Hur vi lärde oss Grekland 3: Aldrig på en söndag!
Detta är den tredje av ett antal artiklar som ska handla om hur vi lärde oss lite mer om Grekland. Små ögonblicksbilder som var och en ökade vår förståelse för landet och dess befolkning. Det är så man närmar sig ett nytt land; i små portioner, med öppna sinnen och en ambition att sätta in saker i sammanhang. I dag får vi träffa en taxiförare som aldrig jobbade på söndagar.
Vi landade i Aten sent en kväll i april 2019. Jag skulle på reportageresa till Epirus, planet gick tidigt nästa morgon, så vi hade förbokat en taxi till hotellet. Föraren, en kvinna i 50-årsåldern, mötte oss i ankomsthallen, tog oss till bilen och hjälpte oss in med bagaget. Så bar det iväg.
Det visade sig att föraren pratade utmärkt engelska, så jag bestämde mig för att ställa några frågor. Vi hade knappt varit i Aten under krisåren utan hade upplevt det hela från vår utpost i Chania. Nu hade arbetslösheten börjat sjunka, tillväxten börjat komma igång och på Kreta kändes det tydligt att framtidstron var på väg tillbaka. Men hur var det i Aten? jag frågade hur det hade varit under krisen för henne.
”Det har varit tufft. Jag blev av med jobbet 2010. Men som tur var hade vi taxin, det är den som har räddat oss. Min man kör den på nätterna och jag kör den på dagarna. Så har vi gjort i åtta år nu. Vi träffas bara i garaget när vi lämnar över bilen”, berättade hon. ”Det har förstås varit väldigt små kassor många gånger, men vi gör å andra sidan inte av med så mycket pengar nu när barnen har flyttat hemifrån och vi alltid jobbar”, svarade hon.
Jag frågade hur de hade kunnat rädda äktenskapet utan att träffas. ”Det har inte varit några problem, vi har ju inte direkt tid att träffa andra”, sade hon med ett skratt. ”Men för ett par år sedan bestämde vi att jag skulle ta ledigt på söndagarna. Så när han har sovit efter sitt nattpass hinner vi umgås lite innan han ger sig iväg igen”, svarade hon.
72+84 timmars arbetsvecka
Vi satt tysta i baksätet en stund. Jag började räkna och kom fram till att hon arbetade 72 timmar i veckan, han 84. Det var svårt att ta in, trots att jag hade träffat många greker som levde under liknande betingelser. Själv har jag aldrig varit arbetslös en enda dag i hela mitt liv och även om jag har jobbat mycket så har jag bara vid enstaka tillfällen haft en arbetsvecka på mer än 70 timmar.
Jag frågade om det hade blivit bättre nu. ”Ja, det senaste året har det märkts en ordentlig förbättring. Framtidstron är tillbaka och vi har faktiskt kunnat gå ut och träffa folk igen. Det är det vi greker lever för, om vi inte får gå ut och träffas är livet gaska meningslöst”, svarade hon. Nu planerade de till och med att ta ledigt några dagar, för första gången på åtta år.
Jag berättade för henne att vi hade varit i Chania under den stora krisen 2015. Jag berättade om hur jag hade stått på taket till vårt hus och rapporterat från folkomröstningen i svensk TV. ”Det värsta…”, sade jag, ”…var att se hur familjer splittrades och vänskapsband bröts, när människor hamnade på varsin sida. Hur nejsägare och jasägare började hata och slutade prata med varandra. Det var så onödigt, eftersom den där folkomröstningen ändå inte ledde till något.”
Vi hade stannat vid et rödljus. Taxiföraren vände sig om i förarsätet och såg mig i ögonen. ”Det är helt otroligt att du om utlänning kan beskriva det så exakt! Vi pratar aldrig med varandra om det, men det var precis så det var”, sade hon. Det slog om till grönt och vi fortsatte mot vårt hotell. Hon berättade om hur hon hade slutat umgås med nära vänner och släktingar för att de alltid blev osams så fort de träffades. Några av dem hade hon inte haft kontakt med sedan de där svarta dagarna 2015.
Sådana möten söker vi
Sedan pratade vi om annat innan vi skiljdes åt under ömsesidiga vänskapsbetygelser. Det var ett väldigt bra möte. Ett sådant där vi plötsligt inser att vi har rattat in på samma våglängd och faktiskt förstår varandra på riktigt, trots att vi lever helt olika liv, i helt olika ändar av Europa. De är sådana möten vi alltid söker och det är i Grekland vi har lyckats flest gånger.
Motsatsen är polariseringen, som alltid lurar runt hörnet och som grekerna tycks vara mästare på att hamna i. Folkomröstningen 2015 var inte första gången landet delades i två läger. Det hade inbördeskrig som tog slut 1949, ett krig som nästan ingen talar om och som fortfarande delar samhället.
Nu har vi pandemin, som än en gång har delat landet. De som vill se mer tvång och fler restriktioner står mot dem som tror att regeringen överdriver allt, för att öka sin makt. Åter uppstår konflikter och gräl, åter slutar släktingar och vänner att prata med varandra
Den här gången är det inte bara Grekland som är delat, utan i stort sett hela världen, inklusive Sverige. Om vi inte ens kan lära oss av våra egna misstag, hur ska vi då kunna lära oss av grekernas?
De som ska rädda Grekland
Det kommer aldrig att vara revoltörerna, anarkisterna, kommunisterna eller fascisterna som räddar Grekland. Det kommer att vara människor som taxiföraren och hennes man, som kör taxi dygnet runt, men aldrig på en söndag. Det kommer att vara de unga som öppnar bryggerier och kaffesrosterier, som gör gott vin på släktgården och bakar surdegsbröd i familjens bageri. De som tar examina från universiteten i stället för att gömma molotovcocktails i deras källare. De har inte tid att ockupera hus, kasta brandbomber eller jaga vettskrämda flyktingar genom Atens bakgator. De har fullt upp att skapa ett liv och en framtid för sig själva och för Grekland. Vi känner flera av dem och vi försöker komma ihåg att berätta hur mycket vi uppskattar deras slit.
P.S. Jules Dassins film ”Aldrig på en Söndag” hade premiär 1960. Den vann guldpalmen i Cannes och filmmusiken av Manos Hatzidakis vann en Oscar. I filmen spelar Melina Mercouri en prostituerad som är religiös och därför aldrig arbetar på söndagar. Filmen finns på Youtube, med engelsk text. Det är den internationellt mest kända grekiskspråkiga film som har gjorts. Zorba är förstås mer känd, men den är engelskspråkig. D.S.