Två dagar i Aten – första dagen
Det var två år sedan vi senast besökte Aten. Den här gången bestämde vi oss för att ägna den korta tid vi hade på oss till att träffa vänner och utforska omgivningarna. Det var ett bra beslut. Här kommer en reseberättelse som innehåller flera användbara tips och länkar. I första delen berättar vi om första dagen, i morgon kommer nästa del, som slutar på Arlanda.
Här kan du läsa andra delen i den här berättelsen.
På onsdag morgon låser vi huset, stänger av vattnet, tar våra väskor och promenerar upp till taxistationen. Resan till Chanias flygplats Daskalogianni går utan krångel, liksom incheckning och säkerhetskontroll. Vi får visa upp våra Covidbevis i incheckningen, förstås. Munskydden åkte på redan i taxin, nu ska de vara på tills vi kommer upp ur tunnelbanan i Aten. Vi är trötta. Vi åt middag på Perperas och blev sedan sittande tills klockan var över två. Det blev bara tre timmars sömn och den korta flygresan ger inte tillfälle till kompensation.
Framme i Aten löper allt smidigt och vi tar tunnelbanan (linje 3) till Monastiraki. Det är knökfullt på tåget, alla har munskydd. Resan tar ungefär 45 minuter och promenaden till vårt hotell, The Frogs Guesthouse, tar mindre än tio minuter.
Vi har bott här förut och den här gången bestämmer vi oss: I fortsättningen bor vi ingen annanstans när vi är i Aten! Detta är ett ”home away from home”, men med bättre sängar, snyggare inredning och bättre frukost än i något av våra två hem.. Dessutom är de som jobbar här utomordentligt trevliga, det är som att komma hem till gamla vänner.
Det enda som brister är att hotellet är långtifrån tillgängligt för dem som har svårt att gå, eftersom det saknar hiss. Vi ingår inte i den kategorin så vi släpar upp våra väskor och hinner precis duscha och byta om när det knackar på dörren. ”En dam väntar på er i baren”, säger receptionisten. ”Vi vet”, svarar jag. Det är vår vän Francine från Chania som har kommit för ett snabbt återseende. Vi har inte setts sedan hon lämnade ön 2019, även om vi regelbundet pratar med varandra över internet.
Vi slår oss ner med en utmärkt drink i baren innan vi ger oss ut på lunch. Jag frågar tjejen i baren om rekommendationer. ”Gå till Nikitas! Eller, om de inte har bord, gt till Mavros Gatos!” säger hon och beskriver den korta vägen till båda ställena.
Lunch på Nikitas
Vi börjar med Nikitas, som ligger bara 130 meter från hotellet och får bord direkt. Det är ett utmärkt ställe, med vällagad traditionell mat. Vi beställer in giouvetsou på get, grillat fläsk med pommes frites, rödbetor och tyrokafteri. Till de dricker vi ett vitt vin från Limnos, gjort på den ovanliga druvan Muskat of Alexandria, som man tror är världens äldsta bevarade druvsort. Egyptens drottning Kleopatra sägs ha njutit av vin gjort på denna druva före Kristi födelse. Vinet är fruktigt, rentav lite sött, men en perfekt följeslagare till maten och fantastiskt prisvärt. Allt smakar utmärkt och notan slutade på 40 euro för tre.
Siesta!
Mot slutet av måltiden drabbas jag av total utmattning, Mina ögonlock faller ner, innanför dem projiceras en bild av hotellets sköna säng. Vi kommer överens om att fortsätta samtalet nästa dag och vacklar tillbaka till vårt hotell. Vi somnar i princip så fort vi har lagt huvudena på kudden. Sängen är just så skön som vi minns den från vår förra vistelse, två år tidigare.
Koumparu!
Nästa återseende är både kärt och oroande. Vi skulle ha träffat vår sons gudföräldrar, men det visar sig att gudmor är inlagd på sjukhus, så bara gudfar Manolis dyker upp på hotellet. Det blir ändå ett kärt återseende. Vi har känt varandra sedan 1995. Då var han inte ens 30 år fyllda, nu är han vithårig och hans fru, som är betydligt äldre, har just gått i pension. Prognosen är bra, hon kommer förmodligen snart att vara hemma igen, säger Manolis. Han far mellan sin tandläkarpraktik och sjukhuset. ”Jag har avbokat alla patienter på eftermiddagarna för att kunna vara hos henne”, berättar vår koumparu. Det är ett ord för det speciella band som knyts mellan dem som är gudföräldrar och barnets föräldrar eller de som är best man på bröllopet. Det finns ett annat ord. men det har jag glömt.
Vi tar en öl på hotellet och Manolis ringer upp vår koumpara, så att vi kan prata lite. Hon låter mycket trött. Sedan är det dags för middag, klockan närmar sig tio.
Svarta katten
Vi bestämmer oss för att äta på Svarta Katten – Mavros Gatos – den här gången. Manolis, som är bördig från en by utanför Rethymnon, vill dricka tsikoudia och äta meze, så får det bli! Vi äter keftedes, stamnagati, fava och tarama, nedsköjd med tsikoudia och vatten. Allt är bra, utom favan, som är torr och tråkig. Manolis tar servitören i upptuktelse och förklarar hur en fava ska vara. Han och hans fru drev i flera år Nisyros bästa restaurang, så han vet vad han pratar om. Vi får in olivolja och lök och ger nytt liv år anrättningen. Nu känner jag att jag har börjar få nog av grekiska meze.
Manolis visar bilder på sitt hus i Kerames, som ligger nära Rethymnons sydkust. Huset finns på Airbnb och Manolis är ”Super Host”. Vi läser alla hyllningar i recensionerna. Du kan hitta huset här.
Efter middagen, som Manolis insisterar på att få betala, går vi till Beertime på Platia Iroon. De har massor av grekiskt hantverksöl. Vi väljer varsin husets IPA på fat. Den smakar utmärkt, men Manolis förfasar sig över priset, 6 euro styck. ”Det är vi som betalar, så slappna av”, skämtar jag. ”Men ändå!” säger han. Ibland är greker och lutheraner ganska lika. Stället stänger och vi faller i säng vid tvåtiden på natten. Stackars Manolis har patienter på förmiddagen.
I morgon kommer del två.