Fyra dagar i den grekiska södern

Bara en vecka efter vår ankomst till Chania tar vi semester från vårt hem och drar söderut i fyra dagar. Det blir en intensiv och rolig tid med många återseenden, sena kvällar, goda måltider och bad i kristallklart vatten. Samtidigt innebär det tre båtresor, två bussresor och tre olika hotellrum på fyra dagar, så vi är inte direkt utvilade när vi kommer hem igen.

---

Vi har gjort den här resan förut. Vi vet vad vi kan förvänta oss och vad vi inte kan förvänta oss. Bussen går klockan två från busstationen i Chania, vi hinner precis köpa biljetter och komma ombord på färjan som avgår klockan fyra från Chora Sfakion. En halvtimme senare är vi framme i Loutro, där vår kompis Vangelis väntar med nyckeln till vårt stora rum, som har en storslagen havsutsikt och egen patio.

I sort sett hela byn är släkt med Vangelis. Hans bror och flera kusiner driver kaféer och restauranger. Resten av byn är vänner, en del är gamla klasskamrater från skolan i Anopolis, där de flesta har växt upp. Många har bott utomlands i några år och återvänt, andra blev kvar. Vangelis bror har nyligen återvänt från Australien.

En ny stege vid kajen innebär att vi slipper den svårt överbefolkade stranden på den östra sidan av byn. Det är bara att kliva i och simma i det kristallklara vattnet. I övrigt blir det inte så mycket gjort. Långa frukostar, middagar vid havet, kvällsdrinkar på bluesbaren längst österut…

Som ett kryssningsfartyg

Vi har delade känslor för Loutro. Byn är mycket vacker, med de krivita husen, de blåa fönsterluckorna, det kristallklara vattnet framför och de höga bergen bakom. Synd att det mesta är fake. Detta var länge ett litet fiskeläge, inte förrän på 80-talet började invånarna Anopoli bygga hotell i Kykladisk stil längs havet. Frånvaron av vägar är befriande för oss, som är hjärtligt trötta på den kaotiska trafiken i Chania. Samtidigt uppstår en känsla av att vi befinner oss ombord på ett kryssningsfartyg, där vi möter samma människor frukost, middag och kväll.

Det är många skandinaver i byn. Norrmännen och danskarna har börjat resa igen, svenskar är det däremot ont om fortfarande. I övrigt hör vi mest tyska oh holländska. Medelåldern är mycket hög, många har kommit hit i många år. Detta är inte en partyby. Här går man tidigt till sängs och vaknar tidigt, för att vandra i bergen eller ta utflyktsbåtarna till de närbelägna stränderna i Likos, Marmaras eller Glykanera. Byborna har kommit överens om allt ska stänga senast klockan ett på natten, så att de själva ska få sova och för att inte störa turisternas nattsömn. Vi tar med oss en kasse is och sätter oss på altanen.

Samariaravinens slut

Efter Två dagar tar vi båten västerut till Agia Roumeli. Det är där Samariaravinen slutar och det märks.

Numera går en minibuss i skytteltrafik mellan ravinens slut och byn, så många går bara 11 av de 16 kilometer som är den ursprungliga vandringen. Väl nere flockas de på de mediokra caféerna och tavernorna nere i hamnen, medan de väntar på båten till Sougia eller Chora Sfakion, där de packar in sig i bussar för vidare färd tillbaka till turistorterna väster om Chania. Det är trångt, bökigt och långtifrån vårt sätt att resa.

Den här gången visste vi bättre. Rena på Hanim Studios har tipsat oss om ett enkelt ställe i utkanten av byn, där vi i lugn och ro kunde äta lunch och vänta på båten. Vi minns hur vi själva gick förbi det här stället för många år sedan, förvissade om att vi skulle hitta något bättre längre ner i byn. Det gjorde vi inte.

Greklands fulaste fartyg

Men sedan kommer vi inte undan längre. Det är dags att gå ombord på ”Samaria I”, som är Greklands fulaste fartyg. Det är galet trångt när hundratals turister ska ombord samtidigt. Nästan ingen har munskydd, besättningen orkar inte bry sig längre utan låter dem hållas. Rent statistiskt bär ett 30-tal människor i trängseln på coronaviruset, så vi har våra munskydd på och försöker skapa lite lucka på bänken.

En timme senare är vi framme i Sougia, där 90 procent av våra medpassagerare kliver av och ombord på de väntande bussarna. Vi köper varsin Amstel, tar av munskydden och njuter av resten av resan.

När vi kommer i land i Paleochora går vi raka vägen till Savas Rooms, där Manolis väntar. Han berättar att han har ”gjort ett litet misstag”, vilket innebär att vi måste flytta ut ur vårt rum klockan tio nästa dag och flytta in i ett annat rum några timmar senare.

Vi finner oss i vårt öde, vandrar genom bakgatorna österut till den trevliga familjerestaurangen Methexis och äter en utmärkt middag. En av bröderna kommer förbi och hälsar. Vi har inte setts på ett par år så det blir en trevlig pratstund.

Bästa baren

Sedan går vi till Agios Bar, som händelsevis råkar vara den bästa baren vi någonsin har besökt. Här pågår en generationsväxling. Mihailis son Lefteris har tagit över i baren, medan brodern Nektarios koncentrerar sig på restaurangen Pasifai nere på strandpromenaden. Där serverar Georgia, tidigare kökschef på den berömda restaurangen Scholio i byn Anidri, Paleochoras bästa och mest spännande mat. Vi äter där kvällen efter.

De båda bröderna tog över barn från sin far, på den tiden var det ett café. Så Lefteris är tredje generationen. Vi har känt honom sedan han var var tretton.

Vi hinner med två kvällar på Agios bar, mellan rumsbyten, bad, promenader och måltider. Mihailis ägnade vinterns lockdown åt att bygga upp en imponerande samling exklusiv gin från hela världen. Vi provsmakar gin från Sydafrika, Japan, Italien och Frankrike samt helt hemgjord enbärskryddat tsikoudia. Lefteris fyller på med utsökta cocktails. Vi har mycket trevligt.

• 

• 

• 

• 

• 

Agios är det andra stället där vi har fått visa våra Covidbevis för att bli insläppta. Baren få ha max åtta gäster inomhus, så de flesta sitter förstås ute med öl och drinkar. Även här finns många äldre par, men även många yngre. Vi hör danska, norska, finska, tyska, engelska och andra språk. Det är proppfullt överallt och mer folk än det brukar vara i september.

Efter två nätter i Paleochora är det dags för hemresa. Bussen går klocka tolv, så vi hinner både sova ut och äta frukost innan bussen tar oss över ön, tillbaka till Chania. Vi handlar lite till söndagens middagsbjudning och tar en siesta innan vi ger oss ut igen. Värmen är tillbaka, det är 35 grader varmt. Vi ska ha huset fullt med gäster två kvällar i rad, så det är dags att förbereda. Sedan ska vi ta det väldigt lugnt i några dagar!

Vår fyra dagars minisemester var inte gratis. Vi betalade sammanlagt 200 euro för fyra hotellnätter, omkring 30 euro för båtbiljetterna och lika mycket för bussbiljetterna. Sedan uppstår förstås extra kostnader för mat och dryck, så totalsumman hamnar nog på cirka 500 euro. Om det är värt det? Ja, förmodligen.