Aten från antiken till nutid
När Grekland blev Greklands huvudstad 1832 bodde det ungefär lika många människor där som i dagens Skara. I dag bor drygt 3 miljoner människor i regionen. Här är historien om Aten.
Vår relation till Aten
Vårt första besök i Aten var några julidagar i slutet av 90-talet. Det var hett som i en bakugn. Efter några timmar ute gick vi hem och ställde oss i duschen, där vattnet färgades grått. Det var bullrigt och luften var tjock av avgaser. Vi hälsade sedan på våra vänner i Aten då och då, fram till 2008. Då kom krisen, med kravaller, tårgas och otrygghet. Vi brydde oss inte om att lämna flygplatsen när vi passerade.
Det skulle dröja tio år innan vi gav staden ett nytt försök. Sakta vecklade den ut sig för oss och vi började förstå den. Nu försöker vi vara där några dagar varje år. Senast i oktober 2021, nästa gång i juni 2022. Efter det besöket planeras en mer uttömmande artikel om dagens Aten. Men nu tar vi det från början.
Antiken
Man kan säga att historia och Aten är synonymer. Det var här den europeiska civilisationen föddes för 3 500 år sedan. Staden har varit bebodd i minst 5 000 år. Storhetstiden inträffade under 400-talet före Kristus, när stadsstaten Aten var huvudstad i ett imperium. Här föddes demokratin, teatern, filosofin… De berömda byggnaderna på Akropolisbyggdes, med tempel, amfiteatrar. Man tror att staden hade minst 140 000 invånare vid den här tiden.
När 400-talet närmade sig slutet besegrades Aten av Sparta i det Peloponnesiska kriget och sedan tog romarna över. Aten blev en provins och en lång nerförsbacke.
När Rom delades på 300-talet var det inte Aten utan Konstantinopel, i dag Istanbul som blev huvudstad i det bysantinska imperiet. Det ottomanska imperiet intog Konstantinopel 1453, fem år senare föll Aten i det muslimska imperiets händer och förfallet fortsatte. Det ottomanska imperiet drevs inte ut förrän 1834, då Aten blev huvudstad i det självständiga Grekland. Den grekiska motståndsrörelsen ville egentligen att hamnstaden Napflio på Peloponnesos skulle bli huvudstad. Men stormakterna Frankrike, Preussen, Storbritannien och Ryssland hjälpte till att besegra turkarna och de krävde att det skulle bli Aten. Europa svärmade vid den här tiden för neoklassicismen och drömde om att få tillbaka det klassiska Aten.
Uppgång
Det nya Greklands huvudstad hade bara runt 12 000 invånare. Runt ruinerna på Akropolis betade får och getter. Staden började växa, när regeringsbyggnader, ambassader, polisstationer, postkontor, hotell och allt en huvudstad behöver skulle uppföras. Den ottomanska, frankiska och bysantinska bebyggelsen revs och ersattes av neoklassicistiska byggnader. Redan 1879 var antalet invånare uppe i över 63 000.
På gamla fotografier från tidigt 1900-tal ser man en vacker stad, utspridd mellan Akropolisklippan och Lycabettus. Invånarantalet är uppe i 120 000 och Aten ser ut som en riktig europeisk huvudstad.
Nytt förfall
Sedan börjar ett nytt förfall, som denna gång beror på okontrollerad befolkningstillväxt, krig, fattigdom och avsaknad av infrastruktur. Den här svackan ska pågå till en bit in på 50-talet.
Vid den stora folkomflyttningen 1922–1923 kommer omkring 300 000 etniska greker från Turkiet till Aten och får staden att växa från 200 000 till 500 000 invånare. Sedan, 1941–1945 ockuperas landet av nazisterna och i stort sett allt som handlar om utbildning, industri, infrastruktur och jordbruk förstörs. Direkt efteråt, 1946–1949, är det inbördeskrig och när det är över har Grekland och Aten nått sin lägsta punkt. Aten ligger i ruiner och statskassan är plundrad.
Eftersom staten saknade medel att bygga upp Aten tog man till ett annat grepp, som kallades antiparochi. Det fungerade så att en byggherre fick överta en raserad byggnad, mot att den gamla ägaren fick några lägenheter i det nybyggda huset. Oftast bytte varken papper eller pengar ägare vid transaktionerna och staten lade sig knappt i processen, förutom genom att lagstifta om en maximal höjd för byggnaderna.
Smuts och kaos
Antiparochi skapade en enorm byggboom och bidrog till snabb tillväxt. Mellan 1955 och 1977 växte den grekiska ekonomin med 7,7 procent om året och i mitten på 70-talet var Atens befolkning uppe i över 2 miljoner människor. Nästan hela det neoklassicistiska Aten hade då ersatts av fula bostadshus i betong. Någon stadsplan existerade inte, allt var en enda röra. Trafiken var vansinnig, luften var hemsk, smuts, sopor, hemlösa, vilda hundar och katter överallt.
Befolkningsutveckling
Bättre nu
Nu slog stadens politiker till bromsarna för att bevara det som ännu inte hade kommit i vägen för antiparochi. Stadsdelen Plaka vid Akropolisklippans fot slapp undan grävskoporna och är i dag, tillsammans med själva Akropolisklippan, det i stort sett enda som påminner om hur Aten såg ut vid förra sekelskiftet. Även i Monastiraki finns lite neoklassisistisk bebyggelse, men många av husen står och förfaller, även om en del nu renoveras.
Inför de olympiska spelen 2004 investerades många miljarder i Tunnelbana, kringfartsleder och allmän uppsnyggning. Ekonomisk tillväxt lyfte staden fram tills krisen bröt ut 2008. Då gick arbetslösheten, främst bland ungdomar, rakt upp i taket i Grekland, värst drabbat var Aten. Staden skakades av kravaller och politiska brott, utförda av höger- och vänsterextremister. Vänsterextremisterna kastade molotovcocktails på kravallpoliserna, som slog tillbaka med tårgas, vattenkanoner och, ibland, skarpa skott. Nationalister och nynazister misshandlade vänsteranhängare och invandrare, fotbollsklubbarnas ligor pucklade på varandra. Strejkerna avlöste varandra, soptunnorna svämmade över.
Nästa lyft – sakta men säkert
När Aten fick en ny borgmästare 2019 lovade han at städa upp i staden. Trafikkaoset skulle bort, knarkarna och husockupanterna likaså. Atenarna skulle få tillbaka sin stad och åter kunna känna sig trygga i den. Många av de fallfärdiga neo-klassistiska byggnaderna i centrum renoverades och förvandlades till boutiquehotell, hippa kontor, restarunranger och annat, som blandas med den traditionella Atenpulsen. Det är i den här delen av stan vi helst hänger.
Det kommer att ta tid, som allt gör i Grekland. Men fram till Rysslands invasion av Ukraina pågick en boom i staden, då många slitna stadsdelar började lyfta. Det är ett arbete som inte påminner om när Klarakvarteren i Stockholm revs på 60-talet, inte heller om Atens antiparchi på 50- och 60-talet. Nu har de stora projekten ersatts av små. Ett hus i taget, sakta men säkert. De stora projekt som planeras skjuts up av rättsprocesser eller brist på pengar. Ockupanterna flyttar tillbaka in i de utrymda husen så fort polisen har lämnat platsen och allt blir som vanligt igen.
Det är ingen brådska att besöka Aten. Staden har stått där i över tretusen år och den kommer att stå kvar till tidens ände.