fbpx

Julia Bradburys Grekiska öar: Faktafel sponsrade av TUI

Nu har Julia Bradburys serie om grekiska öar kommit till SVT. Jag såg första avsnittet, om Kreta, när det visades på brittiska ITV i januari. Nu har jag sett om det. Jag är inte imponerad.

Julia Bradbury är en erfaren brittisk TV-journalist. Hon inleder första avsnittet med att berätta att hennes mamma kommer från Chios i Grekland, men att hon aldrig har lyckats lära sig grekiska. Jag tror inte att hon har försökt.

TUI betalade för serien

Hela TV-serien är finansierad av researrangören TUI. Det märks. Förmodligen har SVT köpt in serien billigt, kanske för en krona. Det är fullt tillåtet för SVT att visa inköpta program som har finansierats av företag, så länge det inte är SVT som har fått pengarna. Vad SVT betalar får vi aldrig veta.

Så här började varje avsnitt av TV-serien när den visades i den brittiska reklamkanalen ITV.

Samariaravinen är inte längst och djupast i Europa

Sponsringen märks. Redan i inledningen av det första avsnittet berättar Bradbury att Samariaravinen är den längsta och djupaste ravinen i Europa. Det är den inte, det är en myt som vårdas ömt av TUI och andra reseföretag. Det börjar så och det ska fortsätta så. Dålig och slarvig research, en sammanblandning av fakta och fiktion. Mest besvärande är ändå att hon ständigt betraktar de lokala kretensarna som objekt. Hon pratar om dem över deras huvuden i stället för till dem. Ibland på ett sätt som är direkt pinsamt.

Booking.com

Det är förstås vackra bilder och hon uppmanar, precis som jag, publiken att ta sig inåt land för att uppleva det riktiga Kreta. Men hennes speakertexter bildsätts ofta av drönarbilder från parasolltäta stränder som hon aldrig besöker. Det förklaras i eftertexten: de är inköpta från en bildbyrå. Det blir lite som att prata om Södermalm i Stockholm och samtidigt visa bilder från Skansen. Men visst droppar hon några namn på populära turistorter och stränder. Då påminns vi om vem som har stått för notan.

Brittiska TUI har byggt en egen ”minisajt” kring serien, med korta filmklipp och annat innehåll. Tyvärr blev satsningen ett gigantiskt misslyckande. Seriens sändes i brittisk TV i januari, i mars stängde gränserna.

Anthotyro blir Mizitra

Grekiska ostar. Mizitra längst ner till höger. Foto: John Göransson.

Julia Bradbury börjar med ett besök hos en getherde i bergen ovanför Lashitiplatån. Han är klädd som jag minns att äldre män på Kreta var klädda på 90-talet. Nu var det många år sedan jag såg någon bära sådana kläder till vardags. Det ska göras ost. Den berömda Mizitran, nämligen. Alla som har ätit Mizitra vet att den ost som visas i slutet inte är den där färska krämiga Mizitran, eftersom den inte saltas. Det är snarare Anthotyro, som sedan lagras för att bli Anthotyro Xero. Det är som att visa upp en parmesanost och kalla den Ricotta.

Theseus gick aldrig här

På vägen ner passerar Bradbury en minoisk väg. Hon kliver ur bilen, tar upphetsat några steg på den och utbrister att ”Det kanske var den här vägen Theseus tog när han var på väg för att döda minotauren!”

Historien om Theseus och Minotauren är visserligen en myt, men om man sammanfattar Homeros berättelse så blir det så här: Theseus kommer från Aten till Knossos. Han beger sig till den labyrint där den fasansfulla Minotauren (hälften människa, hälften tjur) lurar på sin hög av människoben. Ariadne har spunnit en tråd åt honom, som han använder för att hitta ut. Han dödar Minotauren, tar sig ut ur labyrinten och lämnar Kreta med Ariadne.

Han kommer till Kreta med båt norrifrån och lämnar ön samma väg. Att han skulle ha tagit en drygt tre mil lång omväg från Knossos till Minotaurens labyrint nämner inte Homeros. Julia Bradbury struntar i det. Hon får name-droppa Theseus och Minotauren. Det kanske inte är så noga, men det blir lite som att placera Shakespeares Hamlet i Malmö i stället för i Köpenhamn.

Rethymno blir Rethmyno

Så är det dags för Rethymnon. Eller Rethmyno, som hon säger flera gånger, vilket blir lite lustigt när det står rätt i den svenska texten. Så onödigt slarv, som hade varit enkelt att rätta till. men det är samma attityd som med de andra faktafelen: Vem bryr sig? Hennes grekiska mamma, kanske?

Nu ska vi lära oss allt om filodeg och baklava. Det är riktigt intresssant, det är onekligen imponerande att se den gamle bagaren arbeta ut den lövtunna degen. Tyvärr inleder hon med att, sådär i förbifarten, nämna ”Baklavakonflikten”. ”Både grekerna och turkarna hävdar att de skapade baklavan, säger hon.”

Det är obegripligt att hon nämner denna strid mellan nationalister som om det vore ett skämt och inte en del i en djup och infekterad konflikt mellan Grekland och Turkiet. Eller så är det så britter pratar om andra länder och deras konflikter, Med en axelryckning och ett roat leende. ”The natives are restless”, liksom.

Direkt pinsamt

Sedan är det dags för besök hos instrumentmakaren Nikos Papalexakis. Det blir riktigt pinsamt. Om en manlig programledare hade talat om en känd grekisk yrkeskvinna på samma sätt hade det blivit ett helvetes liv. Nu är det tydligen OK. ”Nikos är lite som en grekisk gud, eller hur?”. ”Jag vet inte om jag blev kär i lyran eller Nikos”, ”Jag passade på att krama honom!” Hennes lystna blickar in i kameran berättar tydligt vad hon skulle vilja göra med Nikos. Han ser mest besvärad ut. Undra på det. Det är här jag bestämmer mig för att skriva den hr texten. Jag blir helt enkelt förbannad.

Julia Bradbury och Nikos Papalexakis. Pinsamt.

Fakta och fiktion blandas

Resan avslutas med ett besök på den numera övergiva spetälskekolonin Spinalonga. Det är ganska intressanta minuter. Men det märks att alla uppgifter kommer från en roman. Författaren Victoria Hislop gjorde visserligen grundlig research när hon skrev boken ”The Island”, men det är fortfarande en roman.

Bradbury berättar att nazisterna under ockupationen aldrig brydde sig om att ta sig i land på ön ”Men det lär ha suttit krypskyttar på fastlandet som sköt prick på invånarna här”, säger hon. ”Det lär ha” betyder att det står i Hislops roman. Jag hittar inga andra källor eller referenser till detta. Det kan ha varit så, men det kan också vara ett rent påhitt. Det är OK, rentav nödvändigt, för en författare att blanda fakta och fiktion i en roman. En journalist får inte göra det.

Som av en händelse handlar första avsnittet av ”Grekiska Öar” om Kreta, en ö som jag vet väldigt mycket om och själv har skrivit om. Därför kunde jag direkt avslöja en del av faktafelen. Därför tänker jag skippa resten av serien. Hur ska jag veta om det som sägs är sant?

Jag ska tillägga att jag dubbelkollade alla uppgifter innan jag skrev om dem. Det är det som kallas journalistik. Kolla först, berätta sedan.

4 reaktioner till “Julia Bradburys Grekiska öar: Faktafel sponsrade av TUI

  • 4 juni, 2020 kl. 10:43
    Permalink

    Tack för mycket intressant information om allt du skriver.

    Svar
  • 3 juni, 2020 kl. 14:41
    Permalink

    Och jag skrev själv fel. Det ska vara Theseus, vilket också sägs i programmet.

    Svar
  • 3 juni, 2020 kl. 13:17
    Permalink

    Jag såg det första avsnittet om Kreta igår kväll. Jag funderade på att skriva något liknande själv. Fruktansvärd kulturkolonialism!
    Jag håller med dig i det mesta du skriver i krönikan, men du har förväxlat Daedalus med Perseus. Hon säger faktiskt att det var Perseus som gick på den minoiska vägen för att döda Minotauros (i alla fall 10:27 in i programmet).

    Svar
    • 3 juni, 2020 kl. 14:36
      Permalink

      Rätt. Tack! Jag ändrar. Det var Daedalus som ritade Knossos, enligt myten. Jag blandade helt enkelt ihop dom. Det är rättat nu. Det var Theseus, förresten. 🙂

      Svar

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: