Hur vi lärde oss Grekland 6: Den första gemensamma resan

Detta är den sjätte av ett antal artiklar som handlar om hur vi lärde oss lite mer om Grekland. Små ögonblicksbilder som var och en ökade vår förståelse för landet och dess befolkning. Det är så man närmar sig ett nytt land; i små portioner, med öppna sinnen och en ambition att sätta in saker i sammanhang. I dag återvänder vi till Kreta för drygt 30 år sedan.

Det var vår första gemensamma resa. Vi var unga och nykära. Jag hade just blivit fast anställd som journalist på TT och hade snart ett berg av övertid som kunde tas ut i ledighet och pengar. Vi bokade en vecka runt Valborg med charter till Platanias. Det hade kunnat bli vår sista resa till Grekland, men fyra saker hände som fick oss att ana att det fanns något mer, utanför den trista turistversionen av Grekland.

Det började som vi fruktade: Fylleslag redan på Arlanda, som fortsatte på planet, tills alla hade somnat. Vi satt på raden framför rökavdelningen, där alla kedjerökte, som man gjorde på den tiden, för att man fick. Två timmars väntan i bussen på att alla yrvakna fyllon skulle hitta sina väskor och pass, sedan iväg till det lilla lägenhetshotellet.

Vi bodde som man gjorde på lågprischarter. Ett litet ”lägenhetshotell” i form av en betongkub. Hårda vinklar, hårda ytor hård resonans, lyhört som i ett tält med den hårt trafikerade vägen utanför… Spisplattan i pentryt tog en kvart på sig att koka upp lite kaffevatten. Men det äldre par som ägde hotellet var charmerande och vi fann inget att klaga på. Våra grannar var ett par från norra Sverige som klagade på det mesta. De åkte alltid till Cypern och tog varje chans att berätta hur mycket bättre allt var där. Vi har sedan dess aldrig känt någon längtan till Cypern.

Stranden var medioker, restaurangerna var, med något undantag, direkt dåliga och barerna var rätt ocharmiga. Säsongen hade inte riktigt startat, så det var ganska lite folk i Platanias. Lika bra det.

Vi gjorde som vi sedan skulle göra många gånger i Grekland. Vi hyrde en moped och drog ut på äventyr. Men efter ett par dagar bestämde vi oss för att i stället utforska omgivningen till fots och buss. Mest blev det förstås Chania, där vi flöt med malströmmen från busshållplatsen till Gamla Stan. Här var maten lite bättre än i förorten och vi hittade ett par hyfsade barer att hänga på. En av dem är fortfarande stamställe. Men nu är det dags att berätta om de händelser som fick oss att återvända till Grekland.

Här händer väl ingenting?

Jag hade redan rest mycket i Europa och Asien. De första åren kretsade jag oftast i turistområdena och vågade mig sällan bortom dem. Grand Place i Bryssel, de historiska kvarteren i Rom, Soho och Oxford Circus i London, Alexanderplats i Berlin, Himmelska Fridens Torg i Peking… Så fort jag lämnade tryggheten blev gatorna folktomma eller breda och fulla av bullrande biltrafik. Här händer väl ingenting? var standardfrågan innan jag snabbt retirerade till tryggheten bland turisterna. Alltför långsamt insåg jag de möjligheter som fanns bortom ”sevärdheterna”. Möjligheterna att äta och dricka billigare, tillsammans med dem som levde och verkade på platsen. Möjligheterna att få lära sig hur maten egentligen smakar, inte turistversionen av den.

Redan andra gången vi var inne i Chania lämnade vi Gamla Stan och tog till höger på Skalidi. Vi var på jakt efter gyro pita och vi hann inte gå många meter innan vi hittade ett hål i väggen med tre bastanta rullar av kött (lamm, fläsk och kyckling) uppträdda på roterande spett. Perfekt! Det var de godaste och billigaste gyro pita vi hade ätit (vi har ätit godare sen dess, men frågan är om vi har ätit billigare). Numera är vi stammisar och vänner med den trevliga familj som äger stället. en och annan turist har hittat hit nu, men för det mesta är det bara vi och lokalbefolkningen. Det är fortfarande häpnadsväckande gott och billigt.

Efter lunchen gick vi vidare västerut längs huvudgatan. Men vi behövde snart hitta en toalett efter lunchölet och i en korsning låg ett kafé med en liten uteservering. Några äldre män satt vid ett bord. Vi gjorde det vi måste och drack sedan vårt kaffe, som smakade utmärkt. När vi skulle betala förklarade ägarinnan med en nick mot männen vid bordet att kaffet redan var betalt. Vi tackade dem häpet och fick återgälda generositeten genom att svara på de frågor vi numera är så vana vid; Var kommer ni ifrån? Har ni barn? Vad tycker ni om Kreta? Vi skiljdes sedan åt under ömsesidiga vördnadsbetygelser. Vi började inse att Grekland har mer att erbjuda än sol, stränder och turistorter.

Natures nycker

En kväll hittade vi en liten restaurang med uteservering lite avsides i gamla stan. Vi fick det sista bordet och beställde vår mat. Strax efteråt kom regnet. Personalen bar prompt in alla bord och stolar, sedan kunde kvällen fortsätta som om inget hade hänt. Sedan öppnades himlens portar och det bled rena monsunregnet utanför, med åska och blixtar. Efter bara några minuter gick strömmen och vi satt i mörker. Snabbt kom levande ljus och lyktor fram och vi kunde starta om middagen. Efter en stund ställde sig ägaren mitt på golvet och berättade att det var lite ändringar i menyn. Grillat gick bra, och sallad. Resten var struket på grund av strömavbrottet.

Stämningen på den fullsatta restaurangen blev snabbt på topp. Alla var tacksamma att få sitta torrskodda i värmen medan ovädret rasade utanför. Ingen klagade på den begränsade menyn, tvärtom. Strax före midnatt upphörde regnet lika snabbt som det hade kommit och en stund senare kom strömmen tillbaka. Vi började inse att greker är vana vid katastrofer och vet hur man hanterar dem. Jag undrar vad en svensk krögare hade gjort om strömmen gick mitt i servicen. Tyvärr är restaurangen sedan många år ett internetkafé.

Åsnependlaren

En morgon sitter vi på en uteservering i Platanias och äter frukost. Den hårt trafikerade genomfartsvägen passerar bredvid oss, en i längden ganska deprimerande upplevelse. Husen är så där fula och karaktärslösa som de brukar vara på turistorter. Souvenirbutiker, minimarkets, biluthyrare, barer med plastmöbler… Man vill bara bort. Så händer något som bryter tristessen. En åsna passerar, på ryggen sitter en äldre man i traditionell kretensisk klädsel och läser obekymrat en grekisk dagstidning. Vi kan inte annat än stirra häpet och roat när han passerar.

Jag förbannade i många år att jag inte fick upp kameran och tog en bild. Ända tills jag en dag går igenom en kartong full av gamla fotografier och inser att jag faktiskt gjorde det, men att jag tydligen hade förträngt det. Där var han ju! En brygga slogs mellan 1990 och 2019. Dt var länge sedan jag såg män med traditionell kretensisk klädsel, utom i högtidliga sammanhang. De vi såg 1990 är alla döda och generationen efter plockade inte upp sina fäders klädkod.

Yanis farm

Mittemot vårt hotell fanns en liten bar med en trevlig ägare som spelade bra musik. På resans sista kväll satt vid bardisken och pratade om musik och annat när han frågade om vi hade varit på Yanis Farm. Det hade vi förstås inte. Han berättade att den ägdes av en gammal grekisk hippie och musiker som efter ett långt liv i Aten och världen hade återvänt till sina föräldrars gård och öppnat en bar. Det tog inte lång tid innan vi satt i en taxi på väg dit.

Taxin körde rakt söderut, från kusten och uppåt i landet. Efter en halvmil eller så var vi framme vid ett litet hus med trädgård, där vi möttes av Yanis, som hälsade oss hjärtligt välkomna. Vi fick slå oss ner på varsin halvklädd jutesäck och serverades hemgjort vin och kronärtskockor som han plockade i sin trädgård. Yanis berättade om sina möten med Frank Zappa och annat spännande. Han spelade bara vinylskivor.

Så småningom anslöt några studenter och vi hade en fantastisk kväll. Problemet var att vårt flyg hem skulle gå tidigt på morgonen, vi skulle bli upphämtade klockan tre på natten. Det här var innan mobiltelefonerna, så jag frågade Yanis om han kunde ringa en taxi. ”Jag har ingen telefon”, svarade han roat.

Vi blev lite nervösa, men det borde inte vara mer än en dryg timmes promenad till hotellet så vi borde hinna. Vi tog hjärtligt farväl och började promenera mot kusten. Efter hundra meter var allt ljus borta. Det var mörkt som i en potatiskällare och svårt att ens veta var vägen fanns. Nu började vi bli ordentligt nervösa. Hur skulle vi ta oss hem?

Efter bara några minuter närmade sig en bil. Vi sträckte ut tummarna och satt snart inklämda i baksätet i en skruttig bil fullsatt med ungdomar som var på väg till Chania för att festa. Vi avböjde deras erbjudande att följa med och blev snart avsläppta utanför vårt hotell, med god marginal till avresan. Av detta lärde vi oss att det ofta är när planerna spricker som de bästa upplevelserna väntar. Åtminstone i Grekland.

Efter denna första resa till Grekland visste vi fortfarande ganska lite om Grekland. Men en sak lovade vi varandra: Vi skulle aldrig mer bo på en grekisk turistort. Det löftet har vi hållit i över 30 år.