Hur vi lärde oss Grekland 5: Att äta på stängda restauranger

Detta är den femte av ett antal artiklar som handlar om hur vi lärde oss lite mer om Grekland. Små ögonblicksbilder som var och en ökade vår förståelse för landet och dess befolkning. Det är så man närmar sig ett nytt land; i små portioner, med öppna sinnen och en ambition att sätta in saker i sammanhang. I dag besöker vi tre restauranger som serverar oss mat trots att de har stängt.

Vi firade jul i Paleochora på Kreta två gånger; 2008 och 2009. Vår son blev tonåring 2008 och kunde äntligen slita sig från Kalle Anka. Karl-Bertil Jonssons Julafton, gamla julkalendrar och annat fanns med på USB-sticka och wifi fanns på rummet, så han kunde spela lika mycket datorspel som hemma.

Den första julen var vädret förskräckligt. Året efter var vädret fantastiskt, Vi badade på julafton och på nyårsnatten, som vi firade i Chania, var det över 20 grader varmt. Vi hade hört att Paleochora hade Europas bästa väder på vintern. Denna myt avlivades effektivt under de här jularna, nu vet vi att det statistiskt inte är någon skillnad mellan klimatet på norra och södra Kreta. Det som utmärker Paleochora är vinden. På grund av det öppna läget mot Afrika blåser det i stort sett alltid, utom när bergen skapar lä för de nordliga vindarna.

Det finns tillräckligt mycket restauranger och nattliv för att övervintra i Paleochora. Men dagarna kan bli långa. Vi löste det med att hyra bil några dagar och fara kors och tvärs längs sydkusten, genom berg och dalar och till avlägsna byar. Vi tog också långa promenader, ofta på över två mil.

Vi bodde på Haris Studios, ett av de få hotell som hade öppet året runt. Det var utmärkt, när vi väl hade lärt oss att värma upp rummet med luftkonditioneringen. Vi satt ofta på deras lilla café och hängde med fiskargubbarna, som en gång hade varit Haris arbetskamrater.

Lunch i restaurangköket

Den första julen var vädret för dåligt för vandringar, så vi hyrde bil. Den första utflykten gick till den kända turistbyn Spili, som ligger rakt norr om Paleochora, efter en resa på branta och kurviga bergsvägar nästan hela vägen till nordkusten. Det är otroligt vackert, men vädret var dåligt och stämningen i bilen var inte på topp direkt. Sonen var rejält uttråkad och en aning åksjuk, så vi insåg att det var dags för ett stopp.

Vi kom fram till en liten by i en vägkrök, som hade mycket vacker utsikt över dalgången nedanför. En äldre dam stod utanför en restaurang och vi frågade om det var öppet. ”Självklart! välkomna!”, sade hon. ”Det är bäst att ni sätter er i köket, det är varmast där”.

Vi visades in i ett stort och modernt restaurangkök med rostfria spisar, bänkar och skåp och slog oss ner vid ett bord. Kvinnan tände i de stora spisarna och började plocka fram mat. Vi ett bord intill satt en ung man och blängde fientligt på oss, medan han muttrade saker vi inte förstod. Det hela var ganska obehagligt och vi började ångra att vi inte hade kört vidare.

Kvinnan uppfattade situationen. ”Det här är min son Giorgos. Han är lite annorlunda, men han är from som ett lamm”, sade hon. Hon vände sig till sonen och sade något på grekiska som vi inte förstod. Det fungerade. Spänningen bröts, Giorgos tinade upp och vi andades ut. Vi åt vår lunch i en stängd restaurang, tillsammans med värdinnan och hennes son.

Vi kom fram till Spili och deras restaurang var öppen, Vi nöjde oss med kaffe och en flaska hemgjord tsikoudia att ta med.

”Vi har ingen mat”

Den andra julen, den med bra väder, Vandrade vi ett par gånger till Krios Beach, som ligger ganska precis en mil väster om Haris Hotell, i utkanten av byn Kontoura. Jag kan göra promenaden i minnet nu. Först förbi stränderna väster om stan, fram till bensinmacken, vidare förbi en ändlös rad av små stränder och pensionat, innan man kommer fram till byn Gramenno och har hunnit halvvägs. Därefter de till synes ändlösa fälten med växthus i byn Kontoura, innan vägen slutar vid Krios Beach. Därifrån kan man fortsätta på vandringleden E4 längs kusten ända fram till ”paradisstranden” Elafonissi.

Första gången vi gjorde vandringen var hela familjen samlad. När vi kom till Gramenno var vi både hungriga och törstiga, Vi hade köpt dricka på macken, men nu kurrade det i våra magar och när vi såg den lilla Tavernan ”To Gramenno” stannade vi och frågade den gamla damen som satt i solskenet utanför om det var öppet. ”Visst”, slå er ner”, sade hon. Det gjorde vi. Vi frågade om hon hade mat. ”Nej, ingen mat”, svarade hon beklagande. ”Restaurangen har varit stängd länge, så vi har ingenting hemma. Bara lite potatis och grönsaker. ”Det låter utmärkt” svarade vi. Våra förväntningar var lågt nerskruvade, vi hade nöjt oss med torrt bröd, olivolja och salt.

Det var just vad som kom in, först, tillsammans med en karaff iskallt vitt vin. Sedan kom utmärkta pommes frites, en stor grekisk sallad, lite stekt lantkorv med senap, ett fat med oliver… Jag minns inte allt som dukades fram, men det måste ha varit rätt tomt i kylskåpet när allt var serverat. Vi bestämde oss för att strunta i Krios Beach och vända hemåt efter lunchen. Vi blev sittande länge. Det är alltid trevligt att gå hem proppmätt efter ett besök på en stängd restaurang som inte har någon mat hemma. Sonen har fortfarande inte varit på Krios Beach.

Jul med familjen

På juldagen hade vår son drabbats av magsjuka och orkade inte följa med oss. Dena gång skulle vi ta oss till Krios Beach, så vi gick hemifrån tidigt och hade med oss lite proviant. vi fick ett juldagsbad på stranden, som vi givetvis hade för oss själva. Men nu var det dags att gå hemåt igen. Vi hade hoppats att hitta någonstans att äta på hemvägen, men det var juldag och då är nästan allt stängt.

Vi blev rätt förvånade när vi såg att en liten taverna i Kontoura faktiskt hade öppet och att det satt ett stort sällskap och åt vid ett av borden. VI ställde oss i dörren och frågade om det var öppet. ”Naturligtvis! Välkomna och god jul”, sade värdinnan, visade oss till ett bord och räckte över menyerna. Vi beställde och hon gick ut i köket. Hon kom snabbt tillbaka med några fat med mat som vi inte hade beställt. ”Det är från oss, det kostar inget”, sade hon. Vi tackade och oroade oss för hur vi skulle kunna få i oss all mat. När hon kom ut med ännu mer mat som vi inte heller hade beställt försökte vi tacka nej. Hon svarade obekymrat ”Det är jul och våra gäster måste dela vår julmåltid med oss, så ser vår tradition ut!”

Äntligen förstod vi. Restaurangen hade inte alls öppet. Det var familjen som satt vid bordet och åt tillsammans. Vi fick vara med och dela deras måltid. De rätter vi beställt från menyn kom också in så småningom. Den långa promenaden hem var välbehövlig, men när vi kom tillbaka till hotellet var vi helt slut.

De enkla lärdomar vi drog av dessa julhändelser var enkla: Om du kommer till Grekland, i synnerhet Kreta, utanför säsong och rör dig utanför turistghettona så får du uppleva en gästfrihet som du inte trodde var möjlig. På alla de tre ställen som förekommer i berättelsen var notorna löjligt låga och det mesta vi åt och drack fanns inte med på dem. Vi var förstås generösa med dricks, trots att ägarna försökte vägra att ta emot den. Otaliga är de flaskor med tsikoudia och olivolja samt påsar med apelsiner och tomater som vi har fått med oss. Det är så långt man kan komma från en apotekare som vill döda danskar!