Grekisk poesi, rymdresor och väntan på barbarerna
I fredags startade den första privatresan till den internationella rymdstationen ISS. Inför uppskjutningen av Space-X-raketen tog den israeliska astronauten Ethan Stibe till orda. ”Jag vill dela med mig av den grekiska poeten Konstantinos Kavafis innan vi påbörjar resan”, sade han och reciterade sedan några rader ur Kavafis berömda dikt Ithaka. Det drog igång en serie av minnen som fick mig att fotografera en temugg och skriva den här texten.
Det är den grekiska tidningen Kathimerini som stolt berättar historien om hur detta rymdäventyr kopplades samman med Odysseus irrfärder på vägen hem från Troja. Berättelsen väcker flera minnen till liv och få mig att fotografera den temugg som länge har sått på chiffonjén i hallen hemma i Stockholm.
Här är min svenska översättning av vad Ethan Stibe läste:
”Behåll alltid Ithaka i ditt sinne.
Att komma dit är vad du är avsedd för.
Men skynda inte alls på resan.
Bättre om den varar i många år,
Så att du är gammal när du når ön,
rik på allt du har fått på vägen,
förvänta dig inte att Ithaka ska göra dig rik.”
Hela Ithaka på grekiska, med engelsk text
Hela Ithaka på engelska
Grekiska Alexandria
Första gången vi lärde känna Kavafis var på Nisyros för mer än 20 år sedan. På ön bodde Christos, som i likhet med Kavafis hade bott större delen av sitt liv i Alexandria i Egypten.
När Kavafis levde där åren runt förra sekelskiftet var Alexandria en till stor del grekisk stad, grundad av och döpt efter Alexander den Store 311 F.Kr. På 1920-talet bodde omkring 200 000 Greker i Alexandria, på 40-talet blev de 100 000 fler, eftersom många flydde eller deporterades dit från Grekland av de italienska och senare tyska ockupanterna. När Nasser tog makten i Egypten 1952 inleddes en era av arabisk nationalism som fick n stor del av grekerna att flytta till främst Grekland, USA och Australien. I dag finns bara runt 5 000 greker kvar i diasporan, samt kanske 50 000 som har grekiska rötter men har släppt banden till Grekland.
Christos familj kom från NIsyros, men hade flytt till Alexandria. Den flyttade så småningom tillbaka till ön, men Christos följde inte med. Han hade då börjat jobba åt Egypt Air och blev så småningom placerad på Atenkontoret. Han pratade flytande arabiska.
Huset vid havet
Nu var han tillbaka på sin hemö, efter att ha svepts ut från Egypt Air av en personalnedskärning. Emellanåt reste han till Aten, för att processa om det avgångsvederlag han ansåg sig ha blivit snuvad på. Annars for han runt på ön på sin gamla Vespa, som han kallade ”min åsna”. På kvällarna satt han gärna med de hippa unga kvinnor som hade tagit över baren Analaks, vägg i vägg med vårt hyrda hus vid havet i Mandraki.
Vi gick förstås också gärna till Analaks. När vår son hade somnat kunde vi sitta där, alldeles under hans öppna fönster och lyssna på bra musik med en öl i handen. Ibland ställde vi ett av våra egna bord vid havet och hämtade drinkar från baren. Christos berättade om sitt liv och läste gärna Kavafis dikter för oss.
I Väntan på Barbarerna
Det var en dikt som fastnade i minnet. Den känns extra aktuell i dag. Dikten heter I Väntan på Barbarerna. Här är min översättning:
Vad väntar vi på, församlade här i forum?
Barbarerna kommer idag.
Varför händer inget i senaten?
Varför sitter senatorerna bara där, utan att lagstifta?
För att barbarerna kommer idag.
Vilka lagar kan senatorerna stifta nu?
När barbarerna väl är här kommer de att lagstifta.
Varför gick vår kejsare upp så tidigt,
och varför sitter han vid stadsporten
på sin tron, med sin krona på huvudet?
För att barbarerna kommer idag
och kejsaren väntar på att få ta emot deras ledare.
Han har till och med förberett en rulla att ge honom,
fylld av titlar, med imponerande namn.
Varför har våra två konsuler och praetorer kommit ut idag
i sina broderade, scharlakansröda togor?
Varför har de satt på sig armband med så många ametister,
och ringar glittrande med magnifika smaragder?
Varför bär de eleganta käppar
vackert utsmyckade med silver och guld?
För att barbarerna kommer idag
och sådana saker bländar barbarerna.
Varför träder inte våra framstående talare fram som vanligt
och håller sina tal, säger vad de har att säga?
För att barbarerna kommer idag
och de blir uttråkade av retorik och offentliga tal.
Varför denna plötsliga rastlöshet, denna förvirring?
(Se hur allvarliga människornas ansikten har blivit.)
Varför töms gator och torg så snabbt,
Varför går alla hem, så vilsna i tankarna?
För att natten har fallit och barbarerna kom inte.
Några som nyss kommit hem från gränsen säger att
det inte finns några barbarer längre.
Och nu, vad kommer att hända med oss utan barbarer?
De var, de människorna, ändå en slags lösning.
Ikon i queerkretsar
När Kavafis nästan okänd dog i Alexandria på sin 70-årsdag, 29 april 1933, hade han hunnit tillbringa några år i London och Konstantinopel. Men Alexandra hade vari hans hem i ett halvsekel. Han hade däremot alltid levat i en inre exil. Hans glödande kärleksdikter till män skulle ligga bortglömda i många år efter hans död, i dag har de fått ikonstatus i queerkretsar.
Det var just queera människor som trängdes med oss i Analaks bar. Som lyssnade när Christos läste Kavafis, som numera är en av världens mest kända poeter. Så känd att en israelisk astronaut reciteter honom inför en rymdresa.
Är Chania vårt Ithaka?
Vi spolar fram 20 år, till pandemiåret 2020 och den en gång funkiga gaybaren Ababa Bar i Chania. Ägaren, Michailis Asteriou, är konstnär och en god vän. Han var en av de första vi lärde känna i Chania, två av hans tavlor hänger på väggen i vårt hus i Chania. Vi träffas inte så ofta längre, eftersom han har flyttat till Aten md sin man. Ababa bar är inte så funkig längre.
Ababa Bar kunde förstås inte ha gäster inomhus under pandemin. Baren var omgjord till en liten butik, där man kunde köpa koppar, T-shirts och andra föremålprydda med Michailis verk. Ett av dem kommer från en serie tryck som föreställer kända greker och en av dem föreställer Kavafis, lutad mot moskén i Chanias hamn. Den koppen fick följa med hem. Jag tog just en bild av den i vår egen bar i Stockholm.
När vi återvänder till Chania i slutet av maj har nog Ababa öppet som vanligt igen. Då ska vi gå dit och ta en drink, i stället för att köpa en kaffemugg.
Kanke är Chania vårt Ithaka?