Nio års kamp mot det grekiska klimatet

Det är nio år sedan vi första gången steg över tröskeln till vårt hus i Chania. Vi föll för det direkt och bara några veckor senare var det vårt. Sedan dess har vi fört en stundtals ojämn kamp mot husets värsta fiende: klimatet. Jag tänkte att Greklands självständighetsdag kan vara en lämplig dag att berätta om vår ständigt pågående självständighetskamp mot väder och vind i Chanias hamnkvarter.

Redan när vi steg in genom dörren kände vi den svaga men omisskännliga doften av svartmögel. När vi öppnade en kökslucka visste vi var den kom ifrån. Köksskåpen stod mot en yttervägg, genom den trängde fukten in och möglet kunde växa till i de stängda skåpen. Resten av huset verkade inte ha några fukt- eller mögelangrepp, så vi slog till och köpte det.

Fukten värsta problemet

I Chanias hamnkvarter har alla problem med fukten. Närheten till havet, regniga vintrar och instängdheten i de smala gränderna ger upphov till hög luftfuktighet och låg luftcirkulation. Genom åren har vi fört en ständig kamp mot denna fukt, en kamp som har kostat både möda och pengar.

Vi började med att köpa en avfuktare som vi placerade i köket. Om vi kunde få ner luftfuktigheten under 70% skulle vi bli av med möglet och det var ganska lätt att åstadkomma. Möglet försvann, men ersattes snart av andra problem.

Ett par år senare hade färgen börjat flaga på väggarna, så vi anlitade en målare som spacklade och målade. Bara ett år senare började färgen flaga igen. Det var nu vi förstod problemet med osmos. Eftersom luften i vårt ständigt avfuktade hus var torrare än grannarnas drogs fukt genom innerväggarna och samlades innanför färgen, som tyvärr inte släppte igenom fukt. Snart hade färgen börjat lossna och innanför var putsen mörk av vatten. Vi knackade bort all färg och väntade på att väggarna skulle torka. Först senare insåg vi att de aldrig skulle torka, så länge vi körde avfuktaren. Nu har den varit avslagen i två år och det börjar se bättre ut. Det tycker grannarna också, det var genom deras väggar fukten trängde in till oss.

Nu använder vi samma knep som våra grannar: När vi lämnar huset stänger vi fönsterluckorna, men lämnar några fönster öppna. Därmed får vi luften att cirkulera och har samma luftfuktighet inne som ute.

Egentligen är det bara när huset står tomt som fukten är ett problem. Undantaget är på vintern, då det kan ta flera dagar att få tvätten torr. En liten avfuktare i sovrummet på övervåningen har löst det problemet.

Sedan kommer värmen

Det näst största problemet är värmen. Det påverkar inte huset, men det påverkar oss. När temperaturen kryper mot 40 grader och mer kan inte ens norrläget och de 60 cm tjocka väggarna hålla värmen ute. Det är dags att slå på luftkonditioneringen. Problemet är att de venetianska husen har tre våningar. Vår lilla A/C satt på övervåningen och eftersom kall luft sjunker så har maskinen fått jobba hårt. I trappan slår den kalla luften mot ett lock av stigande varmluft, så köket blir stekhett varma dagar. Vi har löst det hyfsat med en fläkt i trappan som tvingar luften att cirkulera.

Vi har alltså haft en underdimensionerad kylanläggning, som har dragit mycket ström. Som tur är har vi inte behövt använda den så många dagar om året, så vi har egentligen inte brytt oss. Men förra hösten gav den upp andan helt och vi visste att vi måste göra något åt saken inför sommaren 2022.

Och så kylan

Många vi känner fryser som hundar på vintern, i dragiga och fuktiga lägenheter. Dålig isolering, otäta dörrar och fönster, dålig ventilation och, inte minst, snåla hyresvärdar gör deras inomhusmiljö direkt hälsofarlig. Luftvägsinfektioner, lunginflammationer, problem med hjärta och njurar… Det finns många hälsorisker med detta.

Vi har inga problem med kylan. Tjocka väggar, många meter tätningslist och effektiva element har hanterat problemet. Men de höga elpriserna gör det lönsamt att hitta en bättre lösning. Vi bestämde oss för att byta ut vår A/C mot en luft/luftvärmepump med tillräcklig kapacitet för att både värma och kyla hela huset. Luftcirkulationen skulle lösas med fläktar mellan våningsplanen.

Värmepump med förhinder

Inför vår resa i mars beställde vi en luft/luftvärmepump från Plaisio, som är Greklands motsvarighet till Elgiganten. Jag satt i telefon med en trevlig säljare som tyckte att vår plan lät genomförbar. Vi beställde den mest kraftfulla modellen de hade och han lovade att den skulle levereras innan vi kom ner och installeras medan vi ar där. Det var små marginaler, men planen lät rimlig. Vi skulle dessutom få den gamla anläggningen bortforslad och en ”skrotningspremie” på 100 euro. Jag ringde vår granne Spiros och kollade om han kunde släppa in kartongerna när de levererades. Det kunde han förstås, så Plaisio fick hans nummer.

När vi kom ner på torsdag kväll hade värmepumpen ännu inte levererats. Spiros berättade att han hade pratat med transportfirman, som lovade att den skulle komma på fredagen. De gjorde den inte. Jag ringde och de berättade att den var lastad, men att föraren inte hittade till vårt hus. Jag förklarade att vi bor i en gränd där inte ens en vanlig bil kan köra, vilket den inte heller får. Man måste bära allt 150 meter. Dessutom är det bara tillåtet att köra in i den venetianska stadsdelen på morgonen. Lastbilens förare tycktes tappa sugen av detta besked, som han borde ha känt till. Inte förrän på måndag morgon kunde jag möta lastbilen i hamnen och guida föraren och hans kollega till vårt hus.

Nu var det bråttom, eftersom vi skulle flyga hem redan på torsdag morgon. Installatören och hans assistent kom redan dagen efter och började plocka ner den gamla anläggningen. Men sedan berättade han att han inte tänkte installera den nya. ”Den kommer inte att fungera. Termostaten kommer att slå ifrån efter några sekunder och ni kommer aldrig att kunna sprida luften i hela huset.” Han borde veta, insåg vi. Hoppet om att grannen skulle slippa ansvaret var nu ute.

Installatören hade bråttom till nästa ställe, men jag höll honom gisslan till dess han hade berättat hur vi skulle göra i stället. Två anläggningar i stället för en, med halva effekten vardera, var hans förslag. En på övervåningen och en i vardagsrummet på mellanvåningen. Där kunde vi leda in slangar och el genom skottgluggen, så inga hål behövde göras i den 60 cm tjocka stenväggen. Innan dagen var över hade jag rett ut alltsammans över telefon med Plaisio. De skulle leverera den nya utrustningen och hämta den felaktiga utan extra kostnad. Vår fantastiska granne Spiros lovade att hålla i alla trådar.

Slutet gott, eller?

Nu var det inte längre bråttom, eftersom huset skulle vara tomt i några veckor. Men nu gick det fort. I går skickade Spiros bilder av den färdiga installationen och betalade installatören de 80 euro extra han skulle ha. I dag ringde jag Plaisio för att be dem hämta den gamla anläggningen. Bara för att mötas av en telefonsvarare som berättade att de hade stängt. Det är Greklands nationaldag i dag.

Varmvatten från solen

Detta var vår andra stora investering i huset på bara några månader. Förra året tvingades vi byta ut solfångaren och vattentanken på taket, till en kostnad av runt 10 000 kronor. Dessa två investeringar har luggat oss på runt 25 000 kronor. Med dagens elpriser tar det inte särskilt många år innan de har betalat sig, trots att vi bara tillbringar några månader om året i huset. Dessutom kommer vi nu att kunna hålla fukt och mögel borta, eftersom vi kan fjärrstyra värmepumpen. Och tänk vad skönt att kunna slå på värmen ‒ eller kylan ‒ redan när vi landar, så att huset är varmt/svalt och fräscht när vi kliver innanför dörren.