Såret som aldrig läker i Grekland öppnades 1922

För hundra år sedan hände saker som för alltid skulle förändra Grekland. Ett krig slutade i ett förnedrande nederlag. En kung vräktes av tronen, ministrar i regeringen avrättades och miljoner greker blev flyktingar i sitt eget land. I fyra artiklar ska vi berätta historien. Vi börjar i Turkiet.

---

Först måste följande påpekas: Det finns flera versioner av vad som hände 1922, beroende på vem du frågar. De två huvudrollsinnehavarna; Grekland och Turkiet, berättar förstås helt olika versioner på historielektionerna. Därför är det helt omöjligt att återge exakt vad som hände och hur historien än berättas så kommer den att förarga framför allt nationalister på båda sidorna. Vi berättar historien ur olika perspektiv, men håller oss till kontrollerbara fakta.

Innehållet har så många källor att det är omöjligt att räkna upp dem alla. En viktig källa är dem amerikanska historikern och författaren Frank Smitha.

Turkiets perspektiv

I den här artikeln berättar vi historien ur ett i huvudsak turkiskt perspektiv. Det är rimligt, eftersom Turkiet är historiens huvudarena. I två kommande artiklar vänder vi till det grekiska perspektivet och i den sista delen berättar vi hur händelserna 1919–1922 har påverkat dagens Grekland och dess relationer med Turkiet.

Det enklaste vore förstås att skylla allt på Turkiet, men då skulle vi missa viktiga delar av historien och vi skulle dessutom avvika från verkligheten. Det som hände 1922 var slutet på en mycket komplicerad period i hela Europa och när röken hade lagt sig över alla slagfält skulle både Grekland och Turkiet se ut ungefär som de gör i dag. Det enda som inte ändrades var deras relation. De är fortfarande bittra fiender och kommer att så förbli för all överskådlig framtid.

De allierades ockupation

Den här historien börjar 1919. Turkiet hade deltagit på den förlorande sidan i första världskriget och de segrande allierade såg sin chans att en gång för alla begrava det ottomanska imperiet. Britterna ockuperade Konstantinopel (nu Istanbul), italienarna intog Antalya vid Medelhavskusten, fransmännen gick in från sydöst i regionen Cilicia.

Också var det grekerna. Under första världskriget hade de britterna lovat dem land i Turkiet, som belöning för deras stöd i kriget. Detta väckte stormaktsdrömmar till liv hos många greker. ”Megalo Idea”, den stora idén, spreds. Den innebar att allt land där det bodde etniska greker skulle inlemmas i nationen Grekland. Mer om detta i senare artiklar.

I Turkiet ville Grekland flytta gränsen västerut till Konstantinopel och även annektera den västra delen av Medelhavskusten, Erdine längst i nordvästra Turkiet och regionen Pontien vid Svarta havet. I dessa regioner bodde flera miljoner etniska greker. De var grek-ortodoxa, pratade grekiska och upprätthöll grekiska traditioner.

Vid fredskonferensen i Paris 1919 pläderade britterna för att Grekland skulle få staden Smyrna (Izmir) vid medelhavet och dess omgivningar. De amerikanska och franska delegationerna gick med på detta, eftersom det skulle skydda den kristna grekiska befolkningen från de ”mordiska” turkarna.

Den grekiska ockupationen

En grekisk armé landsteg utanför Smyrna 15 maj 1919, det blev början på det grekisk-turkiska kriget. Drygt tre år senare var Megalo Idea för alltid förlorad, även om det finns greker som aldrig kommer att ge upp den. Mer om detta i senare artiklar.

Till en början gick det bra för Grekland. Turkarna fördrevs från Smyrna. I mars 1920 inleddes officiellt ockupationen av Turkiet. Då intog britterna Konstantinopel. Sultanens regering lade sig platt, de som motsatte sig ockupationen dömdes för förräderi och fängslades, avrättades eller deporterades till Malta.

Besvikelsen över nederlaget och missnöjet med sultanens undergivenhet växte i Turkiet. En motståndsrörelse formades kring Turkiets militära ledare Mustafa Kemal, bördig från Thessaloniki. Han blev krigshjälte vid Turkiets seger i slaget vid Gallipoli och han lade länge varit motståndare till Sultanens maktinnehav. Han ville att det islamistiska ottomanska imperiet skulle bytas ut mot en turkisk sekulär nationalstat.

Kemal blir president

Mustafa Kemal lyckades snabbt samla folket i de ännu inte ockuperade delarna av Turkiet och 23 april 1920 valdes han till nationens president. Det är därför Turkiets huvudstad än i dag finns i Ankara och inte i Istanbul. I Istanbul satt Sultanen, som styrdes och fördömde, styrd av britterna, Kemal och hans anhängare. Nationalisterna stämplades som motståndare till Islam.

Det blev sedan Muhamed Kemal, i dag känd som Kemal Atatürk, som med en irreguljär armé ledde motståndet mot den grekiska ockupationen. Han kunde enkelt samla människor som hade fördrivits från sina hem i Smyrna och dess omgivningar. Den 16 maj 1920 började den blodiga kraftmätningen, som skulle pågå till november 1922.

Sèvresavtalet

Den 10 augusti 1920 i Sèvres, som är en förstad till Paris, tvingades sultanen att skriva på ett avtal som begränsade hans militärmakt till 50 000 soldater, som bara fick agera efter ”rådgivning” från de allierade. Avtalet gav Storbritannien, Frankrike och Italien kontroll över Turkiets finanser samt garanterade Frankrike och Italien kontroll över ”sina” zoner. Avtalet gav också autonomi åt Turkiets kurder. Kemals regering I Ankara vägrade erkänna avtalet.

De allierade såg de framryckande grekerna som ett medel för att befästa Sèvresavtalet. Kemal lät grekerna avancera, eftersom han hellre förlorade territorier än manskap. En seger i slaget vid Sakarya i september 1921 stärkte den turkiska stridsmoralen, men grekerna fortsatte sin framryckning och i augusti 1922 stod de mindre än sju mil väster om Ankara.

Motattacken

Då inledde Kemal sin motattack. Den 30 augusti 1922 besegrade han det den grekiska armén vid Dumlupınar. Bara två veckor senare stod grekerna med ryggen mot Egeiska havet. Britterna var krigströtta efter första världskriget och ovilliga att kasta in egna trupper i kriget, som knappast engagerade hemmaopinionen. Grekernas dröm om ett ”Stor-Grekland” slog i spillror när den brittiske premiärministern David Lloyd George lät realpolitiken gå före de filhellenska.

De sista grekiska trupperna i Turkiet och en stor del av grekerna flydde eller förvisades från det då underbefolkade Turkiet till det överbefolkade Grekland. Den grekiska närvaron i Turkiet, som hade varat i tusentals år, var till ända.

Sultanatets slut

Britterna insåg att Kemals militära makt var överlägsen och 7 oktober 2022 evakuerades sultanen med sitt entourage till Malta. Den 2 november förklarades sultanatet officiellt avskaffat.

I juli 1923 kom Storbritannien, Frankrike, Italien, Rumänien och Grekland överens med Kemals regering om ett nytt fredsfördrag i schweiziska Lousanne. Turkiets oberoende garanterades och dess permanenta gränser fastställdes. Kemal gick med på att landområdet mellan Svarta havet och Medelhavet skulle vara demilitariserat. Kemal gick också med på att ge Turkiets icke-muslimer samma rättigheter som muslimer. Avtalet gäller alltjämt, även om det till och från utmanas av både Turkiet och Grekland.

Den turkiska republikens födelse

Republiken Turkiet utropades 29 oktober 1923. Kemal Atatürk hade lett turkarna ut ur de allierades ockupation och skapat en ny nation, ur askan av det ottomanska imperiet.

I nästa artikel ska vi berätta den här historien ur Greklands perspektiv.