Adventskalender för Kretasommaren 2024, lucka 11
Bakom dagens lucka finns en resa vi gjorde ganska nyligen. I månadsskiftet mars/april 2023 for vi ner till Grekland för att fira två saker: Greklands självständighet och tioårsdagen av vårt liv som husägare på Kreta.
Det här är en redigerad version av en artikel som publicerades förra året.
Hemma igen
Efter en natt i Aten tar vi oss ut till flygplatsen och redan vid lunchtid landar vi i Chania. Vi tar bussen till stan, biljettpriset har ökat med 20 procent sedan vi i var där senast men det är fortfarande det överlägset billigaste alternativet. Vi bor bara åtta minuter från busstationen, om vi tar taxi tar det fyra minuter att gå hem genom de bilfria gränderna. Taxi tar vi bara tidigt på morgonen och sent på kvällen, mer om det senare.
Det är mulet och lite kylslaget i Chania. Våra nya luftvärmepumpar får för första gången användas för att värma upp huset, i stället för att kyla ner det. Det går utmärkt, även om det är kallt i köket, som saknar värmepump. Vi ställer en fläkt i trappan som blåser ner varmluft från vardagsrummet, det fungerar hyfsat. Vi har ett element i köket, men med de höga elpriserna undviker vi att använda det. När vi diskar och lagar mat värms köket upp, så det är inga problem.
Vi äter en sen lunch på vårt närmaste gyroställe innan vi går till affären för att köpa hem lite frukostmat och andra nödvändigheter, sedan tar vi en siesta, det gör vi alltid i Grekland. Vi har stämt träff med våra holländska vänner på Perperas senare, de kom ner dagen innan oss.
De är en kylig kväll och vi hade gärna suttit inne vid kaminen, men holländarna är rökare, så vi sitter ute vid gasolvärmaren i stället, det går också bra. Det blir en bra kväll, som slutar på jazzbaren Fagotto alldeles för sent.
Nationaldag
I dag är det Greklands självständighetsdag! Det bryr vi oss inte så mycket om, flaggviftande och militärparader är ungefär lika lockande som en sten i skon. I stället promenerar vi till Chalepa och sätter oss på caféet Oxo Nou nere vid vattnet, innan vi tar oss tillbaka hem. Solen skiner och vi har glömt att smörja in oss, så våra ansikten och nackar är röda som stoppljus när vi kommer hem efter sju kilometers promenad.
På kvällen äter vi förfinad nationaldagsmiddag med traditionell bakaliaros me skordalia (friterad torsk med vitlöksröra) på The Five, till detta dricker vi mousserande Retsina, som Kleopatra har lyckats får tag på. En unik upplevelse och faktiskt ganska gott. Det är också trevligt att återse ägarna Kleopatra och Nikos efter fem månader, de har hunnit tillbringa två månader i Kanada, där Kleopatra växte upp innan hon och hennes föräldrar flyttade tillbaka till Grekland.
Personalbrist
Kleopatra och Nikos hade just öppnat restaurangen igen, men de flesta av turistrestaurangerna har fortfarande stängt. Alla är tillbaka i stan och nu rustas det för säsongen. De första charterplanen och kryssningsfartygen ska snart anlända.
Alla vi pratar med har samma oro: bristen på personal. ”Ni kommer att få uppleva mycket dålig service i år”, säger en god vän som jobbar på ett hotell i Agia Marina. ”Lokaltidningen har tre sidor med platsannonser och nu börjar säsongen. Alla pratar om hur många turister som kommer att komma i sommar, men hur ska vi ta hand om dem?” undrar hon. Det undrar vi också.
Det finns flera skäl till personalbristen på öarna. Det främsta är bristen på billiga bostäder, då alltfler lägenheter och rum som tidigare hyrdes ut till säsongsarbetare och studenter har förvandlats till Airbnb och andra semesterboenden. Det andra skälet är att Greklands unga har tröttnat på att arbeta för minimilön, sju dagar i veckan under närmast slavliknande förhållanden ute på öarna. De åker hellre till ett annat EU-land, där de får bättre betalt och mer rimliga arbetsvillkor.
Efter middagen testar vi den relativt nyöppnade baren ”Crazy Van”, som ligger bara ett kvarter hemifrån. Drinkarna är sådär, men den unga ägaren är trevlig och det är ett bra sätt att runda av kvällen. Däremot börjar vi tröttna på röken. Nästan alla barer struntar i rökförbudet, åtminstone efter midnatt, så om man vill slippa stinka som en böckling dagen efter måste man sitta ute i kylan. Rökande turister ser detta som en permission från hemlandets förbud, vi ser det som en återgång till något vi slapp i Sverige för många år sedan.
Dessvärre börjar vi bli väldigt irriterade nu. Allt prat från regeringen och stadshuset om att ta itu med rökningen på barerna, alla felparkerade bilar, rattfylleriet på vägarna, nedskräpningen, förfulningen, de blockerade trottoarerna och andra saker kom av sig under pandemin, frågan är om de någonsin kommer att ta fart. Det känns som om Chania har återgått till det tillstånd det befann sig i för tio år sedan. Vi försöker att inte bry oss, men ibland blåser topplocket av, oftast är det hänsynslösa bilister, såväl lokala som turister i hyrbilar, som utlöser anfallet. De kör på gågator, parkerar i korsningar och på trottoarer, beter sig allmänt livsfarligt och efter midnatt är de inte sällan berusade.
Premiärdopp
Vi sover ut ordentligt denna första dag med sommartid, äter frukost på taket och startar tvättmaskinen. Klockan är över tolv när vi har packat badkläderna och kan börja promenera västerut längs havet. Vi traskar på i sex kilometer, till stranden i Agios Apostolis, där vi tar årets premiärdopp. Det blir mycket kort, det är kanske 15 grader i vattnet. Men solen skiner och stranden ligger i lä, så det känns bra ändå. Det blir veckans enda dopp.
Stränderna är fulla med folk denna söndag. Några turister och säsongsanställda skymtar, men mest är det grekiska familjer som njuter av det vackra vårvädret denna söndag.
Vi går tillbaka till stranden i Nea Kidonia och äter lunch på ett strandcafé. Här får vi vår första känning av personalbristen, de två som serverar verkar ha fem minuters erfarenhet och ingen finns som kan hjälpa dem på traven.
Prisökning på 40 procent.
Vi kan inte låta bli att stanna till vid vår favorit-strandbar vid Aptera Beach på hemvägen. Trots att ägaren har justerat upp priserna ordentligt är det fortfarande ganska billigt. En halvliter öl kostar bara tre euro, en prisökning på 20 procent. Eller vänta… En euro kostar över nästan 13 kronor, 3 euro är faktiskt nästan 40 svenska kronor, så för oss har priset ökat med nästan 40 procent! Insikten om detta träffar oss hårt.
Så är det. Greklandsresan har blivit mycket dyrare på ett år. Inflation och svagare kronkurs gör att du ska räkna med minst en minst 30 procent dyrare semester än förra året. Att du förmodligen kommer att få sämre service gör inte saken bättre.
Allt är inte dyrt
Det är inte allt som har ökat dramatiskt i pris. Inhemskt producerade produkter är fortfarande billigt, så vi passar på att frossa i grönsaker och fläsk, som visserligen är dyrare än i fjol, men extremt mycket billigare än i Sverige. Ost och andra mejerivaror är däremot betydligt dyrare. Efter nästa besök i maj ska vi uppdatera artikeln om prisnivån i Grekland.
Kvällen avslutas med middag hemma och häng i TV-soffan. Det behövde vi!
Hemmadag, eller…
I dag gör vi inte många knop, förutom att fixa lite i huset. Vi hälsar på i Giorgos smidesverkstad, som han just håller på att flytta ut ur. Han kommer att flytta tillbaka verkstaden hem och har fått ett avtal med ett galleri, som ska sälja hans saker. Nu slipper han hyran och kan kanske börja tjäna lite pengar på sitt arbete igen. Vi gläds åt detta.
Vi äter lunch hemma och just när vi har vaknat efter siestan ringer Vangelis och undrar om vi vill ta en kaffe med honom på ett av caféerna i hamnen. Sedan äter vi middag tillsammans på Perperas, där Miltos från Colombo ansluter och så småningom också holländarna. Vi blir kvar till långt efter midnatt och går sedan till Epea för en sängfösare. Klockan är tre innan vi är hemma igen, det var inte riktigt så vi hade planerat det, men det var en väldigt trevlig kväll.
Tioårsjubileum!
I dag är det tio år sedan vi första gången såg vårt hus i Chania och nu vaknar vi i det. Det ska firas! Vi har pratat med Dimitris, som äger den fantastiska kretensisk-mexikanska restaurangen Mantzenta Kuzina Del Sol och han har reserverat ett bord och halva baren åt oss.
Vi vaknar förstås sent och efter frukost shoppar vi lite innan vi beger oss till Michalis, som äger vår “hemliga” taverna i centrum. Där är vi alltid de enda utländska gästerna, med undantag för holländarna, som var med oss när vi hittade stället.
Vi traskar upp till Mantzenta Kuzina Del Sol och äter middag klockan åtta. Klockan nio ska gästerna komma och vi är spända av förväntan. Som vanligt har vi ingen aning om hus många som kommer. Om vi bjuder in tio personer kan allt från ingen till tjugo personer dyka upp. Det är därför vi har valt att ha festen här och inte hemma.
Den här gången blir vi elva och det blir en fantastisk kväll. Dimitris har bakat en födelsedagstårta och jag får blåsa ut ljusen. Det sjungs födelsedagssånger, hurras och skrålas, alla i personalen deltar glatt och jag blir alldeles tårögd av all kärlek. Vi har aldrig ångrat vårt beslut att köpa huset och sådana här kvällar undanröjer alla tvivel. Visst finns mycket som kunde vara bättre, men att få vara en del av ett så här fantastiskt sammanhang är ett obeskrivligt privilegium.
Vi tar massor av bilder, men dem spar vi till vårt privata album.
Klockan är över ett på natten när vi lämnar restaurangen och beger oss i samlad tropp till Epea, där vi blir kvar till tre. Nu är det dags att skärpa sig!
Nya Arkeologiska museet
Åter en sen frukost. Vi har stämt lunchträff med Anna, men först tar vi en promenad till det nya Arkeologiska museet i Chalepa, som nu har öppnat efter nio års försening och många miljoner euros fördyring. Vi har ont om tid, så vi nöjer oss med att titta på föremålen fram till den hellenska perioden, resten får vänta till nästa besök.
Museet motsvarar, men överträffar inte, våra lågt ställda förväntningar. Det är förstås ljusare och luftigare än det gamla, som låg i Gamla Stan. Men stilen är som museer var på 70-talet, med montrar och texter. De flesta moderna museer har interaktiva moment, videoskärmar, ljudillustrationer och andra element, här finns inte mycket som inte går att inhämta på en halvtimme på internet. Museishoppen är riktigt dålig, med böcker som borde ha gått ur tiden för länge sedan och diverse krimskrams. Alla i den statsanställda personalen verkar ha sin första dag på jobbet, trots att det förmodligen inte alls är så. Men det kostar bara tre euro i inträde, så som besökare finns det inte mycket att klaga på. Som skattebetalare finns desto mer att klaga på, eftersom det hela till stor del har finansierats med EU-pengar.
Vi traskar ner till Naïs i Koum Kapi för att äta lunch med Anna. Hon trivs bra med sitt nya jobb på hotellet i Agia Marina och ser ut att må mycket bättre än när hon slet för att hålla sin bar flytande. En fast månadslön och reglerade arbetstider har gett henne ny energi, det både hörs och syns.
Syskonen som äger Naïs är inte på plats och det märks. De som serverar oss är trevliga men har ingen större koll på vad de håller på med. Det har tack och lov damen i köket, så lunchen är utmärkt.
Vi går hem och hänger tvätt på taket innan vi tar en siesta. Framemot midnatt promenerar vi till Three, där vi överlämnar en födelsedagspresent till vår favortitbartender och goda vän Olga. Återigen blir det tårta och sång, innan vi ger oss hemåt. Olga vägrar att låta oss betala för drinkarna. Vi drabbas av dålig karaktär, avslutar natten på Crazy Van och är hemma halv två.
Tuff cykling i ravin
Dags att plåga sig! Vi pumpar minicyklarna och trampar den 15 kilometer långa sträckan till Theriso, som ligger 580 meter över havet. Vägen klättrar brant genom den mycket vackra och dramatiska Therisoravinen, det tar oss 2,5 timmar att komma upp till byn. Det är utan tvekan den tuffaste cykling vi har gjort. Vi ser en och annan bil, men mest möter vi getter.
Vi pustar ut med en utmärkt lunch på Madares och delar på en kanna vin innan vi rullar ner till byns ostfabrik, där vi köper en bit graviera av Nikos faster. Detta är ett familjeföretag.
Cykelturen tillbaka tar en femtedel av tiden och efter en halvtimme sätter vi oss frusna på ett kafé i Perivolia, där vi värmer oss med kaffe avec.
Efter siestan går vi till Rudi’s Bierhaus för att dricka lite trappistöl före middagen. Rudi kommer från Österrike och är uppväxt i Schweiz. För 40 år sedan flyttade han och hans grekiska fru till Chania och öppnade den gastropub som fortfarande finns kvar. Rudi har fått nya höftleder och är på ett strålande humör. Vi dricker trappistöl och pratar om öl tills det är dags att träffa holländarna på Perperas.
Efter middagen går vi till Bohème, där de har en gästbartender på besök från Aten. Inte för att vi bryr oss om det, men det ökar chansen att de trevliga ägarna Dimitris och Michalis ska vara på plats. Det var de också, men Dimitris hade just gått när vi kom. Vi drack varsin utmärkt boulevardier blandad av gästbartendern och hade ett trevligt samtal med Mihailis, innan det är dags att gå hem. Vi är hemma före två, så det tar sig.
Ett glas vin i ett vykort
Vår näst sista dag i Chania är det fredag. Vi börjar dagen med en promenad till Carte Postale, som ligger vid landsfadern Venizelos gravmonument på Akrotirihalvön, långt ovanför Chania. Vägen upp är brant och tyvärr väldigt trafikstörd, men utsikten från Carte Postale är hänförande, stället gör verkligen skäl för namnet.
Vi tar bilder av Chania från ovan och använder Postnords utmärkta app “Riktiga Vykort” för att skicka dem till våra mammor. Våra vykort från detta vykot kommer fram redan på måndagen.
Carte Postale ägs också av Dimitris och Michalis, vilket borgar för utmärkta drycker. Vi beställer varsitt glas vitt vin och får så småningom sällskap av Dimitris, som arbetar med att förbereda säsongen. Även han har personalproblem och det hänger affischer om lediga jobb lite varstans i restaurangen. Dimitris bjuder på påfyllning av vinet och vi beställer in mat.
Så småningom dyker Dimitris upp igen, denna gång med sin hustru och sin tvåårige son. Det är första gången vi träffar sonen, så det blir en trevlig överraskning. Klockan hinner bli över fem innan vi är hemma igen och i kväll stannar vi hemma framför teven.
Första april och sista dagen
Det är resans sista dag. Huset ska stängas, kylskåpet tömmas och mycket annat måste ordnas, eftersom det ska stå tomt i nästan två månader. Men vi har rutin på detta nu så vi klarar av hela processen på ett par timmar.
Hustrun har klipptid på morgonen, under tiden jobbar jag lite. Sedan gör vi om promenaden västerut längs stranden, men denna gång tar vi oss till den andra av de tre stränderna i Agios Astopoli. I dag blåser det rejält, så badlusten försvinner. Det blev bara ett dopp på nio dagar.
Vi går i stället ut till udden med kyrkan Agios Astopolis och njuter av utsikten en stund innan vi går tillbaka till Nea Chora för en drink på The Five. Den kostar 12 euro, vilket motsvarar 150 kronor. Det är ganska exakt vad vi betalade för drinkarna i den trendiga baren vid Stureplan veckan innan. De var båda mycket goda.
Vi vandrar vidare till Splanziatorget, där vi vet att mezestället Fix har öppnat för säsongen i dag. Det är smockfullt, men eftersom vi bara är två lyckas vi få ett bord. Här är servicen utmärkt, eftersom personalen från i fjol är tillbaka. Vi äter meze och delar på en karafaki ouzo, det blir en fantastisk eftermiddag i solen, innan vi går hem och förbereder hemresan.
Vi avslutar detta besök med middag på den hemliga tavernan, tillsammans med holländarna. Sedan går vi till Perperas och avslutar kvällen där. Vi är i säng klockan två på natten.
Den trötta resan hem
Vi kan det här nu. Två timmar efter sänggåendet ringer väckarklockan. Vi har en halvtimme på oss att lämna huset och promenera till taxistationen. Det lyckas och strax före fem på morgonen är vi framme på flygplatsen. Resan kostade 30 euro, en femma mer än i höstas och dubbelt så mycket som för tio år sedan. Om man dessutom räknar med den försvagade kronan är det mycket värre. För tio år sedan kostade taxin 130 kronor, i höstas kostade den 250 kronor, nu får vi betala nästan 400 kronor för en 12 kilometers taxiresa. Det är dyrare än Taxi Stockholm!
Vi sover en stund på flygplatsen och nästa hela flygresan till Aten.Vi äter frukost i loungen på Atens flygplats innan vi kliver på planet till Stockholm, där vi sover lite till innan vi landar på Arlanda. Väl hemma sover vi lite till innan vi fixar middag. Vi går och lägger oss tidigt, det är arbetsdag i morgon.