fbpx

Hur vi lärde oss Grekland 4: Mannen från Stim

Detta är den fjärde av ett antal artiklar som handlar om hur vi lärde oss lite mer om Grekland. Små ögonblicksbilder som var och en ökade vår förståelse för landet och dess befolkning. Det är så man närmar sig ett nytt land; i små portioner, med öppna sinnen och en ambition att sätta in saker i sammanhang. I dag får vi träffa en man som kanske inte var den han uppgav sig för att vara.

Två möten, på två barer, med tio års och drygt 42 mils avstånd från varandra. Det första mötet ägde rum i en folktom bar på en isolerad ö, i början av 00-talet. Vi var de enda gästerna. Det andra ägde rum 2017, i en livlig bar i Thessaloniki.

Hur kan de hänga ihop? Det är svårt att svara på. Kanske hänger de ihop otroligt bra, kanske är det hela bara, som så ofta, en illusion av sammanhang. Jag överlåter åt dig, kära läsare, att bedöma den saken. Vad tror du?

Indrivaren på besök

Vi börjar med den folktomma hotellbaren. Jag har valt att anonymisera den lite, eftersom den inte ger en så smickrade bild av ägaren. Nikos föräldrar har byggt detta hotell åt honom och hans bröder, för pengar de har sparat ihop under många år av hårt slit utomlands. Hans bröder har seglat vidare till andra äventyr, nu driver han och hans fru verksamheten, som var föga framgångsrik, trots hotellets utmärkta läge i hamnen.

Nikos hade lyckats undvika att lära sig hur man driver ett hotell. När hans mamma inte längre orkade laga frukost åt gästerna blev frukostarna oätliga. Nikos och hans fru serverar ägg kokta i 30 sekunder, bränt bröd och kaffe som var så svagt att man såg sockret i botten på koppen.

På kvällarna blev frukostmatsalen en bar. Åtminstone ibland, om Nikos kände för det. Vi bodde på hotellet och struntade i vilket. Vi gick helt enkelt in i köket, tog ett par öl ur kylen och satte oss på terrassen.

Nikos grymtar åt vår fräckhet men vi bara ler och säger åt honom att sätta upp ölen på hotellräkningen. Vi sitter där av ett enda skäl. Nikos och hans fru har bra musiksmak och för oss kan till och med en Amstel smaka bättre med bra musik. Det finns en bar i byn som spelar ännu bättre musik, vi brukar gå dit efter middagen.

Så ser ingen ut på en grekisk ö i juli

Det är sen eftermiddag och det blåser ordentligt, så vi har satt oss inomhus. Plötsligt kommer en väldigt udda figur in i baren. Han har svarta kostymbyxor, vit skjorta och svarta skor. Han är blek och slätrakad, håret är välkammat. Han är i 30-årsåldern och han har en attachéväska i handen. Så ser ingen ut på en liten grekisk ö i juli månad.

Vår första tanke är att han kommer från Jehovas Vittnen, Mormonkyrkan eller någon annan församling. Vi har träffat på sådana över hela världen, så det vore inte så konstigt. De knackar emellanåt på vår dörr, både i Stockholm och Chania. Men detta är inte en gudsman, ska vi snart förstå. Inte förrän 2017 ska jag förstå att han sannolikt är raka motsatsen.

Vid den här tiden förstår vi inte ett ord grekiska, så vi tolkar samtalet utifrån gester, tonlägen, handlingar och utifrån vad Nikos berättar när besökaren har gått. Han förklarar sitt ärende och Nikos tappar omedelbart fattningen. Han far ut i svordomar och eder. Ord som ”malakides” och ”kleftis” har vi redan lärt oss och de ingår i hans häftiga utfall, mot besökaren, som förhåller sig lugn men bestämd genom hela samtalet. Han öppnar portföljen och plockar upp några papper. Han börja ställa frågor till Nikos, som svarar motvilligt, rentav fientligt. Vi förstår att han frågar om baren. Om saker som öppettider, antal besökare och så vidare.

Det kostade 30 euro

Nikos rusar plötsligt upp, går bakom bardisken och stänger av musiken. Han är i upplösningstillstånd. Besökaren talar lugnande till honom och vi förstår att samtalet nu övergår i en förhandling. Efter en stund går den fortfarande rasande Nikos åter bakom baren och tar några sedlar ur kassan, som han lämnar över till den välklädde. Denne skriver ett kvitto, stämplar det och räcker över det till Nikos. Sedan stänger han portföljen, tackar artigt för sig och promenerar in mot byn.

Vi håller vid det här laget på att spricka av nyfikenhet. Vem var han? Var kom han ifrån? Varför fick han pengar? Nikos lugnar så småningom ner sig så mycket att han kan svara.

”Han kommer från musikernas fackförbund”, svarar Nikos. ”Han sade att jag måste betala för att få spela musik i baren, så att de som har skrivit musiken får ersättning”. Vi förstod att mannen kommit från den grekiska motsvarigheten till Stim, som företräder upphovsmännen till all musik som spelas i radio, TV och offentliga miljöer.

En tjuga i handen är bättre…

Det fanns några avgörande skillnader mellan mannen som Nikos just hade betalat pengar till och de som arbetar för Stim i Sverige. Inget konstigt med det, det finns många skillnader mellan många saker i Grekland och Sverige. Den viktigaste är ändå att grekiska indrivare av skatter och avgifter är kända för att vara villiga att förhandla ner ersättningen, för att sedan stoppa en hel del av pengarna egen ficka.

Det var därför Nikos betedde sig som han gjorde, förklarar han. Han ville tydligt visa att han inte tänkte betala vad han var skyldig. Indrivaren skulle då gå i stället testa hur mycket han kunde klämma ur Nikos och han fick 30 Euro, som motsvarade kanske en fjärdedel av den verkliga avgiften. Det var ett belopp som Nikos kunde betala och samtidigt ha råd att betala elräkningen.

Vi betalar för våra öl och ger generöst med dricks innan vi drar vidare från hotellet och hamnar så småningom hos Manos, som spelar ännu bättre musik i sin bar. Han hade också haft besök av ”mannen från Stim”, berättar han. Han betalade bara 20 euro. Han hade haft bättre pokerface och sagt att han gärna skulle betala hela beloppet, men att han skulle göra det på banken nästa dag. Indrivaren tyckte uppenbarligen att en tjuga i fickan var bättre än en hundring på huvudmannens bankkonto. Nästa morgon ser vi den välklädde mannen med attachéväskan stiga på morgonbåten.

Bra grekiska barer spelar bra musik. Som Agios Bar i Paleochora. Foto; John Göransson.

Dåligt exempel

Jag har berättat den här historien många gånger. Jag tyckte att den var ett bra exempel på hur korruption fungerar i Grekland och i alla korrumperade länder. Man stjäl av sin huvudman, vare sg det är staten, grekiska Stim eller vem det nu är, genom ett enkelt system där pengarna ”delas lika”. Du är skyldig 100 000 euro i skatt. Du betalar 50 000 euro till skattekontorets chef, som behåller 25 000 euro ger resten till huvudmannen. Tyvärr, skulle det visa sig, var ”Mannen från Stim” inget bra exempel.

Vi flyttar fram till våren 2017. Jag befinner mig i Thessaloniki på reportageresa. Nära mitt hotell finns en bargata med en trevlig bar som spelar bra musik. Jag blir snabbt vän med ägaren och hans personal. Jag berättar om min intervju med stadens kända borgmästare och vi pratar om företrädaren Vassilis Papageorgopoulos, som 2013 dömdes till livstids fängelse för att ha förskingrat hundratals miljoner kronor ur stadens kassa. Han frigavs 2015 på grunnd av sin dåliga hälsa. Han är i dag över 70 år gammal och hans hälsoproblem gick över väldigt snabbt. Grekiska läkare är kända för att vara väldigt lätta att muta,

Vårt samtal om korruptionen i Grekland fortsätter och när jag berättar historien om ”Mannen från Stim” tittar alla i baren förvånat på varandra.

”Det händer nu!”

Barägaren stirrar häpet på mig. ”När var det här?” frågar han. Jag svarar ärligt att jag inte minns exakt, men att det var minst tio år sedan. ”Nej, nej nej! Det händer nu!”, säger barägaren upprört, som om jag fabulerade. ”Vad menar du?” frågar jag. ”Det händer nu! Tidningarna har skrivit om det i flera dagar, det är en jätteskandal, alla pratar om det.”

När jag har övertygat honom om att jag inte hittar på berättar han om den stora skandalen. En härva hade nystats upp, med ett antal personer som åkte runt och falskeligen utgav sig för att komma från ”grekiska Stim”. Ingen visste hur mycket pengar de hade lyckats lura till sig, men deras metod var exakt den som vi bevittnade i hotellbaren många år tidigare. Till slut hade några barägare fattat misstankar och kontaktat myndigheterna, som gillrade en fälla och tog bedragarna på bar gärning. ”Har du också haft besök”, frågar jag. ”Självklart. Alla barägare har betalat pengar till dem. Men jag hade ingen aning om att de har hållit på så länge”.

Korruptionens logik

Det var lätt att inse hur bedrägeriet hade kunnat pågå så länge. En privatperson som mutar en tjänsteman håller tyst om saken. Så småningom uppstår ett parallellt system, med egna regler. Barägarna pratade förstås ihop sig för att hitta en gemensam front och betala så lite som möjligt. Upphovsmännens organisation bryr sig bara om de stora klubbarna på orter som Aten och Mykonos. De kan ha dagskassor på flera hundra tusen kronor, så de kan betala för musiken. Att bråka med en hotellbar på en liten ö i Egeiska havet ör däremot rätt meningslöst.

Ju längre krisen pågick, desto fler greker tröttnade på korruptionen. Det var ett av de viktigaste skälen till att vänsterpopulistiska Syriza kom till makten 2014. Partiet lovade att ta itu med korruptionen (så blev det inte). Det var förmodligen också skälet till att de falska representanterna för grekiska Stim åkte fast. Barägarna tröttnade till slut på alla som kom och stoppade fingrarna i deras kassalådor.

Det som på allvar hotar den grekiska korruptionen är inte allmänt höjd samhällsmoral utan teknikutveckling och lagstiftning som drar nytta av teknikutvecklingen Vi besökare ser det på att alla näringsidkare, med några få undantag, måste acceptera kreditkort. Deklaration och skattebetalning sköts online och så vidare. Många greker, som hotellägaren i den här berättelsen, är fortfarande helt beroende av att få betalt i kontanter. Gästerna som går till bankomaten för att ta ut pengar till hotellräkningen får frikostig rabatt. Kontanterna används bland annat till att betala städerskans lön. Och till att betala mannen från Stim.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Language/språk/γλώσσα»
%d bloggare gillar detta: