Grekiska öar: Koufonisi

Jag vet att många älskar Koufonisi och återvänder till ön år efter år. Precis som vi älskade Nisyros. Det här är en berättelse om vår upplevelse på ön, inte ett försök till en objektiv beskrivning av den. Det är också en berättelse om vad vi uppskattar, och inte uppskattar, när vi ger oss ut på resa.

Koufunisi var faktiskt en besvikelse, från början till slut. Besöket på ön var samtidigt en lektion i konsten förstå hur medierna kan gripa in i och påverka den verklighet de skildrar. Efterson både jag och min fru är journalister var det en viktig lärdom.

Vi läste artiklarna i DN och Vagabond. Om de fantastiska stränderna och om hur ”barnvänlig” ön var. Koufonisi hade, fick vi veta, blivit en populär ö för svenska barnfamiljer. Vi kollade på kalimera.se. Samma sak där.

Vi hade börjat få lite dåligt samvete för att vi släpade med oss sonen till Nisyros varje sommar. Där fanns inga svenska barn att leka med, de enda han kunde prata svenska med var hans föräldrar. Därför fattade vi beslutet att vi skulle tillbringa några dagar på Koufonisi, på vägen från Aten till Nisyros.

Jag citerar gårdagens text: ”Strax efter att båten hade lagt ut kom däckmatrosen för att kontrollera våra biljetter. Han tittade på dem, skakade på huvudet och sade sorgset ’Så många människor på en så liten ö’.¨

Strax efteråt förstod vi vad han menade. Nere på bildäck såg det ut som på Djurgårdsfärjan en vacker sommardag. Barnfamiljer med barnvagnar trängdes, helt i onödan, för att komma av båten. Den enda skillnaden var alla resväskor och ryggsäckar. Folkmassan vällde av, de flesta blev mötta av rumsuthyrare eller hotellägare, eftersom de hade bokat rum i förväg. Vi steg av sist med sonen, som krampaktigt höll i den heliumfyllda delfinballong han tre dagar tidigare hade fått av sin gudfar i Aten. Vi började se den som en ständig följeslagare, även om vi ibland lyckades få honom att lämna den vilande mot hotellrummets tak.

Vi fick så småningom ett rum. Ett litet, ganska smutsigt rum i ett illa byggt annex, med skrangliga sängar och lågt vattentryck. Bredvid oss bodde ett brittiskt par som ömsom grälade högljutt, ömsom hade högljutt sex. På vår andra sida bodde ett annat par, som det visade sig att vi bodde grannar med hemma i Stockholm. Vilket sammanträffande! Knappast, skulle det visa sig.

Stränderna var mycket riktigt väldigt vackra, Där blandades exibitionistiska nudister med, just det, svenska barnfamiljer. Väldigt många svenska barnfamiljer. Eller rättare sagt: väldigt många DN-läsande barnfamiljer från Stockholms medelklass. Sådana som oss. Det började kännas alltmer som att befinna sig på Långsjöbadet, snarare än på en liten ö i Cykladerna. Vi insåg att det knappast var något sammanträffande att vi bodde grannar med våra grannar.

Sonen hade just denna sommar bestämt sig för att det var läskigt att bada. Sommaren efter älskade han det igen, men nu var det nästan omöjligt att få honom att följa med ner i havet. Alla de svenska barnen runtomkring simmade, dök och brottades i vattnet. Sonen ville inte umgås med något av dem. Däremot minns han fortfarande en ödla som bodde på terrassen utanför vårt hotellrum. De blev kompisar, han döpde den till Martin. Hans umgänge bestod alltså inte av svenska barn utan av en ödla och en heliumfylld delfin.

Nästa besvikelse kom när det var dags att äta. Vi slog oss ner vid bordet på den fullsatta tavernan och väntade på att få beställa. Inget hände. Efter en stund förbarmade sig en bordsgranne över oss och berättade att det var självservering. Restaurangen hade blivit en svensk matbespisning. Vi ställde oss i kön, fick vår trista mat, betalade i kassan och kände hur depressionen kom krypande tillsammans med insikten om att vår plan hade misslyckats och att vi inte ens var särskilt välkomna. Öborna hade tröttnat på allla svenska barnfamiljer, vi hade reducerats till vandrande plånböcker. De sämsta svenska egenskaperna; snålhet, misstänksamhet, brist på nyfikenhet och ovilja att umgås utanför den egna kretsen, hade nött bort den grekiska generositeten, gästfriheten och nyfikenheten. Kvar fanns bara en köpar-säljarrelation.

Jag tror inte att vi fick ett enda leende från en enda öbo. Inte från svenskarna heller, men det hade vi inte heller väntat oss. Vi var inte heller så muntra.

Hur hade det blivit så här? Det hade säkert börjat i liten skala med några svenska barnfamiljer som hittade sitt grekiska paradis. Sedan hade djungeltrumman och kalimera.se spätt på och slutligen Vagabond och DN-artikeln, som fick bägaren att rinna över. Jag klandrar inte journalisterna, men de hade utan tvekan åstadkommit stor skada för ön.

Det fanns, förutom överbefolkningen och dess negativa konsekvenser, tre problem med ön: Den är liten. Den är inte särskilt vacker, med grekiska mått mätt. Och eftersom den är ganska flack och saknar skyddande berg är den väldigt blåsig. De vitkalkade husen i hamnen och det blå havet finns på alla öar i Cykladerna. För att citera en artikel i Aftonbladet från 2010:

”På Koufonissi finns inga sevärdheter. Inga historiska lämningar eller kyrkor som man måste släpa sig till. Här finns bara tre saker att göra; Bada. Äta. Strosa.”

Jag försöker nu dra mig till minnes om jag har varit på någon grekisk ö där man inte kan bada, äta och strosa. Jag försöker också dra mig till minnes om jag någon gång har känt mig tvungen att släpa mig till en historisk lämning eller kyrka. Svar; nej och nej.

Vi åker inte till ett annat land för att bo granne med våra grannar, äta bricklunch på självservering och bli otrevligt bemötta av lokalbefolkningen. Sådant har vi tillräckligt av i Sverige. Vi förkortade vår vistelse så mycket vi kunde, trots att vår tidtabell rubbades ordentligt. Vi tog båten till Amorgos redan nästa dag. Sonen sade hejdå till Martin, greppade sin heliumdelfin och traskade med oss till hamnen.

Just när vi skulle gå på båten tappade han sin delfin. Han grät tröstlöst en stund när den steg allt högre på himlen, men spänningen i att vara tillbaka till havs fick honom snart på gott humör igen, kanske med hjälp av en glass.

Koufonisi är fortfarande populärt bland svenskar. Kanske kom vi bara dit fel sommar, kanske har ön återgått till det normala nu? Kanske är det inte längre självservering på den där tavernan, kanske ler öborna mot besökarna igen? Jag hoppas det. Förutsättningarna fanns där: En liten ö med fina vandringsleder. En charmig hamn och fina stränder. Blått hav och magiskt ljus. Det var bara ett problem: Så många människor på en så liten ö.