fbpx

Den musikaliska resan från Grekland till Lidingö – och tillbaka


För ett par år sedan skrev jag en artikel om relationerna mellan Grekland och Sverige. Det blev en resa från vikingatid till nutid, via bland annat Olof Palme, Sven-Bertil Taube och Elena Paparizou. Jag glömde en historia, trots att jag hade den mitt framför ögonen. Det får bli en egen artikel, som handlar om en extremt musikalisk grekisk-svensk familj och sträcker sig från Evia i Grekland till Lidingö i Sverige.

Första satsen, Bodals Station

Vi tar inte alls den här historien från början, inte heller från nutid. I stället går vi till 70-talets Lidingö och Bodals Station. Jag är tonåring och ska ta Lidingötåget in till stan. Jag stöter ihop med Eva Lindal. Hon är två år äldre än mig och min syrras ”bästis”, vi är också kompisar. Eva är violinist, det var liksom aldrig någon tvekan om hennes yrkesval. Hennes mamma Artemis var från Grekland och hon såg till så att de tre döttrarna övade flitigt. Det var i stort sett allt jag visste om familjen Lindal, mer än att pappa Kurt var den enda i familjen som inte utövade musik.

Som filmstjärnor

Den här kvällen var Eva på ett strålande humör. Hon berättade att hon just hade kommit hem från Aten, där hon och hennes syster hade medverkat i något event till minne av hennes morfar. Hon var fortfarande helt tagen av mottagandet. ”De behandlade oss som filmstjärnor, det var helt fantastiskt. Jag hade ingen aning om att morfar var så stor i Grekland”, berättade hon. Sedan skiljdes vi åt och det skulle dröja många år innan vi sågs nästa gång.

Ett sådant möte minns man. Eva skulle förstås vänja sig vid rampljus, applåder och stor publik, hon var i inledningen av sin violinistkarriär. Men bilden av någon som plötsligt får veta att hennes morfar, som hon aldrig hade träffat, var en firad tonsättare i ett annat land har etsat sig fast på näthinnan.

Booking.com

Vi vrider fram klockan till nutid. Eva och jag stöter ihop ibland, på något event eller på tunnelbanan. Jag tänker ofta på hennes berättelse vid Bodals Station, men hennes berömde morfars namn lade jag aldrig på minnet. Jag följer hennes och hennes systrars karriärer på avstånd, ibland ser jag dem på någon scen, eller lyssnar på dem på Spotify. Jag frågar vänner i Grekland om de vet vem han är, den där tonsättaren vars dotter flyttade till Sverige. De har ingen aning.

Andra satsen, återupptäckten

Nikos Skalkottas. Foto: Véronique Fournier-Pouyet, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=36881024

På valborgsmässoafton 2020, när jag letar efter nyheter om coronaviruset, får jag syn på en rubrik i en grekisk tidning: Svenska skivbolaget BIS släpper epokgörande album med verk av Nikos Skalkottas

. Kan det vara Evas Morfar? Jodå, visst är det så. Det är dags att läsa på.

Tredje satsen, Nikos Skalkottas

Nikos Skalkottas föddes i staden Chalkida på den Grekiska ön Evia 21 mars 1904. Han blev bara 45 år gammal. Hans familj flyttade till Aten, där han som femåring började spela fiol, både hans far och farbror var musiker. När han var 16 år gammal tog han examen från Atens Musikkonservatorium, Ett stipendium förde honom till Berlin, där han blev kvar till 1933. Det var där han träffade Evas mormor Matla Temko, som också var violinist. Det var hon som skulle se till att familjen hamnade i Sverige.

Detta är inte en historia om musik utan om en familj av musiker. Därför stjäl jag denna lakoniska presentation av honom, uppenbart hastigt skriven inför ett program som sändes i P2 den 22 mars 2018:

”Omständigheternas fel”

”Att det inte gick så bra för Nikos Skalkottas var egentligen inte hans eget fel utan omständigheterna: Välutbildad kompositör i Berlin, bland annat flera år hos Arnold Schönberg, han hade ihop det med en violinist och hade bildat familj, men kärleksförhållandet sprack, ett av barnen dog och det började bli ont om pengar. Nikos Skalkottas åkte hem till Aten men fann musiklivet på den klassiska fronten mycket magert: Det var svårt att få sin musik spelad eftersom så få uppskattade den. Sedan kom världskriget och tysk ockupation. Då stoppade de in Nikos Skalkottas i ett interneringsläger. En liten ljusning kom efter kriget då han träffade sin fru och bildade ny familj i Aten, bara för att dö precis innan hans andra son skulle födas, bara 45 år gammal. Många av hans noter försvann i samband med röjningen efter dödsfallet. Se där en riktigt sorglig historia, men nu har en del musik börjat spelas av Nikos Skalkottas igen”.

(Jag tog mig friheten att med hjälp av Eva Lindal rätta ett gravt faktafel i texten)

Fjärde satsen, till Sverige

Den där violinisten Skalkottas ”hade ihop det med” var Evas mormor Matla Temko och och Artemis var den dotter som överlevde, hon föddes 1927. Det var hennes bror som dog. Matla Temko kom från in ryskjudisk familj i Riga. Hon lämnade Berlin när nazisterna tog makten 1933, hon och Artemis tog sig till Sverige 1936. Där gifte sig Matla Temko med den kände svenske klarinettisten Thore Janson.

Artemis gifte sig 1949, samma år som Skalkottas dog, med ”radiomannen” Kurt Lindal. Hon blev konsertpianist, men den växande barnaskaran flyttade hennes fokus till familjen. Göran föddes 1950, Anna 1955, Eva 1958 och Maria 1963. Alla fyra skulle viga sina liv åt musiken.

Musikal med Henrik Dorsin

Göran var eldsjälen som stannade på Lidingö. Han tröttnade aldrig på att engagera Lidingös barn och ungdomar i musik, inom ramen för den kommunala musikskolan och tusentals timmar av frivilligt arbete. Bland annat skrev han musiken till musikalen ”Sagoharen förstörde mitt liv”, som sattes upp 1996. Texten skrevs av Henrik Dorsin, de förblev vänner till Görans död 2014. Henrik Dorsin har flera gånger framfört ett av styckena ur musikalen, som utgörs av den finska texten på O’boypaketet.

Tre violinister

De tre döttrarna spelade fiol. Från späd ålder, som det brukade heta. De stämplades som ”underbarn” av Lidingös avundsjuka mammor (i dag heter det ”särbegåvade”). Vi barn anade att det låg mycket hårt arbete och hårda påtryckningar från mamma Artemis bakom framgångarna, sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan, som i alla diskussioner om arv och miljö?

Anna gjorde internationell karriär innan hon 1983 kom tillbaka till Sverige och blev som första kvinna konsertmästare för Stockholmsfilharmonikerna. Sedan blev det en professur på Musikhögskolan. Hennes liv hamnade på filmduken 1989, då Ylva och Staffan Juléns dokumentärfilm om henne, ”Livsstråk”, hade premiär på Fågel Blå i Stockholm.

Eva kom till radiosymfonikerna 1986, där hon blev kvar till 1998, med en del utflykter. Hon är fortfarande i högsta grad aktiv och har spelat med flera ensembler i olika genrer, bland annat fantastiska Katzen Kapell. Själv såg jag senast Eva spela fiol på releasefesten när hennes brorsdotter Lisa Lindal släppte albumet The Luminol 2006.

Lisa Lindal, The Luminol.

Maria satsade på barockmusiken och leder sedan många år Rebaroque, som tidigare hette Stockholms Barockensemble. Här medverkar Eva ofta. Jag vill också nämna att Maria var musikalisk ledare för Folkoperans hyllade uppsättning Av Bachs Matteuspassionen 2014. Vår son var med i föreställningen, så den såg vi.

Maria Lindal står längs framme till vänster.

Alla tre började förstås på Stockholms Musikaliska Akademi, eller ”Ackis” som den då kallades. Numera är den en del av Stockholms Universitet och kallas Musikhögskolan. De studerade förstås utomlands också.

Femte satsen, comebacken

Tillbaka till 2000-talet och morfar Nikos Skalkottas. Trots systrarnas triumfatoriska besök i Aten på 70-talet var det då väldigt få utanför konstmusikens domäner som visste vem han var. Men 2004, hundra år efter hans födelse, bestämmer sig tydligen kultureliten, både i och utanför Grekland, för att det är dags att hedra honom efter förtjänst. Att detta råkar vara höjdpunkten i det moderna Greklands historia förstärker saken ytterligare. Kanske tyckte man att det var dags att Theodorakis fick sällskap på parnassen? Flera skivor spelades in, konserter hölls, bland annat inom programmet för de Olympiska Spelen.

Jag mötte Yetin

Det berömda Benakimuseet i Aten utsåg 2004 till Skalkottaåret. Det ger anledning till en utvikning. Emmanoil Benaki var Skalkottas vän och ”beskyddare”. Han var en av den grekiska nationens hjältar, god vän och kollega till landsfadern Elefterios Venizelous, som var farfars morfar till Greklands sittande premiärminister Kyriakos Mitsotakis. En svårslagen ”Jag mötte Yetin-historia”: Min kompis Evas morfar var kompis med Benaki, som var kompis med Venizelos, som var Mitsotakis farfars morfar! Vad sägs om det?

Snudd på folkkär

Det var kanske inte främst Skalkottas ”svårtillgängliga” konstmusik som fick grekerna att hitta honom. I stället var det verket ”36 Dances” och andra verk baserade på grekisk folkmusik, som de skulle ta till sina hjärtan. Han skrev danserna mellan 1931 och 1936, och arrangerade om dem till stora delar 1948–49. De flesta av dem är baserade på grekisk folkmusik från olika delar av det grekiska fastlandet och öarna, resten är hans egna kompositioner.

Grekerna älskade förstås att deras folkmusik framfördes av stora, internationellt kända orkestrar. Olympiska Spelen, EM-guld i fotboll, ekonomiskt under… Skalkottas blev rosen på tårtan. Femton år senare, 2019, var det dags för nästa jubileum. Nu för att minnas att det var 70 år sedan hans död. Nya konserter, nya albumsläpp och nya artiklar. Nu är det många greker som känner till Skalkottas. Han är så nära en tonsättare av tolvtonsmusik kan bli att kallas folkkär.

Sjätte satsen, återkomsten

Tillbaka till Sverige. Nu är det 2015. Eva vill göra något av morfaderns musik och tar initiativet till ”Katastrof i Djungeln”, en familjeföreställning som är en musikalisk resa genom Skalokottas liv, hans musik och Greklands folkmusik. Den sätts upp på Stockholms Stadsteater 2015. Om jag hade vetat det hade jag sett den, nu hittar jag bara en trailer på Youtube.

Så är det med tolvtonsmusik och annan ”svår” konstmusik. De flesta, i såväl Sverige som Grekland, är ointresserade av denna konstform, som bara sveper förbi oss ibland, kanske som soundtrack till någon långfilm eller TV-dokumentär. De som skriver och framför den har ofta kämpat hårdare än de flesta av oss för att kunna leva på sin musik, de flesta av dem lyckas aldrig och får hitta något annat sätt att försörja sig. I familjen Skalkottas-Temko-Lindal hamnade alla på den musikaliska banan. I välfärdsstaten Sverige fanns det under rekordåren plats för såväl konstmusik som kommunala musikskolor, men det krävdes fortfarande stenhårt arbete och engagemang för att lyckas. I Grekland fanns det väldigt lite plats för konstmusik, hoppet stod till att någon mecenat som Benaki eller Onassis skulle sponsra verksamheten.

Coda, Tillbaka till Chalkida

Med bara några dagars mellanrum i april 2020 släpps två album. Det ena har jag redan berättat om, det ”epokgörande” albumet med Skalkottas musik. Den andra är Eva och Anna Lindals första gemensamma album Bäver och det första spåret, Chalkida, är baserat på ett verk av deras morfar. När jag hörde det kontaktade jag Eva och berättade att det var dags att skriva en artikel. Hon svarade och berättade att albumet är tillägnat deras mamma Artemis.

Chalkida. Från Anna och Eva Lindals album Bäver.

Ridå, vid Chalkidas strand

När jag sätter punkt lyssnar jag på Chalkida och minns hur vi badade i havet med vår son, vid Chalkidas strand för 20 år sedan, tillsammans med sonens grekiska gudföräldrar. Ett nytt band hade knutits mellan Grekland och Sverige, drygt 50 år efter mötet mellan Kurt och Artemis.

Tack till

Eva Lindal, som har tagit sig tid att faktagranska den här texten, så att jag slapp pinsamma faktafel. Om artikeln fortfarande innehåller fel så är det helt och hållet mitt fel.

Källor

Eva och Anna Lindals hemsidor, Svensk Filmdatabas, Kathimerini, Sveriges Radio, Folkoperan, Greek News Agenda, Dagens Nyheter, Benakimuseet, Rebaroques hemsida, Wikipedia med flera.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: