Grekiska öar 12: Syros

Här hittar du listan över alla öar som är med i den här serien.

Det var familjens första besök i Aten. Vi hade hälsat på sonens gudföräldrar i några dagar och flytt hettan genom att besöka Sounio i söder och Evia i norr. Tillsammans hade vi lagt upp rutten för nedresan. Allt vi visste var att vi skulle til Koufonisi och att vi inte ville att sjöresorna skulle bli för långa. Gudföräldrarana föreslog att vi skulle börja med Syros, bara några timmar från Pireus. Därifrån gick en båt via Naxos och Amorgos till Koufonisi. Så fick det bli.

En gränd i en av alla Syros byar. Foto: Shutterstock.

Det visade sig vara ett mycket bra förslag. Efter en odramatisk båtresa var vi framme i den livliga hamnstaden Ermouploi. Gudföräldrarna hade rekommenderat att vi inte stannade där utan reste vidare till fiskebyn Kini på andra sidan ön. Vi tog bussen dit.

Vi var de enda turisterna som steg av bussen i Kini. En rumsuthyrare mötte upp och tog oss till ett utmärkt och billigt rum, en bit ovanför hamnen och stranden.

Kini är en badort, med en fin strand och många tavernor, caféer och barer. Det är också en idyllisk fiskeby där invånarna lever sina liv utan att ta så mycket notis om turisterna. Det var mycket trevligt, men det var inte därför vi var där.

Vi var där för byarna i bergen. Det var dem gudföräldrarna hade pratat om. Efter en natt i vårt rum hyrde för en gångs skull en bil. Det blev en fantastisk dag!

Tyvärr minns jag inte namnet på någon av byarna. Vi for bara runt på måfå och stannade till när vi kom fram till en by. Ofta sluttde de trånga gränderna brant nerför bergissidan i ett slags lutande labyrinter, där gamla tanter i traditionella kläder satt på trappor och gubbar satt på kaféer i middagshettan, i yllekostym och hatt. Katter strök omkring, hundar blängde misstänksamt och getter bräkte. Vi såg inte en enda utlänning, läste inte en enda skylt på engelska. Hit hade turismen inte nått. Detta var Grekland i originalskick!

Vi kom tillbaka till Kini på kvällen. Rätt utpumpade av alla intryck och vandringar upp och ner i gränderna lämnade vi bilen hos uthyraren i hamnen och proenerade hemåt. Det hade börjat mörkna ochvi insåg att vi inte riktigt visste i vilket av de vitkalkade husen på bergssluttingen vi bodde. Sonen kände vår oro och blev skräckslagen. Vi var vilse! Vi skulle aldrig hitta hem!

Kini, Syros. Foto: Shutterstock.

När vi väl hittade huset (det var inte särskilt svårt, skulle det visa sig) var det inte lätt att locka ut sonen på middag. Tänk om vi inte hittade tillbaka! Detta var innan alla hade mobiltelefoner, bara jag hade en mobil, så vi kunde inte lämna honom hemma. Dessutom var vi alla hungriga.

Vi gjore en lek av det. En lek med mycket allvar. På vägen ner hjälptes vi åt att ta ut riktmärken, att använda på tillbakavägen. En portkläpp, en skorsten. em vägskylt, ett träd… Därefter gjorde vi alltid så. Jag gör det fortfarande, det har hjälpt mig många gånger. Nu kan jag dessutom, med hjälp av Google Maps, gå tillbaka samma väg som jag kom.

Det blev bara två nätter på Syros. Om vi hade vetat vad som väntade på nästa ö hade det kanske blivit fler. Den här ön var ett fynd. En hamnstad stor nog för att ge den service vi ofta saknade på Nisyros. som saknade bankomat och hade ett väldigt sparsmakat utbud i butikerna. Här bodde drygt 20 000 människor i tre städer och massor av vackra byar, på Nisyros fanns bara fyra byar och tusen invånare. Det var nära till vännerna som hade flyttat från Nisyros till Aten. Stränderna var bra, men inte så spektakulära att de lockade hit massturismen.

Vi pratade om att det lika gärna hade kunnat bli här vi fastnade den där sommaren 1995, om vi bara hade utgått från Pireus i stället för Rhodos på den där båtluffen, sommaren när vi väntade vårt första och enda barn. Hur annorlunda allt hade blivit!

Den sortens samtal förde vi ofta över en kruka vitt vin på kvällarna, på en terass eller uteservering, medan sonen sov i rummet innanför och stjärnorna sprakade på himlen ovanför våra huvuden. Vi ångrade ingenting, förstås. Vi hade fortfarande många somrar framför oss på Nisyros. Vi hade det bra, helt enkelt. Åtminstone så länge vi fick vara i Grekland.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.