Bröllopsorkestern. En berättelse om en familj

DSC00198~2
Michails Mammis. Såväl kameror som fotograf har utvecklats sedan 2010. Foto: John Göransson.

Det var år 2010. Vi var på Nisyros. Det var bröllop i byn Mandraki, som vanligt ägde festen rum på festplatsen ovanför bytorget. Vi var förstås bjudna, det var alla. Vi hade ingen aning om hur speciell den här kvällen skulle bli.

Byns bröllopsorkester ansågs inte riktigt duga för brudparet, som hade vuxit upp i USA. De hade bokat ett band från Rhodos, med elbas, elgitarr, trummor och kvinnlig vokalist. Men de visste att öns bästa musiker förväntades spela till de traditionella danserna, så de bokade dem också. Bröderna Michailis och Yannis Mammis från Emporio på fiol och bozouki, deras gamla musiklärare Nektarios på gitarr. Det var därför vi gick dit.

Vår stolthet över att känna Michailis, Yannis och deras familj var enorm. Det var som att vara backstage med Annie Lennox. Michailis är än i dag  en av de bästa violinister jag har hört. Hans lillebror levde i skuggan av geniet, men han var en utmärkt musiker och han kunde sjunga texterna till alla låtar. Michails spelade som om han var besatt. Han spelade bra. Och sedan ännu bättre.

Vi hade bott tillsammans med de 18 invånarna i byn Emporio några somrar och fått uppleva fantastiska kvällar med sönernas musik, när de spelade på moderns taverna efter stängningsdags. Ibland kom det musiker från Aten eller USA som hade hört talas om bröderna. Då blev det jam session. Det var musikaliska höjpunkter son slår det mesta jag har upplevt, inklusive Lou Reed i konsterthuset 1974, David Bowie i Kungliga Tennishallen 1976 och The Clash i Eriksdalshallen 1980!

Familjen Mammis kom utfattiga från Kos i början av 80-talet. Från början fick de bo gratis i ett kloster, i utbyte mot att de tog hand om byggnaderna och trädgården. De jobbade och slet, köpte lite land, brukade jorden… Barn och barnbarn kom. Tre söner, två döttrar. De öppnade hotell och restauranger, byggde lägenhetshotell… Patriarken var en charmig men supig och notoriskt otrogen tyrann. När hans söner var vuxna nog slängde de ut honom och skickade tillbaka honom till Kos. Kärleken till modern Paraskivi gick före allt!

SCAN0104
Familjens taverna i Pali år1997. Borta sedan länge. Foto: John Göransson.

Så småningom fick de ihop tillräckligt md pengar för att bygga en liten lägenhetsanläggning i Pali, den lilla fiskebyn vid stranden. Paraskivi fick ett lugnare liv med en egen trädgård som hon kunde vårda. Vi såg lyckan stråla från hennes ansikte när hon satt bland sina blommor. Hennes barn hade givit  henne detta! Då drabbades hon av cancer.

Alla trodde att Paraskivi, skulle dö. Men det gjorde hon inte. Läkarna lyckades bota henne. Nu var hon frisk, men alltjämt svag, och kunde börja leva igen. Ett liv som hade skjutits upp av plikter och umbäranden i drygt 30 år, medan hon hade gett liv åt andra.

Den här kvällen var speciell för dem. Trots att de hade bott på ön hela livet betraktades de som utbölingar av de trångsynta öborna. Deras pappa och deras äldsta bror, som hade tagit upp faderns alkoholvanor och utlevande stil, var illa sedda på ön. Modern hade slavat med hus och hem, matlagning, städning och barn. Hon sågs ytterst sällan utanför hemmet eller restaurangen. De ingick inte i någon av de familjer som ägde det mesta på ön, de hade utmanat dem och lyckats skapa ett eget litet turistimperium i två av de små byarna.

SCAN0095
En av många långa luncher hos Mammis i Pali. Foto: John Göransson.

Vi såg när de kom, det gjorde hela byn. Bröderna gick på sidorna, hon skred som en drottning genom gränderna. Bästa klänningen var på, håret var lagt och hon hade lagt en makeup. Hon strålade. På ömse sior gick hennes söner, resten av familjen gick i följe bakom. Sönerna såg ut som Secret Serviceagenter, de tittade hårt och misstänksamt på alla de mötte. Budskapet var tydligt: ett ont ord, en visknig, så kommer ni att få med oss att göra!

De behövde inte oroa sig. Byborna hälsade glatt och värdnadsfullt. ”Giasou Paraskivi!” ”Så trevligt att se dig!” ”Har du kommit för att höra dina barnabarn spela?”

Det är klart att hon hade. Men det fanns också en annan orsak. Paraskivi hade fått livet tillbaka. Nu var det dags att erövra något hon aldrig hade haft i byn. Värdighet och respekt! Visst hade hon hört sönerna spela. Men för det mesta hade de spelat på dotterns taverna i bergsbyn Emporio, medan hon själv slavade i köket i Pali. På bröllop i Mandraki kom hon aldrig, det fanns det inte tid till.

Hela följet satte sig hos Andriko vid torget. Ett glas vin till Paraskivi, öl till resten. Hon strålade! Sönerna slappnade av, nu strålade de också. Jag kände lyckan bubbla upp i mig och jag minns känslan väl när jag åtta år senare skriver detta.

DSC00180~2
Mandraki, Nisyros 2010. Foto: John Göransson.

Festen kom igång. Bandet från Rhodos var sådär. När de lokala musikerna äntligen började spela roade jag mig med att betrakta de kaxiga medelmåttorna. Hur deras urbant överlägsna miner skiftade till förvåning, bestörtning, skam och så småningom glädje. De var trots allt musiker och nu fick de njuta av musik på riktigt! Hela byn dansade, vinet flödade. Krisen hade just brutit ut, men ingen visste ännu hur djup, långvarig och allvarlig den skulle bli. Det var fest, helt enkelt.

Bara en av Paraskivis söner, Yannis, var fortfarande singel och barnlös, trots att han hade passerat 30. Det var han som hade trätt in i faderns ställe och tagit ansvar för modern. Det var också han som hade lett revolten som slutade med att fadern lämnade ön.

På festen fanns också en ung kvinna som hette Eva. Vi hade aldrig träffat henne förut. Hon var uppväxt i Sverige, av grekiska föräldrar. Hon visste vad hon ville. Hon ville ha Yannis! Det fick hon. Just på detta bröllop inleddes ett förhållande som, såvitt jag vet, fortfarande varar. Senast vi fick nyheter från ön var det gifta och hade två barn tillsammans. Det är ett skäl så gott son något att en dag återvända, trots alla skäl att låta bli.

Festen blev mycket lyckad, men vid tretiden packade musikläraren ner gitarren och sade godnatt. Bröderna Mammis fortsatte spela. Trummisen från Rhodos satt in en stund, men han och Yannis gav upp vid halvfemtiden på morgonen. Det gjorde vi också. På vägen genom byn hörde vi Michailis violin. Dansen var fortfarande igång.

Dagen efter lämnade vi ön. Vi har inte återvänt.

Den här texten är tillägnad Paraskivi Mammis, hennes söner Sotiris, Yannis och Vasilis, hennes döttrar Katina och Fotini, hennes barnbarn Yannis, Michailis och Paraskivi, hennes svärson Michailis och hennes svärdotter Eva samt alla dem jag har glömt namnen på efter alla dessa år. 

1 kommentar på “Bröllopsorkestern. En berättelse om en familj”

  1. Pingback: Om författaren – Grekland all Exclusive

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.