Jag har fortfarande inte koll på läget

När vi hade besökt Grekland ett tiotal gånger så trodde vi att vi hade koll på läget. Vår son var döpt i en grekisk kyrka, hans gudföräldrar var greker. Vi hade fört långa samtal med greker. Vi hade lärt oss lite grekiska.

Jag har alltid kämpat mot förutfattade meningar och schabloner. ”Sådana är grekerna” är ett påstående som jag aldrig har accepterat. Det finns tio miljoner greker och därmed finns det inte ett utan tio miljoner sätt som greker är på. Visst finns det gemensamma kuturella nämnare, utmejslade genom generationer av påverkan från familj, kyrka, grannar, grannländer…

Mina försök att begripa mig på den grekiska kulturen har åtminstone lärt mig en sak: att det är nyttigt att emellanåt flytta på sig och betrakta en fråga från en annan vinkel. Det är så lätt att vara tvärsäker så länge du befinner dig i din intressegemenskap. Svenskt kött är bäst! tycker du. Italienarna tycker att itelienskt kött är bäst. Har de fel? Sanningen är snarare att det finns bra och dåligt kött i båda länderna.

Däremot finns det lägen när kulturskillnaderna gör åsikter och beteenden obegripliga, de faller helt enkelt utanför de moraliska gränser vi har satt upp. Exempelvis hur folk i Chania parkerar sina bilar. Min vän tandläkaren i Aten brukar säga  ”John, this is not Europe, this is Minor Asia” när jag häpnar över någon märklig grekisk företeelse. Det tog lång tid för mig att förstå vad han egentligen menade med detta.

dav
På en gågata i Chania. Här får man inte ens köra in med bilen. Det är som att parkera på Västerlånggatan i Stockholm. Foto; John Göransson

Illusionen om att jag hade lyckats avkoda grekernas kulturella identitet brast 1999. Då bombade Nato Serbien för att få stopp på kriget på Balkan, som hade rasat i åtta år. Den 10 juni, efter drygt två månaders bombningar, kapitulerade Milošević och drog tillbaka sina truppper från Kosovo. Vi jublade. Vi hade sett TV-bilder som visade massgravar. Vi hade läst artiklar om etnisk rensnig, våldtäkter, tortyr och massakrer. Det var i stort sett alltid serber som låg bakom dåden. Milošević uppfattade vi som vår tids Hitler. Kroater och albaner var hans offer. Priset hade varit högt, men nu var det slut på kriget och grymheterna. Grekland var med i Nato och regeringen uttalade stöd för bombningarna. Jag kunde inte ens föreställa mig att någon skulle tycka annorlunda. Visst demonstterade vänstern i Aten. Men det gjorde den alltid. Att grekiska kommunister hatade USA visste vi redan.

Vi kom tillbaka till Nisyros ett par veckor efter krigsslutet. Vi fick en chock. Våra grekiska vänner var rasande! USA hade begått ett krigsbrott! Serberna hade förnedrats! Kosovoalbanerna var knarkhandlare och brottslingar allihopa. På ryggen till apotekarens T-shirt stod följande: ”NATO IS OUR ENEMIES! WE KILL OUR ENEMIES!” En opinionsundersökning skulle senare visa att över 90 procent av grekerna var emot bombningarna och att två tredjedeler ansåg att Bill Clinton skulle åtalas för krigsförbrytelser. New York Times skrev en rätt bra artikel i april 1999

För grekerna var USA fienden, medan Ryssland och Serbien var bundsförvanter. Turisterna från Norge, Danmark, Tyskland och de andra Natoländerna var rätt oroliga. Många var stamgäster på ön, nu kände de inte igen sig. Mer otydligt var det med grekerna, som också är med i Nato. Skulle apotekaren döda dem också? Helt klart var att vi för första gången kände oss ovälkomna.

Det kom ovanligt få grek-amerikaner till ön den sommaren och de närmast följade. Deras hus, som deras föräldrar, eller mor- och farföräldrar hade lämnat på 50-talet, stod tomma. Det var rätt tydligt att de hade fastnat i konflikten mellan att vara grek och att vara amerikan. Deras nya hemland var i krig med deras gamla hemland. Det fick bli några års paus. Så småningom lugnade det hela ner sig, åtminstoner till 2015.

En parentes: Två år senare flög två kapade flygplan in i World Trade Center och dödade tusentals människor. När jag tog upp saken med en vän i Aten svarade han iskallt ”Det var en mycket framgångsrik attack”. Jag kände hur jag stelnade till och hur färgen försvann från mitt ansikte. Vår vänskap fick en allvarlig törn där och då, även om det tog tid för mig att inse att jag aldrig kunde låtsas att han inte hade sagt så.

Hur kunde grekerna ha en så diameralt motsatt ståndpunkt om Balkankriget, jämfört med resten av EU och en stor del av världen? Varifrån kom hatet mot USA? Hur kunde de stödja en skurk som Milošević, som ett par år senare dömdes för krogsförbrytelser? Jag insåg att det fanns stora kunskapsluckor att fylla. Dags att läsa på. Svaret visade sig ligga långt tillbaka i tiden och bestod av flera olika delar:

  • Serbien och Grekland hade varit allierade i hundratals år, bland annat i befrielsekrigen mot det Ottomanska imperiet på 1800-talet, därför betraktar de nationalistiska grekerna serberna som ett broderfolk.
  • Serberna och grekerna är båda ortodoxa, därför hade Serbien stöd från den inflytelsrika grekiska kyrkan i konflikten med det i huvudsak muslimska kosovo.
  • Serbernas viktigaste allierade var Ryssland, som också är ett ortodoxt land. Jag ska återkommma till det senare.
  • Det grekiska kommunistpartiet KKE, som till skillnad mot det svenska Vänsterpartiet aldrig har avsvurit sig den sovjetkommunistiska ideologin, hade starkt stöd, i synnherhet bland akademiker.
  • USA:s roll i militärkuppen 1967 var inte glömd av vänstern, som omfattar betydligt fler greker än de som röstar på KKE. Varje år, på årsdagen av juntans attack mot ockupanterna på Atens Tekiska högskola, anordnas en protestmarsch som slutar vid den amerikanska ambassaden. USA är fienden, medan Ryssland och Jugoslavien är  vänsterns bundsförvanter sedan inbördeskriget 1944-1949.

Här hade vi med andra ord en fråga som alla, från högernationalister till sovjetkommunister, kunde enas kring.

De här insikterna, som har kommit gradvis efter 1999, har gjort det lättare för mig att förstå varför grekerna ofta står för helt andra saker än resten av Europa. Inte minst bottnar det i synen på Ryssland. Sverige har aldrig varit allierat med Ryssland eller Sovjetunionen, tvärtom. Grekerna var det ända fram till andra världskrigets slut. När de 1952 blev medlemmar i Nato blev de formellt fiender till Sovjetunionen. Men 1989, samma år som Berlinmurens fall och bara två år innan Sovjetunionen upplöstes, fick Moskvatrogna KKE över 13 procent av rösterna i parlamentsvalet och satte sig i regeringen tillsammans med konservatva Nea Demokratia. KKE har fortfarande kvar hammaren och skäran i partisymbolen. Det svenska Västerpatiet tog 1990 bort harramren och skäran, samtidigt som ordet ”kommunisterna” försvann ur namnet.

KKE
Hammaren och stjärnan är fortfarande kvar på KKE:s logotyp.

”Många greker ser Ryssland som den där riddaren på den vita hästen som ska komma och räddda oss. Jag undrar när de ska förstå att riddaren aldrig kommer”, sade en grekisk vän när vi diskuterade saken. Den här gången handlade det om Makedonienfrågan, eller FYROM, som grekerna valt att kalla sitt grannland. Jag, som är liberal och tycker väldigt illa om Putin, betraktar möjligheten att få med Norra Makedionen i EU som ett sätt att rubba Rysslands inflytande i regionen. Ryssland har följdaktigen gjort sitt bästa för att hindra processen. Vännen jag diskuterade med tyckte däremot inte att FYROM borde finnas över huvud taget. Det var inget riktigt land.

Jag hade nyligen kommit tillbaka från en resa till Skopje, huvudstad i Norra Makedonien. Där berättade barägare för mig om hur grekiska turister hade slagit sönder hans bar när de fick klart för sig att han inte var alban, som de flesta i hans stadsdel, utan makedoiner. Många greker tar bussen till Skopje för att handla, äta och dricka billigt.

Visserligen är det greker från Centrala och Västra Makedonien, som alltså ligger i Grekland, som är mest engagerade i motståndet, tillsammans med ultranatonalisterna i ANEL, kommunisterna i KKE och nazisterna i Gyllene Gryning. Det är lätt att förstå de grekiska makedioniernas misstänksamhet. Norra Makedionens förra premiärminister, ultranationalitiske Nikola Gruevski slog hårt på att ”hans” Makedionen var det rätta Makedonien. Han använde symboler från Alexander den stores imperium och reste en staty över honom på stadens mest centrala torg. Om det skrev jag i somras. Numera har han fått politisk asyl i Ungern, dit han nyligen flydde undan åtal för korruption och andra brott. Han smugglades ut ur landet i en ungersk diplomatbil.

Alexander den store står staty på ett torg i Skopje. Inte bra för relationerna med Grekland. Foto: John Göransson.

Efter uppståndelsen i kölvattnet av Balkankriget blev det rätt lugnt ett tag. Grekland gick med i EMU och bytte sina Drachmer mot Euro. Blillga krediter strömmade in, staten använde krediterna till allt från OS-satsningar till motorvägar och ubåtar. En hel del pengar försvann också ner i fickorna på korrupta politiker och tjänstemän.  Privatpersoner tog upp lån som användes till allt från hus till varumärkeskläder. Under ett par år i mitten på 00-talet köpte greker mest varumärkeskläder i världen, räknat per capita. Nu kunde grekerna leva samma liv som de rika turisterna. Nu var grekerna ganska sams med de flesta andra länder. Till och med relationerna med Turkiet började tina upp.

Sedan kom krisen och avgrunden öppnade sig. Det visade sig att den grekiska regeringen hade ljugit systematiskt om inflattionen och statsskulden i flera år. Hela tillväxten försvann på några år. EU, EMU och Internationella Valutafonden pumpade in krediter och tog över lån för att hålla landet flytande, samtidigt som de krävde hårda åtstramningar för attt få ekonomin i balans. Sänkta löner och pensioner, höjda skatter och andra pålagor drabbade folk hårt och öppnade för populister.
I slutet av 2914 blev det nyval i Grekland, sedan parlamentet hade missyckats med att utse en ny president. Valet blev en katastrof för de etablerade patierna Pasok och Nea Demokratia och en enorm framgång för den nybildade rödgröna koalitionen Syriza, som gick till val med det omöjliga löftet att sätta stopp för alla åtstramingar. Retoriken var öppet fientlig mot långivarna, i synnerhet mot Tyskland.

Vi vet alla hur det gick. Efter en dramatisk och mycket dyr sommar 2015 tvingades premiärminister Alexis Tsipras gå med på ännu värrre åtstramningar än dem han hade lurat grekerna att rösta nej till i en folkomröstning. Han fick låna ytterligare 80 miljarder Euro.

IMG_20150710_100952
Samma dag som Alxis Tsipras vek sig för långivarnas krav hittade jag dessa på en gatumarknad i Chania. Det var bara att slå till. Foto: John Göransson.

Innan Syriza kapitulerade försökte Tsipras spela ut ett sista kort. Han reste till Moskva för att träffa Putin. Ryska medier berättade under våren 2015 att BRICS-gemenskapen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) var beredd att erbjuda Grekland medlemskap i sin nybildade New Development Bank. Men 1 juli, bara några dagar innan folkomröstningen, dementerade ryssands finansminister Anton Siluanov ryktena. Det blev inga pengar och ingen annan hjälp. Ridddaren på den vita hästen stannade hemma den här gången också.

För tillfället verkar grekerna vara ganska trötta på politik. Krisen har blivit ett permanent tillstånd, de flesta tror inte längre att det finns någon quick-fix. Ryssland smyger sakta in i Grekland, köper medier, företag, fastigheter och fotbollslag. I våras klev oligarken Ivan Savvidis två gånger ut på plan när hans lag Paok Salonica spelade, med en stor revolver fullt synlig i ett hölster vid höften. Sådana friheter kan ryska oligarker tydligen ta sig i Grekland.
Eller kunde, kanske man ska säga. Relationerna fick sig en rejäl törn när Grekland nyligen utvisade två ryska diplomater som hade försökt påverka förhandlingarna mellan Grekland och FYROM. Just nu är samtalstonen mellan länderna ganska frostig. Kanske sitter den ryska riddaren inte längre så säker på sin vita häst? Kanske börjar grekerna inse att riddaren inte har ädla avsikter?

Trots att jag i dag har förstått en del av det som jag inte förstod 1999 är det mycket som fortfarande är gåtfullt. Hur kunde Greklands socialistiska regering ställa sig bakom Natos bombningar av Serbien, när mer än 90 procent av grekerna var emot? Hur kunde flera regeringar ljuga om Greklands inflation och budgetunbderskott? Hur kunde Syrizaregeringen hållla folkomröstning om ett åtstramningspaket som grekerna röstade nej till, för att därefter gå med på ännu värre åtstramningar? Hur kunde regeringen sedan få nytt förtroende av väljarna? Varför bygger många greker sin omvärldsbild på saker som hände för mellan 70 och 3 000 år sedan?

Jag börjar bli gammal nu. Tyvärr är det försent att återgå till den där sköna turisttillvaron, när man inte hade en aning om vad som egentligen hände bakom fasaden. Har man smakat på frukten så har man. Eller svalt det röda pillret, som det heter i The Matrix. Det är OK. Det har inte fått mig att tycka sämre om Grekland eller grekerna. Tvärtom är jag full av respekt och beundran. Grekerna har gått igenom så mycket, ändå fortsätter de att älska livet.

 

 

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.