Minnena rulllar in med en trasig grekisk stol
Titta på bilderna ovanför. Den högra är tagen en majdag 1990, den vänstra är tagen 23 mars 2021. Vad har hänt mellan bilderna? Häng med på en resa från Grekland från 1990 till 2021!
Fotografen har hunnit fylla 60. Han tog den högra bilden när han just hade funnit sitt livs kärlek och lockat med henne på en resa till Kreta. Han hade varit där en gång förut, nu ville han visa upp denna fantastiska plats för henne.
De bodde i Platanias, på ett helt okej lägenhetshotell. Men ”byn” var en turistort som kunde ha legat var som helst.
En vandring i solen
Så här beskriver författafen Stig Claesson (Slas) en sådan plats: ”Hotellet låg i en lång rad längs en långgrund sandstrand vid ett till synes oändligt hav. (…) Ville man roa sig på annat sätt än att stå och hänga i en hotellbar eller sitta och småprata i en lobby fick man gå avenyn österut till stan. Västerut kunde man gå så långt som till ett nytt hotellbygge, sen blev avenyn en landsväg och man behövde en bil.”
Slas beskrivning i boken ”En vandring i Solen” är en rätt bra beskrivning av Platanias 1990, trots att boken utspelas på Cypern på 70-talet och filmen är inspelad i Loutraki 1976.
Mitt i allt detta fanns det gamla Kreta kvar och visade sig glimtvis. En man som red förbi på sin åsna, läsande en tidning, blev ett minne för livet, som tack och lov fastnade på ett fotografi. Bilden dök upp i en kartong härom året.
Kreta på moped
Betong, turistfällor, barer med dålig sprit… Sand, sol, sprit och sex… Visst fanns det trevliga ställen, det gör det alltid i Grekland. Men ganska snart hyrde de en moped och började utforska ön. Chania, förstås, där de åt sin första Gyro Pita på ett hak där de numera är stamgäster. De bor numera 500 meter därifrån. Tavernan vid lekplatsen, som numera är full av ungdomar som spelar datorspel dygnet runt. Där upplevde de sitt första oväder på Kreta, med strömavbrott och allt. Bord och stolar bars in, stearinljus på bordet och kraftigt begränsad meny. En mycket lyckad kväll!
Oljeskadade turister
Sedan blev utflykterna längre. Rakt över ön till Paleochora, där de skulle fira jul 18 år senare. Längst västerut till Falassarna, där de fick bada på en fantastisk strand i ett fantastiskt hav, för att sedan upptäcka att fötterna var täckta av oljefläckar. Det skulle dröja 25 år innan nästa besök.
De upptäckte att de bara behövde röra sig en liten bit från Platanias eller Gamla stan i Chania för att mötas av nyfikenhet och äkta gästfrihet. Det blev beroendeframkallande att åka till byar uppe i bergen och äta lunch på ställen som sällan såg turister. Ont i rumpan och lättare solsting var biverkningar man fick leva med.
Eftersom säsongen just hade börjat var de oftast årets första utlänningar och behandlades som återvändande vänner eller familjemedlemmar ”Å, så roligt att ni är tillbaka! Det har varit en lång vinter, vi behöver verkligen omväxling!” sade ägaren till ett litet café när de stannade till för en kall öl och en sallad. De blev sittande mycket längre än de hade tänkt.
Visby eller Tranås
En av de sista dagarna, när de hade lämnat tillbaka mopederna, tog de bussen till Kissamos. Detta var före internet, så det fanns som vanligt ingen plan. Se något nytt, komma undan turisterna och nosa på ”det riktiga Kreta”. De var unga och när man är ung blir man lätt uttråkad.
Minnena från den där eftermiddagen i Kissamos har för länge sedan bleknat. Den var inte särskilt kul. Att jämföra Chania med Kissamos är som att jämföra Visby med Tranås. Om man vill se ”det riktiga Sverige” så ska man förstås bege sig till Tranås. Men det finns lite mer att göra och se i Visby.
Efter lunchen fanns tid kvar innan bussen gick tillbaka till Platanias. De strosade planlöst genom en sliten del av staden när de fick syn på en liten verkstad. Därinne var det fullt av klassiska grekiska trästolar med rottingsits. På en av stolarna satt en man med ett skitigt förkläde och slipade på en annan stol.
De hade redan förälskat sig i de där grekiska rottingstolarna. Drömmen var att ha två i köket i det första gemensamma hemmet i Stockholmsförorten. Nu stod de där och såg travar av nytillverkade stolar, precis i den stil de drömde om. De gick in.
Det var inga problem att köpa två stolar. Det var dessutom löjligt billigt. Prislappen är sedan länge glömd, men kostnaden per stol motsvarade ungefär en lunch med karaffvin.
Stolsnickaren band ihop stolarna, de betalade och tog dem på bussen. Hur de skulle få hem dem till Sverige fick bli ett senare problem.
Sittplatser i charterkön
De stod i den där omänskliga charterkön till incheckningen. Men de hade åtminstone varsin stol att sitta på. Visst var de nervösa när de kom fram till disken, men höll god min och betedde sig som om det var självklart att checka in två stolar efter charterresan. Kvinnan bakom disken log med hela ansiktet ”Vilka fina stolar! Var har ni köpt dem?”. De berättade om stolsnickaren i Kissamos, hon tackade och sade att hon skulle åka dit när hon blev ledig. Stolarna fick bagagetaggar, sedan fick de själva bära dem till röntgenapparaten. Männen i säkerhetskontrollen skrockade när de ställde dem på bandet och önskade trevlig resa. Medpassagerarna, som alla förstås var svenskar, låtsades som ingenting, även om en del pekande och viskande pågick.
De två stolarna kom lyckligt till Sverige och fick ett hem i en trerummare nära motorvägen. Så småningom hamnade de i en villa lite längre från motorvägen. En målades blå och hamnade en i en berså, Då hade sitsen på den andra redan gått sönder. De gör det, nämligen. I Grekland går fortfarande män omkring i bostadskvarteren, med rullar med rotting på ryggen, och flätar nya sitsar till stolarna. Vi hör deras rop ibland. Vi har åtta stolar med rottingsits i huset i gränden.
Från en verkstad till en annan
När sitsen på den blåa stolen föll sönder hamnade den i verkstaden i villans källare. Den var redan full av kroniskt uppskjutna renoveringsobjekt. Stolen stod där tills jag en marsdag ställde en låda på den och kände hur minnena rullade in, som en våg på stranden i Falassarna. Jag tog ut den i trädgården för fotografering.
Stolarna fyllde 30 förra året, men som alla andra jubileer i dessa coronatider är firandet uppskjutet. Kanske ska de få en hedersplats 29 maj, när det där nyförälskade paret som snubblade in på ett stolsnickeri i Kissamos firar sin 30-åriga bröllopsdag? Hans 60-årsdag firades i stillhet i Loutro och Paleochora förra året.