Den grekiska ölrevolutionen pågår nu!

Det här är första delen av två i en serie som handlar om grekiskt öl. Den andra delen, som är en guide till grekiskt mikroöl, hittar du här.

Grekland är ett land i stark förändring. En av de saker som förändras snabbast är grekernas öl och vin. Låt oss titta närmare på det grekiska ölet, som just nu befinner sig mitt i en ganska våldsam revolution.

Grekerna drack öl redan under antiken, men då ansågs drycken vara en sämre dryck, som konsumerades av barbarerna i norr. Någon egen tillverkning fanns knappt, allt importerades. Det var först efter Greklands frigörelse från det ottomanska imperiet som öl på allvar blev en del av dryckeskulturen.

Cretan Brewery
Provsmakning hos Cretan Brewery. Foto: John Göransson

Det moderna Greklands fick sin första kung 1832. Han hette Otto och var prins i det Bayerska kejsardömet. När man talar om Greklands självständighet kan det vara på plats att komma ihåg att Kung Otto var från München och att han var envåldshärskare fram till 1843. Hans mandat kom från ”The Great Powers”, som bestod av Österrike, Preussen (där Bayern ingick), Storbritannien och Frankrike. Det är lite märkligt att en Otto blev diktator efter ottomanerna.

Tre av de fyra var och är stora ölnationer, så nu introducerades öl på allvar i Grekland. Det första bryggeriet öppnade 1864 av familjen Fuchs, som hade kommit med Kung Otto till Grekland. Så föddes Fix. Det var det mest sålda ölet i Grekland fram till 1973, tio år senare lades tillverkningen ner. Nya ägare återupptog tillverkningen 1995 men efter en skakig start och ett nytt ägarbyte relanserades Fix 2010, med en etikett som är till förväxling lik originalet. Numera har Carlsberg glufsat i sig Fix, men försäljningen går fortfarande bra. Och personligen tycker jag att Fix är det bästa ölet av de fem stora (Mythos, Amstel, Fix, Alfa och Vergina). Det har lite beska och passar bra till salt mat. Alfa är sämst. Det smakar som Pripps Blå utspätt med vatten.

fix_beer_web2
Fix. En av de vackraste buteljerna. Produktbild.

När Fix slog igen 1983 fanns det inte längre något grekiskt öl. Storsäljarna var i stället holländska Amstel och Heiniken, som bryggdes på licens. Så var det fram till 1997, då det grekiska ölet Mythos lanserades. Det blev snabbt succé hos de grekiska nationalisterna och alla turister, trots att det är ett riktigt dåligt öl. Tillsammans med Zorbas Dans, tsatsiki, stränder, retsina och rottingklädda stolar blev Mythos en del av vår bild av Grekland. I dag dricker jag bara Mythos om det är det enda kalla ölet som finns att köpa. Oftast inte ens då, eftersom jag hellre avstår från öl än dricker dåligt öl.

Inget grekiskt öl före 1997

Öl har alltid har varit en importprodukt, länge fanns det inget intresse av att utveckla drycken. Grekerna var vana vid den smakfattiga dansk/tyska stilen, som saknar beska och som måste drickas iskall för att inte smaka direkt dåligt. Lite hippare typer kunde dricka Sol eller Corona på beachklubbarna, men när ölrevolutionen kom i USA och norra Europa runt millennieskiftet märktes den knappt i Grekland. Där bälgande man glatt vidare på gräsklipparölet, som tappade lite mer smak för varje gång smakutvecklarna fick slå klorna i det.

Framför allt var det unga män som drack öl i barerna, gärna direkt ur halvlitersflaskorna. Fatölet kom rätt sent, eftersom det fanns ett hyfsat välutvecklat returglassystem och ganska få ställen som sålde tillräckligt mycket öl för att ha en fatanläggning. När fatölet kom så var det Mythos som levererade tekniken.

Fix
Yannis på Meltemi i Chania har bara Mythos. Men man sitter bra där. Foto: John Göransson.

I nästa del berättar jag om de nya mikroölen och var du kan hitta dem

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.