Peripteron – Greklands blodomlopp

I den femte delen i vår artikelserie inför Greklands 200-årsjubileum berättar vi om en riktig nationalsymbol: Den grekiska kiosken, eller περίπτερο (periptero) som den heter på grekiska.

Greklands första kiosk, öppnade 1911 på Panepistimiou Street i Aten. Då var stora delar av det som i dag är Grekland fortfarande en del av det Ottomanska imperiet. Det hade förstås funnits kiosker i Grekland tidigare, men då hette de just kiosk, som är det turkiska ordet.

Nu skulle kioskerna bli grekiska och då fick de byta namn. Den grekiska staten hade kommit på att det var bättre att ge krigsinvalider en kiosk än att ge honom pension. Verksamheten var hårt reglerad. Maximal yta var 2×2 meter.

Det fanns också regler för vad som fick säljas i kioskerna. Det enda som inte reglerades var öppettiderna, så en grekisk periptero kan i princip vara öppen dygnet runt.

En typisk egenskap för peripteron är att den har luckor i flera riktningar. På så vis kunde tidningsköparen välja en lucka, rökaren en annan och glasskunden en tredje. Under rusning stod två eller flera hopträngda rygg mot rygg i den lilla kiosken och langade ut varor.

Över tusen i Aten

För varje krig – Frihetskriget, Balkankriget, Andra Världskriget – ökade antalet krogsinvalider och allt fler kiosker öppnade. Som mest fanns det över tusen kiosker bara i Aten och i stort sett varenda by i Grekland hade en. Där såldes inget annat än tidningar och tobak, som kioskerna hade ensamrätt till, samt sötsaker. Kiosken kunde inte säljas eller hyras ut i andra hand, utan gick i arv till barn eller barnbarn. Just den där kiosken på Panepistimiou Street uppslukades bokstavligen av jorden 1997, när marken rämnade under den på grund av ett pågående tunnelbanebygge. Som tur var kom ingen till skada.

En sak som satte ytterligare fart på peripteron var telefonerna. De flesta hade inte telefon hemma förrän långt in på 70-talet, så peripteron fungerade också som telefonkiosk. Senare var det där grekerna tankade kontantkorten till mobilerna, men när alltfler har smartphones minskar även den försäljningen, eftersom de går att fylla på via en app.

Påfyllning av engångständare

En god vän som växte upp i Aten berättade att han och hans kompisar som fattiga studenter tog sina tomma engångständare till kiosken och fick dem påfyllda. Kioskägaren gjorde ett hål i tändaren med en glödgad nål, fyllde på gas och förslöt hålet med en droppe snabblim. Min vän utvecklade en sjuklig tändarkleptomani på grund av denna knapphet, jag brukade gå igenom hans enorma samling av engångständare och plocka åt mig dem som en gång varit mina.

Dagens kiosker är helt annorlunda. Ensamrätterna är borta och nu säljs allt möjligt i dem, på samma sätt som de svenska Pressbyråkioskerna förvandlades. De har också växt ut, i dag kan de ta flera gånger större yta i anspråk än de gjorde från början, med markiser, kylskåp och produktställ på trottoaren.

Minimarkets tar över

I Sverige finns nästan inga traditionella kiosker kvar, de har ersatts av servicebutiker. Samma öde hade säkert drabbat de grekiska kioskerna för länge sedan, de har hittills har räddats av att ägarna och deras familjer tillbringar all sin vakna tid i dem och av att de kanske inte alltid har redovisat alla intäkter till skatteverket.

Men nu är tiden på väg att rinna ut för kioskerna. Höjda tobaksskatter, minskat rökande och sjunkande tidningsupplagor har gjort sitt och 2015 stoppade syrizaregeringen alla försök att avreglera verksamheten. Nya licenser delas inte längre ut, så de kiosker som inte redan är försvunna kommer att dö med sina nuvarande ägare. Ungefär hälften av dem har redan stängt och stängningstakten accelererar.

Det som tar över är minimarkets, som öppnar i de många övergivna små butikslokaler som finns överallt i Grekland. De har ofta öppet dygnet runt och kan, förutom kioskutbudet, sälja färskvaror.

Men än så länge finns många kiosker kvar. Under pandemin har de fått en ny vår, eftersom de har tillåtits hålla öppet när det mesta annat har stängt. Produktsortimentet är minst sagt häpnadsväckande. En sen natt i Thessaloniki gick vi förbi en periptero och köpte en tanbdborste till sonen och en liten flaska tsiporo som sängfösare på hotellbalkongen.

Vi kommer att sakna dessa färgstarka inslag i gatubilden, även om vi kan medge att vi numera sällan handlar i dem. Kanske kan några av dem kulturminnesmärkas, så att lite av den grekiska stadsbild vi har vant oss vid kan bevaras? En grekisk stad utan kiosker, kafenions, specialbutiker och diversehandlare är inte en grekisk stad.