Sverige och Grekland – en gammal vänskap som aldrig rostar

Sverige och Grekland ligger bokstavligen i varsin ända av Europa. Ändå har vi genom åren haft mycket att göra med varandra, inspirerat varandra och inspirerats av varandra. Märkligt nog tycks dessa relationer inte ha påverkat varandra särskilt mycket. Exempelvis bidrog den stora invandringen från Grekland till Sverige på 60-talet inte särskilt mycket till de svenska semestervanorna.

---

Först det rent formella: Sverige och Grekland upprättade diplomatiska förbindelser 1852. Sverige har en ambassad i Aten och konsulat i Thessaloniki, Rhodos, Pireus, Patras, Kos, Korfu, Heraklion och Chania. Grekland har ambassad i Stockholm samt konsulat i Malmö och Göteborg. Vi är båda medlemmar i EU och OECD.

Nu tar vi det från början. Från slutet av 900-talet och fram till 1200-talet for åtskilliga nordbor, främst svear, till Konstantinopel för att ta tjänst hos den bysantinske kejsaren som legosoldater.

De nordiska kämparna gjorde sig kända som goda krigare och kom efterhand att bilda kejsarens livgarde, som kallades Väringgardet.

Nprdborna kallade staden för Miklagård, det har vi alla lärt oss i skolan. Numera heter staden Istanbul. För att komma dit hade de tagit sina båtar genom Ryssland och över Svarta Havet.

I Grekland kallades de svenska vikingarna för ruser. Namnet kommer från Roslagen, det var därifrån vikingarna tog sig österut. Många av dem koloniserade land österut, det är därför det nu så omskrivna, landet som tidigare hette Vitryssland, numera heter Belarus, det är befolkat av ruser. Det är också därför Sverige heter Ruotsi i Finland och Rootsi i Estland.

Runor på statyn

På det berömda Pireuslejonet, som för många hundra år sedan flyttades från Aten till Venedig, hittade en svensk 1700-talsdiplomat inristade runor. Därför vet vi att svearna var i Aten, sannolikt med Väringgardet. De var även på öarna. Man tror att en del av de bilder som vikingarna lämnade efter sig i Norden har hämtat inspiration från Bysans.

På medeltiden var det mest sjömän och religiösa pilgrimer som tog sig till Grekland. När Uppsala Universitet öppnade 1477 var det bara teologi och juridik som lärdes ut och de enda språk som fanns att välja på var grekiska, latin och hebreiska, eftersom det var dessa språk Bibeln ursprungligen var skriven på.

Bildningsresor och arkeologi

Nu tar vi ett långt kliv framåt. I samband med frihetskriget på 1820-talet rycktes en del svenskar med i den Philhellinism som uppstått i Europa. Den mest kända anhängaren var den engelske poeten Lord Byron, som själv deltog i kriget. Drömmen om att det klassiska Grekland skulle återuppstå blev populär i intellektuella kretsar i medel- och överklassen. Mellan 1826 och 1827 anordnades insamlingar som skulle gå till frihetskampen.

Festmåltider arrangerades, dikter diktades, pressen skrev när societeten ägnade en säsong åt den grekiska saken. Sedan glömdes den bort. Ingen av de aktiva i den Philhellenska rörelsen har gjort något avtryck i den svenska historien.

I slutet av 1800-talet började de svenskar som hade råd (inte många) åka på bildningsresor till de klassiska monumenten i Italien och Grekland. På 1920-talet drabbades vi av klassicismen, som ersatte jugend inom arkitektur och konsthantverk. Den klassiska grekiska litteraturen översattes till svenska. Nu drog svenska arkeologer och litteraturvetare till Grekland och startade en tradition som finns kvar hundra år senare.

Sedan kom kriget och Europa stängde. Kriget tog slut och 1948 invigdes det svenska institutet i Aten. Dess uppgift uppgift var, och är fortfarande, ”… att befrämja utforskandet av Greklands antika kultur, att förmedla kunskap om denna och därmed berika vår egen kultur samt att stimulera och understödja kulturutbytet mellan Sverige och Grekland.”

Men fortfarande var det bara ett fåtal svenskar som besökte Grekland, de flesta var arkeologer, akademiker, affärsmän eller diplomater. Samma sak var det i andra riktningen, år 1950 var bara 92 greklandsfödda bosatta i Sverige.

Arbetskraften

I mitten av 60-talet var Grekland ett mycket fattigt land. Andra världskriget och det efterföljande inbördeskriget hade lämnat landet i ruiner. Arbetslösheten var skyhög. Samtidigt växte Sveriges ekonomi snabbt, driven av stora exportföretag som Scania, Volvo, SKF och Asea. Det uppstod brist på arbetskraft, så företagen skickade ut rekryterare i Europa. Tusentals greker nappade och kom till Sverige, tillsammans med finländare italienare och jugoslaver. De ställdes vid de löpande banden i princip i samma ögonblick som de hade klivit av bussen och de bodde till en början i barackläger. En av de som kom var Theodor Kallifatides, som kom att bli en av Sveriges mest framgångsrika författare.

Pengarna de tjänade skickades hem till familjen. En syster behövde hemgift för att kunna gifta sig. Huset behövde repareras, en sjuk släkting behövde pengar till läkarräkningen… Åtagandet var inte tidsbegränsat, det var bara att jobba på. Så stark är familjekänslan i Grekland.

Charter och militärkupp

I slutet av 60-talet hände två saker, nästan samtidigt: svenskarna började flyga charter till Aten och Rhodos i stora skaror och militärjuntan genomförde en militärkupp i Grekland. Den avsatta premiärministern Giorgos Papandreou flydde med sin familj till Sverige, där han togs emot med öppna armar av det socialdemokratiska Sverige. Det var han inte ensam om. År 1970 var närmare 12 000 grekfödda bosatta i Sverige, 1980 var det drygt 15 000. De flesta kom från trakterna kring Thessaloniki, helt okänd mark för de svenska charterturisterna. Den svenska vänstern uppmanade till turistbojkott mot juntan och det lyckades ganska bra i det rådande politiska klimatet. År 1966 reste runt 40 000 svenskar till Grekland, några år senare var det bara 3 000. Det var den första och fortfarande mest framgångsrika svenska turistbojkotten.

Papanderous barn hängde med Palmes Pojkar

Vänskapen mellan familjen Papandreou och den svenska regeringen var stark och Sverige bidrog på många sätt till att hjälpa till att avsätta diktaturen. Senare fick vi veta att grekiska socialister, med den svenska regeringens goda minne, hade övat gerillakrigföring i Sverige under rubriken ”polisutbildning”. I dag finns ett ”Olof Palmes Torg” eller en ”Olof Pales Gata” i snart sagt varenda stad i Grekland. Olof Palme hade ett hus i byn Mochos på Kreta, som skänktes till honom av lokalsamhället.

När juntan avsattes 1974 reste familjen Papandreou hem till Grekland. Sonen Andreas bildade Pasok och 1981 blev han Greklands första socialistiska premiärminister. Hans son Andreas hängde med ”Palmes Pojkar” Leif Pagrotsky, Anna Lindh och andra blivande ministrar när han växte upp i Sverige. Han blev 2009 premiärminister i den sista Pasokregeringen. Andreas har en halvsyster i Sverige, som lever ett liv helt utanför rampljuset. Hon heter Emilia och hon ställer aldrig upp på intervjuer.

Grekisk kultur i Sverige

Den stora invandringsvågen under 6-talet skapade enklaver i Sverige, där en stor del av befolkningen var greker. En av dem var Tensta i nordvästra Stockholm. Det är en av de miljonprogramförorter som stod klara runt 1970. Även i Uppsala, Södertälje och andra städer runt Stockholm fanns det gott om greker. Samt i Göteborg, förstås.

Den grekiska författaren Theodor Kallifatides hade kommit till Sverige redan 1966, han debuterade 1969 och slog igenom på allvar i början av 70-talet. Jag älskade has böcker när jag var i tonåren och det gör jag fortfarande. Hans roman ”Slaget om Troja” står högt på läslistan.

Theodor Kallifatides och andra kulturutövare från den grekiska vänstern sökte sig främst till Stockholm och de fick givetvis stort utrymme, inte minst i det då hårt statskontrollerade radio- och TV-monopolet. Tonsättaren Mikis Theodorakis, vars musik förbjöds i Grekland eftersom han var kommunist, spelades flitigt och besökte ofta Sverige. Hans musik översattes till svenska av Lars Forsell och skivan Sven-Bertil Taube sjunger Mikis Theodorakis hamnade på Kvällstoppen. Hemma lyssnade vi mycket på ”En Sång Om Frihet”. Även Arja Saijonmaa fick mycket radio- och TV-tid med sina framträdanden tillsammans med Theodorakis.

Bozoukispelaren Gregoris Tzistoudis medverkade på Sven-Bertil Taubes skiva, han spelade också med Arja Saijonmaa och Bernt Staf. Han hade en framgångsrik men kort solokarriär i Sverige. Han var en mycket skicklig musiker och såg dessutom väldigt bra ut. Vi ville helt enkelt ha lite Grekland i Sverige, nu när vi inte kunde åka dit. Jag var och såg honom med mamma, mormor och morfar, minns jag. Grekerna fick ett eget fönster i TV-rutan. Där visades bland annat Thanassisifilmerna, en slags grekisk version av Åsa-Nisse. Detta var före parabolantennerna, så detta var en helig stund för många grekiska familjer.

Efter juntans fall exploderade det svenska resandet till Grekland. Det har jag redan berättat om här. Morfar, som var kommunist, struntade i bojkotten. Han reste ner och pratade politik med grekerna. Hur nu det gick till, han kunde inte ett ord grekiska. Det var så jag hamnade i Grekland första gången.

Kända svenskar med grekiska rötter

Det vore en kraftig överdrift att påstå att barnen till grekerna som kom under juntan har gjort mycket väsen av sig i Sverige. Här är några ”kändisar” ut den nya generationen och de som kom till Sverige efter 1974:

Helena Paparizou är född och uppvuxen i Sverige, men är numera bosatt i Grekland. Hon är en av Greklands bästsäljande artister men hann med en kort karriär i Sverige, med Antique, som bestod av henne och kompisen Nikos Panagiotidis. Superhit med Opa Opa 1999, trea i svenska melodifestivalen 2001. När hon 2005 vann Eurovision Song Contest med låten My Number One blev hon nationalhjälte i Grekland, som bara ett år tidigare hade vunnit Fotbolls-EM och arrangerat ett OS. Hon pendlar nu mellan länderna.

Steve Angello har en grekisk pappa och en svensk mamma. Han är DJ och musikproducent. Han är bland annat medlem i den svenska houseproducent- och DJ-gruppen Swedish House Mafia.

Michalis Koutsogiannakis är född och uppväxt på Kreta och kom till Sverige 1979. Han är skådespelare, bland annat är känd som Dragan i filmatiseringarna av Stieg Larssons böcker och som Massoud i TV-serien Det nya landet.

Alexandra Pascalidou har grekiska föräldrar men hon föddes i Rumänien. Familjen flyttade tillbaka till Grekland 1971, för att redan 1976 flytta till Sverige. Pascalidou har gjort det mesta i medieväg. Från ankare i ABC-nytt till programlederi. Böcker, krönikor, pjäser, föreläsningar… Hon har också gjort en del jobb för grekisk TV. Hon har fått många utmärkelser. Bland annat utsågs hon till Sveriges sexigaste kvinna av tidningen Café 1986 och fick Stora Feministpriset av Feministiskt Initiativ 2017.

Anastasios Soulis har vuxit upp i Sverige med en grekisk pappa och en finsk mamma. Han fick sitt genombrott som barnskådespelare i filmen Bästa Sommaren 2000. Han är välkänd som Felix Rydell i Johan Falk-filmena.

Kända greker med svenska rötter

Svenskarna i Grekland har gjort ännu mindre väsen av sig, förutom på fotbollsarenorna. Paparizou och Pascalidou kan inte räknas, de har rötterna i Grekland. Fotbollen är källa till utbyte mellan länderna, men oftast stannar svenskarna inte särskilt länge. Just nu (hösten 2020) finns fyra svenska spelare i grekiska klubblag, en minskning med sex på bara några månader. Den mest kända av dem är Muamer Tankovic, som lämnade Hammarby i början av oktober 2020 för att flytta till AEK Aten, som betalade 25 miljoner kronor för honom. De övriga är Daniel Sundgren från AIK, som spelar för Thessalonikiklubben Aris FC, Rasmus Sjöstedt från Falkenberg som spelar för Arginioklubben Panetolikos FC och Johannes Owosu från Sundbybergs IK som spelar för APS Zakynthos, som ligger i den tredje högsta fotbollsligan.

Kärleksband knöts

En hel del av de många kvinnor som reste till Grekland på semester blev kvar där. De träffade en grekisk man, kärlek uppstod. I dag bor många svenska kvinnor på framför allt Rhodos. En del av dem har tagit med sig make och barn till Sverige.

När den senaste krisen bröt ut i Grekland 2008 började den grekiska diasporan i Sverige sakta växa igen, efter att i många år ha legat stadigt på runt 10 000 personer. I dag bor det nära 20 000 personer i Sverige som är födda i Grekland, vi känner några av dem.

Samma bild som på 70-talet

Svenskarna i Grekland är en annan historia. Numera är Grekland ett massturistmål och de flesta svenskar som reser dit har ungefär samma bild av landet som den som etablerades i början av 70-talet. Greker äter souvlaki och grekisk sallad, dricker retsina och ouzo och dansar sådan där Zorbadans. Och så är de lata, går tidigt i pension och betalar ingen skatt. Jag överdriver, men det är ofta så jag hör mina landsmän prata om Grekland och grekerna. Det finns förstås ett gäng grånande damer (mest) och herrar som har förälskat sig i Grekland, reser dit ofta och har en mer uppdaterad bild av landet. Vi försöker smitta en ny generation, men det går trögt.

Välutbildade unga greker flyttar till Sverige från fastlandet och ersätts med svenska pensionärer, som flyttar till Kreta och Rhodos. Det känns inte så kul, även om det kortsiktigt är bra för Greklands ekonomi.

Greker och svenskar i parallella spår

Det märkligaste är ändå att de där 15 000 grekerna som kom till Sverige på 60- och 70-talet gjorde ett så litet avtryck. När vi flyger till Thessaloniki är det mest greker bosatta i Sverige ombord. När vi flyger till Kreta är det mest svenska turister ombord. Den svenska charterindustrin var aldrig intresserad av Halkidiki och de andra fantastiska platserna i norra Grekland, den satsade på Rhodos, Korfu, Kos och Kreta i stället. Båtluffarna hittade mest till Kykladerna, som ligger hyfsat nära Piraeus.

Det kanske är det första exemplet på misslyckad integration? Inte att grekerna misslyckades lära sig något av oss, utan att vi misslyckades med att lära oss något av dem.

Upprepa inte misstaget!

Låt oss inte begå samma misstag den här gången. Snoka upp de nya grekerna och häng med dem. Om du är stockholmare kan du fika på Nostimo på Sveavägen eller äta på Esperia på St Paulsgatan. Det finns fler ställen. Men strunta i de där som öppnade på 70-talet för att charterturisterna skulle kunna få lite Rhodos i Sverige. De har ingenting med dagens Grekland att göra, lika lite som turistfällorna i Platanias har det. Här skriver vi om hur vi och grekerna gör längtan blir för stor.