektarios Zouridakis

Vi nåddes just av den tråkiga nyheten att vännen Nektarios Zouridakis inte längre finns bland oss. Han har spelat en viktig roll för oss i vår kärlek till Kreta. Jag vill berätta om några av alla de ljusa minnen vi har av honom.

Nektarios kallades Agios, Helgonet, så det fick bli namnet på den bar han och hans lillebror Mihailis öppnade 1990. Vi snubblade in där en sen kväll, efter en middag på bröderna Lougakis restaurant. Vi hade just kommit till byn, ett par dagar före julafton 2008. Regnet öste ner, vinden ven och byn var öde. Vi var de enda turisterna i Paleochora.

Byns samlingsplats

Inne på Agios Bar var det varmt och livligt, det kändes som om hela byn hade samlats där inne. Bakom disken stod Storebror Nektarios och lillebror Mihalilis, unge Giorgos stod för bordsserveringen. Vi hälsades hjärtligt välkomna och hade snart värmt upp os med varsin ”sfinaki” av Nektatios hemgjorda tsikoudia. Det skulle bli många fler kvällar och många fler sfinakia.

Jag tror vi var på Agios varje kväll under de två veckor vi stannade i Paleochora. Varje kväll var en fest. Turisterna var borta, skördarna var bärgade och studenterna hade jullov. Vi lärde känna många av byborna och rundade av vistelsen med ett hejdundrande nyårskalas. Deras DJ:s fick mig att upptäcka mycket bra musik som jag aldrig hade hört förut.

Handmålad flaska

Året efter gjorde vi om samma sak. Kvällen innan vi lämnade Paleochora var det lugnt på Agios. Nektarios målade en flaska, fyllde den med Tsikoudia och överlämnade den som avskedspresent till oss. På flaskan hade han ritat ett helgon. Vi har den fortfarande kvar, jag tog precis nu en bild på den.

Europas bästa bar

Nu var bröderna medelålders och Agios började svänga mot den profil som skulle göra baren till – i vårt tycke – Europas bästa. Bröderna, i synnerhet Mihailis, lade mycket tid och stor omsorg på att ta fram en drinklista med utsökta ingredienser, rosta sitt eget kaffe, göra egna bitters…

Det som en gång var deras pappas traditionella kafenion, i det som en gång var Paleochoras busstation, blev på dagarna ett förstklassigt kafé där utsökta smörgåsar sköljdes ner med lika utsökt kaffe, te och färskpressade juicer. Bröderna tog över efter sin pappa 1990. På kvällarna förvandlade de unga bröderna Agios till en festplats, som på somrarna hade fullt med turister på uteserveringen. Vi och de andra stammisarna satt helst inne i baren och lyssnade på bra musik samt umgicks med bröderna och deras medarbetare.

’

Agios skulle så småningom, främst tack vare lillebror Mihailis, utvecklas till en sommarakademi för unga greker som ville bli professionella bartenders. Det blev allt mindre tsikoudia och alltmer tjusiga cocktails. Det har vi inget emot. Vi är bara där en gång om året och då vill vi dricka det bästa från Europas bästa bar!

Paleochoras bästa restaurang

Så småningom ville bröderna utvidga sitt rike. Tillsammans med Georgia, kökschef på To Scholio i Anidri. öppnade Nektarios 2019 restaurang Pasifai nere i hamnen, ett kvarter från baren. Det blev omedelbart Paleochoras bästa restaurang. Det är där bilden överst är tagen, vid vårt första besök samma höst.

Föga anade vi att världen bara ett halvår senare skulle vändas upp och ner av Covid 19.

Vi försöker ta oss till Paleochora en gång om året, främst för att få tillbringa en kväll på Agios. Jag fyllde 60 i augusti 2020, mitt under pandemin. Vi lyckades ta oss till Paleochora och fira med en brakmiddag på Pasifai och en drink på Agios innan allt stängde vid midnatt. Vi hann med ett besök till året efter, som också var ett pandemiår.

Sedan var det slut, vi han bara med tre besök innan restaurangen stängde 2022. Nekrarios var trött och ville bli pensionär och pandemin hade nog tärt på ekonomin. Som tur är finns numera en annan bra restaurang runt hörnet. Så länge Agios har öppet kommer vi att återvända till Paleochora. Men vi och Paleochora kommer att sakna Nektatios.

Sista mötet

Sonen Lefteris pausade sina studier och tog över Nektarios roll som side-kick till Mihailis i baren. Giorgios sliter fortfarande med serveringen, åtminstone gjorde han det när vi senast hälsade på senast, i september 2025. Vi hade då turen att träffa Nektarios, som vi då inte hade träffat på ett par år. Han slog sig ner vid vårt frukostbord, vi utbytte minnen, aktualiteter och tankar om framtiden.

Nektarios berättade att han numera var pensionär men att han fortfarande skötte gården i bergen ovanför byn.

Jag hann berätta

Jag är glad att jag hann berätta för honom hur viktig han, hans bror och deras bar har varit för oss och vår kärlek till Kreta. Jag berättade också vilken viktig funktion jag tycker att baren hade som mötesplats för byborna, i synnerhet på vintern, när det mesta i byn är stängt.

”Ja, vi vill gärna att det ska vara så,men tyvärr är det inte alla som håller med”, sade han sorgset. han berättade om alla klagomål från rumsuthyrare, vars gäster får sin nattsömn störd av barens gäster. Precis som i våra kvarter i Chanias medeltida stadsdel har centrum förvandlats från bostadskvarter till turistkvarter och turisterna vill ta död på byns nattliv. Vacker död stad, som Thåström sjunger.

Detta gör mig både ledsen och förbannad. På bara ett par år har levande stadskärnor förvandlats till spökstäder, där turisternas nattsömn är viktigare än invånarnas liv. Greker börjar kvällen sent och vill gärna stanna ute till frampå småtimmarna, Utbudet av ställen som har öppet efter midnatt krymper ständigt och de som envisas med att vilja vara mötesplatser för nöjeslystna greker får allt större problem med myndigheterna. Snart kommer de enda ljuden att vara rumsstäderskornas pladder och rullväskornas klapprande mot gatstenarna.

Αντίο Νεκτάριε φίλε μας!

I morgon, söndag, begravs Nektarios. Vänner från hela världen har fyllt nätet med kondoleanser. Vi är i fel land, så vi för nöja oss med att hälla upp varsin sfinaki från hans flaska och höja en skål för honom. Αντίο Νεκτάριε φίλε μας!